Alltid för er

Jag har just slutat läsa boken Alltid för er. Jag måste helt klart säga att det är nog längesen jag har varit så arg på hur någon människa beter sig. De små sakerna, som att säga upp hyreskontraktet utan att diskutera det med Gunilla, som att resonera "Om jag inte tror på mig själv kan jag lika gärna hoppa från en bro." (sid 46) när Gunilla ifrågasatte flytt till Sverige med en baby utan att veta om det finns jobb där. Vägran att inse att det kanske är något fel på deras barn. Jag kan förstå att ingen förälder vill att deras barn ska ha något fel, men hans förmåga att verkligen ignorera det samt vägran att överhuvudtaget dela sin frus oro. Att bara kunna stiga upp mitt under en diskussion och gå iväg.

Gunilla träffade Friedrich i München, där de båda jobbade. Han var rolig, charmig och otroligt uppvaktande. Till slut bestämde han sig för att göra slut med sin flickvän och bli tillsammans med Gunilla. Att han gjorde slut med sin flickvän kom för henne och hans föräldrar som en blixt från en klar himmel, men han hade bestämt sig. Gunilla var hans allt.

När sedan Oscar föddes var de lyckliga, Friedrich visste redan att han son skulle gå på Harvard. Han var så stolt.

Redan tidigt kände Gunilla att något inte stod rätt till med Oscar. Han gjorde inte sådana saker som andra babysar i hans ålder gjorde. Hon var med honom till rådgivningen, men fick endast veta att han är sen, det är inget att oroa sig över, han ligger innanför skalan för normal utveckling. Oron fortsatte att gnaga i henne, men hon fick ingen respons hos Friedrich. Gunilla får veta att hon är gravid igen, det blir en pojke, Ludwig. Ganska snart får Gunilla samma känsla av att någonting inte står rätt till med Ludwig heller. När hon sedan får veta att hon är gravid med Ebba är hon redan orolig för att barnet hon väntar ska visa samma förseningar som bröderna. Hon är ändå hoppfull och glad över sin graviditet.

Gunilla drabbas av flera tragedier på en kort tid. Hennes mamma går bort i canser. Hon får veta att inte bara ett av hennes barn har en diagnos, utan alla tre. Hennes man lämnar henne för ett nytt liv i Tyskland. Hon får veta att hennes pappa är sjuk.

Utanpå det ska hon dessutom strida för vårdnaden med sin ex man som knappt känner barnen, han kommer och går i deras genamsamma hem som om han aldrig hade flyttat ut.

Hur Gunilla orkar helt mentalt kan jag inte förstå. Eller, en del av mig förstår att när en människa ställs inför tragedier och det krävs att man ska vara stark eller gå under, då är man stark! Man hittar styrkan. Även om man inte själv förstår varifrån den styrkan kommer. För alternativet att ge upp finns inte.

Att läsa Alltid för er gör mig förbannad, vilket jag redan sagt. Hur mycket motgångar får en människa ha? Inte bara för att livet har bestämt att hon ska föda tre barn med en mycket ovanlig genmutation, endast 3 kända fall finns, ja, med hennes barn så finns det 6 kända fall.Hon måste dessutom strida med sin man medan de är tillsammans för att han ska inse att något inte är som det ska, sedan med sin ex man efter att de skillt sig, för att han bestämmer sig för att göra livet surt för henne. Strida mot systemet som vill ta ifrån henne timmar som hon har rätt till stödpersoner. Det är som att systemet inte förstår att hon vill göra saker TILLSAMMANS med sina barn, hon vill inte välja att ha barnen på fritids även om hon har rätt att ha dem där. För att göra saker tillsammans med barnen behöver hon hjälp av en till vuxen.

Jag är stolt över mina barn. Jag kommer aldrig att sluta kämpa för att de ska lära sig nya färdigheter och bli så självständiga som möjligt. Varje litet steg är en stor seger. Jag kommer heller aldrig att sluta kämpa för att de ska få synas, höras och respekteras. Leva bra liv. Så länge jag finns är det min viktigaste uppgift och min högsta önskan. (sid. 296)

Kvinnorna på 10:e våningen

Helt ärligt har jag haft denna bok på bordet i vardagsrummet en bra stund. Jag har tittat på den och bestämt att jag nog ska läsa den snart.... Så tog jag tag i det, jag tog upp den och började läsa. Blev förvånad hur bra det flöt på. Hur lätt det var att fastna i texten och läsa vidare. Det var också lätt att komma in i handlingen, även om det finns en massa gåtor som kommer att lösas en efter en.

Bland annat en karaktär, Soldaten, är en sådan som bjuder på hemligheter. Egentligen, det är flera som bjuder på hemligheter, en gammal gatuförsäljare bland annat.

Karaktärer som är lätta att tycka om, svåra att lära känna.

Boken handlar om kvinnornas ställning i Vietnam. Det "betyder inte att Vietnam är speciellt kvinnofientligt land. Tvärtom, bland jämförbara länder ligger Vietnam bra till. (efterord)

I boken får vi ta del av uttryck som visar kvinnans betydelse jämfört med mannen. Vi får följa med tankarna hos en Vetnames jämfört med en svensk. Speciellt i slutet av boken finns en mycket påtaglig jämförelse, men jag tänker inte skriva den här, ni får läsa den själva!

Boken handlar också om trafficking och nyfödda barn som försvinner.

Ellen Elg är i Vietnam som biståndsarberate och jobbar tillsammans med lokalbefolkningen på ett sjukhus. Hon är där tillsammans med sin man Björn och adoptiv dottern Nadja. Sjukhusjobbet är krävande på fler än ett sätt. Långa arbetsdagar, opålitlig elektrisitet, bristande hygien (i alla fall enligt Ellens svenska mått mätt, men man får väl anpassa sig), för lite personal.... detta påverkar också hennes privatliv. Ellen är dessutom förbannad på systemet där, som nekar en patient omvårnad om de saknar identiteshandlingar och pengar.

Ellen kommer att komma prostitutionen närmare än hon trott, hon kommer att behöva ompröva vad som är moraliskt riktigt när hon hamnar i en oväntad situation.

Det är en djungel där gamla traditioner väger tungt.

En väldigt välskriven bok!Även om innehållet verkar tungt och avskräckande, är det en lättläst bok. Visst finns det stunder när blodtrycket stiger och härtat pumpar, men den balanseras upp bra av familjekaos och vardagligheter, som en fem årings trotsiga beteende vid läggdags.

Jag kommr definitivt att läsa hennes uppföljare Klockan 21:37. Jag kommer också att läsa

80° från Varmvattnet

Hon har flera böcker också, men man ska väl börja nånstans! 

Alfahannen

Boken är i vanlig ordning bra skriven. Inklusive karaktärer som skäms för diverse saker som jag anser att är något man inte ens borde fundera på att skämmas över. Nåja, det är något alla tre Wennstam böckerna jag har läst har gemensamt, så jag tänker inte haka upp mig på det.

Alfahannen handlar om fimstjärnan Jack Rappe, hans mordförsök, samt förhållande med Emma Wahl.

Jack Rappe är äldre än Emma, han är i ålder med hennes pappa, men det är någo med Jack som gör att Emma inte kan säga nej.

Fast det går rykten om Jack inom finlmbranchen så är det ingen som vet något, det är bara lösa rykten.

Jag kan egentligen inte säga så mycket om den här boken tycker jag. Den är uppbyggd på ett sådant sätt att det ska komma oväntade vändningar, känner jag.

Men eftersom det är sista delen på trilogin om kvinnovåld, så kan jag i alla fall säga att det handlar om det.

Jag känner igen Emmas tankar om att Jack var som en slags drog för henne. Att det inte egentligen handlade om kärlek. Jag har själv ett sånt exempel  i bakfickan. Det blev aldrig ett förhållande för mig, för tack och lov var det en annan som visade vad kärlek var för något, då var det lätt att bara glömma det som jag inte ens vet vad var. Aldrig så att de var våld med i bilden, men i alla fall känslan av att personen i fråga fungerade som en drog. Något jag måste ha, men ville vara utan.

En bra bok! Också sidopersonerna är roliga att följa, eftersom det är nu tredje boken med samma tema, så är det också tredje boken med samma personer som figurerar. Alltid i olika skeden i livet, alltid en annan som huvudperson, men det är samma bekanta namn och karaktärer. 

Skymningsbarn

Skymningsbarn är en gripande berättelse som förenar fackbokens kvaliteter med deckarens spänning. (baksidan)

Som tidigare böcker jag har läst av Torey Hayden är denna bra skriven. Jag funderade i ett skede hur det kan komma sig att dialogen är så bra i beskrivningen av terapisessionerna. Sedan började jag fundera på hur riktigt det är att återge direkt ett arbete med barn. Visserligen fanns ju videoinspelningar av sessionerna... så tja. Enligt vikipedia är ju böckerna inte fiktiva.

I denna bok får vi möta Cassandra. En flicka som hade blivit bortrövad av sin far när hon var 5, hittades när hon var 7 och kunde konstateras vara flickan som var försvunnen. Nu är Cassandra 9 år och intagen på sjukhus för "märkligt beteende", otaliga lögner och aggressivt beteende. Man har ännu ingen aning om vad Cassandra har råkat ut för under de åt hon var försvunnen, men de har tydligen satt sina spår. Torey jobbar med Cassandra, till en början till synes utan framgång, hennes beteende skiftar från gång till gång utan att det verkar finnas något mönster.

Samtidigt får hon en annan patient på halsen. En Mr Mason Sloane har läst on Torey Haydens framgångar med selektiv mutism i en tidiningsartikel. Han har bestämt sig för att hon kan bota hans barnbarn. Han har också bestämt att pojken lider av selektiv mutism eftersom han inte pratar utanför hemmet, bara i hemmet.  Torey förstår redan att fallet kommer att vara problematiskt, eftersom det redan finns höga förväntningar, orealistiska förväntningar.

Torey får träffa Drake, en mycket charmig pojke på 4 år. Mycket villig att ta kontak, mycket populär på förskolan, ständigt i sällskap med sin mjukis-tiger som är nästan lika stor som honom själv. Mot Toreys vilja skrivs Drake in på sjukhuset. Torey har inget emot att jobba med Drake, men sjukhuset hon jobbar på ligger långt från Drakes hem, det betyder att han kommer att skiljas från sina föräldrar under behandlingens gång, och Torey är orolig över vad den separationen kan beyda för pojken. Att jobba med Drake är inte lätt. Han är envist tyst, säger inte ett ljud. Torey förstår inte hur en 4 åring kan vara så envis! Vad kan ha hänt för att en fyra årig pojke, som är så charmig och social, totalt vägrar att prata utanför hemmets väggar?

Det tredje fallet som Torey har på samma gång är en tjänst som hon gör för en kollega. Kollegan har hand om en äldre dam, Gerda 82 år. Hon har råkat ut för en stroke, tydligt deprimerad, och vägrar prata. Det är svårt för Torey på många olika sätt. Hon är inte van att jobba med äldre människor än 16 år, vad skulle hon göra? Det är inte som att hon kunde plocka fram sin låda med kritor....

Det är alltid intressant att följa hur Torey jobbar, hur hon kommer framåt med barn som verkar totalvägra att samarbeta. Hurdanna metoder hon använder sig av. För att inte tala om vilka hemskheter som döljer sig bakom vissa barns agerande. Speciellt i den här boken tyckte jag om hennes sätt att förklara hur man skulle kunna bli av med det "skadade stället" inne i en. 

Som vanligt, en mycket läsväd bok! Intressant, samtidigt som den är en kvalitativt bra fackbok (baksidan)

Dödergök

Det här är en bok som väcker många tankar, Det är väl vad den ska göra, så då har den gjort sitt . I efterordet säger Wennstam att när man arbetar som borde journalist och med fiktivt berättande, så återkommer ofta frasen "verkligheten slår alltid dikten". Så sant, så sant. Det är alltid värre i verkliga livet. (sid. 519) Den är dessutom en bok som är ett försök att med spänningsromanens verktyg och dramaturgi berätta om ett sådant fall (sid 519)

Maria Allende och Tobias Andersson har länge varit på jakt efter ett hus, de ska flytta till förorten, för att det är bättre för Alma, deras dotter. Huset de till sist hittar är ett kap, bra läge och lågt pris. Tobias pressar mäklaren lite och får veta att det är för att husets förra ägares hustru hade dött i huset. Han låter medvetet bli att berätta för Maria, han vet hur hon skulle bli, hon skulle inte velat bo i ett hus där någon har dött. Men hur illa kan det vara? Om man inte skulle sälja ett dödsbo så skulle det finnas en massa toma lägeheter i Stockholm. Nu är det ju inte så att det egentliten är ett vanligt dödsbo, det har skett ett mord.

Redan innan de 50 första sidorna var jag och boken redan osams. Jag gillade inte tankesättet hos huvudpersonerna i boken, sådant som att man ska köpa hus, men samtidigt inte kan komminicera med varandra. Blir det bättre med hus då liksom? Verkligheten är väl den, med små tillrättavisningar som leder till skam och att ransaka sig själv. Nåja, jag tänkte på hur jag streckläst Smuts, så jag bestämde att jag skulle fortsätta. Så kommer nästa konflikt! Ett vant polisöra hajar till lite extra inför vissa ord. Triggerord, skulle man kunna kalla det. Ordet "kurd" var ett sådant. (sid 41). Jag blir helt ärligt alldeles matt... det handlar alltså om ett självmord. Men på grund av vissa observationer blir det behandlat som ett mord, ett hedersmord. Visst, vissa mord är inte rent självklara mord, men vissa "triggerord" borde vär inte vara orsaken till att man gör en grundlig undersökning? 

Personerna i boken har väl en massa förutfattade meningar, men det tåls också att säga att det i boken också framkommer att hedersmord är något som inte alla känner till, även fast de råkar vara från samma områden. Jag kan inte svara för hur de tänker. Jag har ingen jävla aning. Jag är iranier. Jag är inte kurd. Jag kan inget om hederskulturen. (sid 335).

Jag har själv erfarenhet hur jag genom böcker fått en uppfattning om hur människor är. När jag för några år sedan träffade en kill-kompis så frågade jag inte varitfrån han var. Jag lärde känna honom som den han var, den han är. Jag visste att han var kurd, det hade han sagt, också att han kommer från kurdistan. I dagsläge vet jag att det är ett område som finns i Iran, Irak, Tunisien och Syrien, det visste jag inte då, godtog hans svar. När vi senare pratade igen och han säger att han kommer från Irak blir jag förvånad! "Inte utan min dotter" blixtrar förbi i mitt inre, uppfattningar som har tutats i mig om kvinnosyn, bland annat. Det stämmer inte alls in med den verklighet som står rakt framför mig! En vän som respekterar mig, rådfrågar mig och på många sätt behandlar mig på samma sätt som vilken annan kille. Visserligen har vi såklart olika syn på saker och ting, men säg den man eller kvinna, om så bästa kompis, som alltid har samma åsikt som dig? Som aldrig tänkter olika, som alltid är en ja-sägare.... jag tror knappast att den människan finns, och om denna människa finns bland din vänkrets, ja, då kanske det gäller att fundera över sin egen dominans.

En annan sak som också vinklas genom media är rädslan för män. Alla möten melan män och kvinnor som inte slutar i övergrepp bryr sig ingen statistik om. Men Maria kan inte undgå att påminnas om den natten varje gång kvällstidningarna skriker it att det är FARLIGARE ÄN NÅGONSIN att gå genom Stockholms parker. Med någonslags ilska över hur många unga kvinnor som blir itutade att alla kontakter på tu man hand med män är förenade med hot om övergrepp. Med någon slags resignation inför att så många i samhället verkar vilja ha det så - att kvinnor ska gå omkring och vara rädda, för alla män. (sid. 261). Det vet jag ju bara själv, man ska inte gå ensam hem från krogen, röra sig ensam på vissa områden, det vet alla. Samtidigt som jag funderar, om kvinnor lär sig att vara rädda, lär sig inte män då att vara hotfulla? Om det förväntas av kvinnan att vara rädd, vad förväntas då inte av mannen? 

Och det är väl egentligen det som boken i sig handlar om. Mäns våld mot kvinnor. Oberoende av kultur eller utbildning. Män som tar sig rätten att misshandla och hota en kvinna, en kvinna som står honom nära, en kvinna som han borde försvara.

Tro aldrig en man som säger att han älskar dig om han samtidigt säger att du borde sluta träffa dina vänner, sluta sminka dig för mycket, eller sluta uttrycka dig så dumt, Tro aldrig en man som säger att det hände bara en gång. Tro honom aldrig om han säger att det var ditt eget fel. Det är det aldrig. Tro honom aldrig när han säger att det aldrig kommer att hända igen. Det kommer att hända igen. Och igen. ... Gå vid första slaget. (sid. 316)

Jag måste säga. Även om jag och boken inte var överens i början, så insåg jag bokens värde någonstans i mitten. När mitt i allt alla bitarna började falla på plats. Efter att i vad som kändes en evighet ha läst en story som jag kände att jag inte hade något som helst grepp om svängde allt plötsligt till en helt annan vinkel. Pulsen ökar och det känns som att min förmåga att läsa är lite för långsam för mitt eget intresse. En helt fantastisk bok! En helt oväntad vändning! Massor med tankar och det jag har tagit upp är ungefär hälften av de uppslag jag kände att jag vill skriva om. Jag känner däremot att jag måste avsluta. Mina tankar har tagit överhand och bokens innehåll har kommit i skymundan. Kanske det är just det som är meningen. Att vi ska börja fundera, tänka, vara kritiska. 

Jag ser fram emot att få läsa Alfahannen, Katarina Wennstams sista bok i trilogin om mäns våld mot kvinnor. Smuts var den första, Dödergök, alltså denna bok, var den andra.

Smuts

Smuts är en fiktiv bok. Den handlar om trafficking. Jag de korta citaten jag hittar på boken Tro inte för en sekund att du är oberörd när boken är slut  Plaza Kvinna 

Detta är en bok som verkligen berör. Orden är som någon annans andetag rätt ner i mina egna lungor. Jag mår illa av att läsa detta. Du måste läsa den. Folket

Jag måste i alla fall personligen fortfarande gå tillbaka till det faktum att det är en fiktiv roman. Det är något som en författare har hittat på, det är inte verklighet. Även om trafficking är ett verkligt problem och inte något man ska blunda för. Jag har tidigare läst verklighetsbaserade böcker, både om trafficking och andra äckliga ämnen. Där kan jag tala om att jag var berörd och att jag mådde illa. Men den här boken, nä, jag var varken illamående eller berörd. Boken i sig är mycket bra skriven! Jag läste ut den på ett par dagar! Jag visste redan innan jag hade läst ut första sidan att jag kommer att sträckläsa denna. En mycket bra bok!

Det enda som jag verkligen störde mig på var huvudpersonens märkliga syn på kvinnor. Hur en kvinna kan vara fru och mamma medan en annan kvinna kan vara ett ligg och en ansiktslös prostituerad. Hur dessa två ska separeras. Hur sexualiteten hos en kvinna kan avgöra i vilken kategori hon hamnar. Jag kan inte förklara det, det bara är där som ett märkligt sätt att se på en kvinna. 

Fast det är väl just det. Mäns olika syn på kvinnor. Inte bara det att de anser att det är rätt att köpa en kropp, köpa ett hål, utan också synen på hur en kvinna ska vara för att kunna vara fru och mamma. Kan man inte vara allt på en gång? tycker ju jag, kan man inte vara både sexuell och fortfarande vara värd att vara fru och/eller mamma?

Jonas Wahl är en framgångsrik advokat, han har inte bara gjort sig berömd genom att försvara utsatta kvinnor. Han är även något av en TV-kändis. I alla fall just nu under den pågående domen mot Bordellmamman, Jonas verkar ha allt, han har en vacker fru och två vackra barn.

Läser man baksidan får man en ganska bra bild av vad man kan förvänta sig när man läser boken. Hustrun Rebecca borde skatta sig lycklig, men det finns en krypande känsla av att allt inte står rätt till. Vad gör Jonas alla kvällar han jobbar över?

I boken följer vi med Jonas tankar, vi följer med Rebeccas liv och tankar. Vi får också ta del av dottern Emmas liv och tankar, och små glimtar ut sonen Olivers tankar.

Jag förvånas över två personers brist på att kunna kommunicera. Hur problem bara sopas under mattan. Jag undrar hur mycket av det som händer i de vuxna personernas liv egentligen skulle ha kunnat vara ogjort med hjälp av vettig lommunication.

Jag undrar hur många liv i verkligheten som ser ut just så här. Gömda bakom sin egen vackra fasad. Medan problemen ivrigt sopas under mattan. För det som inte syns så finns inte...

Uhrilento

Tämä on ensimmäinen kirja tässa blogissa joka olen lukenut sumeksi. 

Suomeksi lukeminen oli minulle vähän vaikeaa. Aluksi minulla oli vaikeuksia pitää fookusta lukemiseen. Kun kirjassa tapahtui jotain jännittävää oli helppo lukea ja ymmärtää, mutta kuin tapahtui jotain sivutapahtumia, sitten oli vaikeampi jatkaa lukemista sekä ymmärtämistä.

Jälkisanassa Pyydän lukijoitani ja työnsä vuoksi tarinasta kirjottavia olemaan ystävällisesti paljastamatta etukäteen juonien käänteitä. Joten en ajjokaan.

Tarinassa saadaan tavata Antti Kaira, hän on tarinan päähenkilö. Hän on menossa naimisiin Tina Carabellalle mutta Tinan kone joutuu onnettomuuteen hänen tullessa Suomeen hääpäivälle. Antti, joka ensiksi luuli että Tina on vaihtanut lennon toiselle, soittaa varmuuden vuoksi Tinaan. Hän löytää Tinalta viestin joka varmistaa että hän olikin onnettomuuslennolla.

Seurataan Anttia kun här yrittää saada selville mitä koneelle on tapahtunut, miksi tietoa on niin vähän.... Anttilla ei ole yhtäkään tietoa mitä hänellä on edellä.

Tarina on minulle jännittävää. Aivan liian jännittävää. Minun mielestä Antti laitta itseensä tarpettomaan riskin alle, jatkuvasti! Juuri kun uskoo että tota on ihan mahdotonta jatkaa, niin tarina vaan jatkuu, ja toseen mahdottomuuteen! 

Sen lukuun ottamatta pidän tarinasta. Oli paljon käänteitä ja yllätyksiä. Oli myös hauska lukea tarinan jossa oli myös Helsingin aluetta. Kun Antti ajoi tätä katua pitkin tullakseen sinne, ja myös kun lähti lentokentään. Oli hauska tietää että "hei! Minäkin olen käynyt siellä!"

Ihan ymmärrettävä suomen kieli. Suosittelen! Sekä tarinan vuoksi että ymmärtämisen vuoksi.

Jos joku joka puhuu suomea lukee tämän ja näkee jotain kielivirheitä, saa anta oikean lauseen, tai kysyä mikä minä oikeastaan tarkoitin :)

Arvtagaren

Arvtagaren är den fjärde och sista boken i Eragon. Kriget fotsätter. Paolini sätter mycket tid på att berätta hur huvudpersonerna strider, vilket för mig inte är så intressant. Men i det stora hela stör det inte. Boken fortsätter att ha samma höga standard som de övriga. 

Vi får följa striderna ur Eragons synvinkel, men också ur Rorans synvinkel. Ju närmare Urû'baen de kommer desto mer inser Eragon att han behöver något mer för att klara av att möta Galbatorix. Galbatorix verkar oövervinnerlig, gömd bakom oberäkneliga skyddsbarriärer.


När boken lider mot sitt slut får jag känslan av att det är slut, varför dra ut på en historia som borde vara över. Men när jag läst sista meningen i boken lämnas jag av ett tomrum, en känsla av att det inte borde vara slut! Jag vill veta vad som händer sen! 

Jag läser författarens tack i slutet av boken (vilket är skrivet 2011) där han säger att han har lagt ner så mycket tid och energi till att bygga upp Alagaësia så han kommer inte att överge den helt. Det kanske inte händer före om flera år, eller kanske redan inom några månader. Det jag vet är att när han återvänder till Alagaësia så kommer jag att villa läsa det han skrivit! 

Jag skriver inget mer om Arvtagaren. Det är den fjärde boken i en serie. Att berätta om den utan att trampa på de övriga tre känns som en omöjlighet. Däremot, att läsa denna utan att läsa de övriga....tja, i princip är det väl möjligt. Paolini har i denna bok (som också i Den Äldste och Brisingr) börjat med att kort berätta vad som hade hänt i de böcker han hade skrivit innan. Visst, man får en förståelse från det, men att bara läsa sammanfattningen är inget jag rekommenderar! Böckerna är för bra för det.

Brisingr

Brisingr är den tredje boken i Eragon serien. Brisingr är Det Gamla Språket och betyder Eld.

I början av boken träffar vi Eragon, Saphira och Roran, de är på en räddningsaktion ensamma i Imperiet. Det är inte en uppgift fri från faror, eftersom de är helt utan hjälp om Galbatorix, härskaren i Imperiet, skulle få reda på deras närvaro. 

Handlingarna från första och andra boken har lett dem till denna punkt. 

Det är svårt att berätta vad boken handlar om utan att gå närmare inpå handlingarna i de två tidigare böckerna, vilket jag vill undvika.

I denna bok kommer Saphira och Eragon att behöva vara ifrån varandra en hel del, en uppgift som inte är lätt för någon av dem. De är bundna till varandra genom sinnet, så att de alltid är medvetna om varandra. Att vara åtskilda långa sträckor gör att de inte kan kommunicera på samma sätt som de är vana vid, och det skapar en ensamhet. Trots det är det nödvändigt.

Eragon kommer att vistas en tid hos dvärgarna, på grund av politiska skäl, i ett försök att skynda på en process som annars skulle vara mycket mer långdragen. Varden, som Eragon strider tillsammans med, behöver trots det dvärgarnas hjälp, så varje förlorad dag som går till politiskt fördröjning förhöjer stressen.

Eragon behöver dessutom tillsammans med Saphira besöka Du Weldenvarden för att få ytterligare skolning av sin mästare. Det finns fortfarande frågor som är obesvarade. Frågor som kan hjälpa dem i striden mot Imperiet. Eragon får på samma gång information om sitt förflutna.

Kriget mot Imperiet fortsätter!

Som med de två övriga böckerna är detta en bok som fångar mig. Det är samma författare och fortsättningen på samma story, så jag skulle vara förvånad annars. 

Att skriva denna recension var lättare än att skriva den föregående (Den Äldste) eftersom jag fick frågan att berätta vad böckerna handlade om till personer som jag vet att inte kommer att läsa boken. Det hjälpte mig att samla tankarna och komma på hur jag skulle kringgå problemet med att lämna ut information och utelämna information.

Väl värt att läsas!

Den äldste

 Direkt efter att jag hade läst Eragon var jag till biblioteket för att hitta den andra boken, Den Äldste.

Det var mycket lättare för mig att komma in i den här boken, jag hade svårigheter att komma in i första boken, av orsaker som helt är mina egna.

Christopher är en bra författare! Han skriver på ett sätt som gör att han verkligen fångar mig. Vid ett tillfälle i boken, när Eragon får lära känna en av alvernas hemligheter, presenteras den på ett sådant sätt att det är just i slutet av ett kapitel. Följande kapitel sedan handlar inte om Eragon, utan om hans kusin Roran. Den direkta reaktionen hos mig var att högt utropa "Neeeeej!" och slå till boken. Det hade just avslöjats något (som jag inte kommer att avslöja! Tro inte heller :) ) som jag trodde var omöjligt, eftersom karaktären i boken också visste att det var omöjligt. Och jag ville såklar få reda på orsaken till att detta hade hållits hemligt. Jag hade absolut noll intresse av att veta vad som hände med kusinen i detta ögonblick. Jag fann mig i situationen, vad annat kunde jag göra, och räknade med att jag ju kommer att få veta detta i näst på följande kapitel. Döm min besvikelse när därpå följande kapitel inte handlade om Eragon ännu!

Boken är skriven så att jag ville läsa vidare. Vid flera tillfällen har jag skrattat högt, vid åtminstone ett tillfälle rann tårar längs med mina kinder.

Boken är alltså en fortsättning på Eragon. Vi hade lämat Eragon efter slaget mot Durza, Eragon hade varit medvetslös och under hans medvetslöshet hade någon talat till honom, Togira Ikonoka, Krymplingen som är hel, han hade bett att Eragon skulle komma till honom.

Innan Eragon ger sig av har han några saker att ta hand om i Farthen dûr. Därefter reser han tillsammans med alven Arya och dvärgen Orik till alvernas rike, Du Weldenvarden, där han får fortsätta sin utbildning som ryttare. Allt för att förbereda sig för kriget mot Imperiet, ett krig som kommer att komma.

Jag kommer att vara väldigt sparsam med detaljer, jag kommer helt enkelt inte ens att skriva mer än detta. Just för att det är en bokserie och för att jag inte vill ta bort för andra som läser denna recension men ännu inte har läst Eragon. Dessutom flyter båda böckerna ihop för mig. Det bildar en helhet som är svår för mig att skilja åt.

Vi kommer hur som helst att följa både Eragon och Saphira samt Roran och resten av byn i Carvahall. Det är spännande att följa båda parallellt.

Christopher Paolini har dessutom ett språk till dvärgarna, ett till alverna, ett till urgalerna och såklart ett till människorna. Människorna är det "vanliga" språket, alltså det vi förstår, jag läser på svenska, så svenska för mig. Medan de övriga är ett helt annat språk. Jag hade för mig att Paolini hade hittat influenser från fornnordiskan till dvärgarnas språk, så jag försökte ta reda på mer kring det. På wikipedia hittade jag följande:  

 

The ancient language used by the elves in Eragon is based "almost entirely" on Old Norse, German, Old English, and Russian myth.^[6] Paolini commented that "[I] did a god-awful amount of research into the subject when I was composing it. I found that it gave the world a much richer feel, a much older feel, using these words that had been around for centuries and centuries. I had a lot of fun with that."^[7] Picking the right name for the characters and places was a process that could take "days, weeks, or even years". Paolini said that "if I have difficulty choosing the correct moniker, I use a placeholder name until a replacement suggests itself."^[2] He added that he was "really lucky" with the name Eragon, "because it's just dragon with one letter changed." Also, Paolini commented that he thought of the name "Eragon" as the two parts of it: "era" and "gone" as if the name itself changes the era in which the character lives. He thought the name fit the book perfectly, but some of the other names caused him "real headaches"

Bara det som framkommer i denna wikipediatext gör att författaren stiger ännu mer i graderna enligt mig! Tidigare hade jag (jag erkänner) svårt med det faktum att Paolini var 15 år när han började skriva Eragon, men efter att ha läst Eragon och Den äldste hade jag redan ändrat uppfattning om det, och att veta att det tagit dagar, veckor eller år för att får till de rätta namnen på karaktärer eller platser....helt otroligt! Längst bak i boken finns en ordlista för de fraser som förekommer i boken, även om vissa fraser översätts direkt redan i boken.

Jag har också roat mig med att på kartan, som fanns längst fram i boken, följa var karaktärerna befunnit sig :)

Rekommenderas varmt!

Eragon

Varför jag har denna bok i min ägo har jag inget minne av. Jag bara hittade den i min bokhylla, så jag bestämde att jag skulle läsa den. Mot bättre vetande läste jag baksidan av boken. Tidigare erfarenheter har lärt mig att hålla mig från att läsa baksidan av böcker. Det brukar inte leda till något annat än besvikelse. Detta var inget undantag! Däremot så handlade inte besvikelsen så mycket om själva handlingen, utan mera i hur jag reagerade när jag läste om författarens ålder. Det att han var 15 år när han började skriva på Eragon har stört min upplevelse av boken, jag vet inte varför. Det tog i alla fall väldigt länge innan jag lät mig själv komma in i boken just på grund av detta.

Nåväl, Eragon är alltså namnet på en fattig bondpojke. Vi möter honom när han är på jakt i Ryggraden, en vild bergskedja. Hans byte är hjortar, han har följt den djupt in i Ryggraden, trots att han är den enda mänskliga varelse som vågar följa sina byten så långt in i bergskedjan.

All hans möda de senaste tre dygnen hade lett fram till detta ögonblick. Han tog ett sista lugnande andetag och - en explosion slog natten i skärvor (sid 13). På grund av en plötslig och märklig explosion långt inne i Ryggraden flyr hans byte och lämnar honom med endast ett val, att återvända till Carvahall, eftersom hans proviant inte skulle räcka till att fortsätta jakten. Bakom honom där hjorden hade vilat, fanns en stor cirkel där gräs och träd pyrde. Ett flertal tallar hade tappat barren. Utanför det förkolnade området var gräset tillplattat. En rökstrimma ringlade i luften och förde med sig en bränd lukt. I explosionens mittpunkt låg en polerad blå sten (sid 13).  I brist på annat tar Eragon med sig stenen till Carvahall i hopp om att kunna sälja den eller byta den mot kött. Tyvärr vill inte kötthandlaren veta av stenen när han får veta att den kommer från Ryggraden, och trots att Eragon försöker sälja den när kringvandrande handelsmän får han inte stenen såld. Den är för svår för dem att sälja vidare.

Stenen visar sig senare vara allt annat än en sten. Det visar sig vara ett drakägg, för en natt kläcks ägget och ut kravlar en livs levande drake. När Eragon först rör vid draken genomfars han av en smärta och kvar på handen lämnas ett skimrande märke. Ett märke som visar att bäraren är drakryttare.

Från den stunden som Eragon hittar drakägget är det början på ett helt nytt äventyr. Ett äventyr som kommer att ta honom bort från Carvahall, som kommer att ge honom en helt ny syn på stadens sagoberättare, Brom, som kommer att förvandla honom från den enkla bondpojken han var till att bli en riktig drakryttare.

Boken i sig är bra skriven. Det var svårt för mig att komma in i handlingen, men jag skyller på att det har att göra med mina förutfattade meningar om 15-åriga författare. Handlingen går fort fram, trots att boken i sig är relativt tjock (556 sidor i pocket format).

Mot slutet av boken har jag ändå lyckats komma så pass mycket in i handlingen att karaktärerna följer mig även utanför boken. Jag ser fram emot att läsa följande bok i trilogin. Jag ser också fram emot att se filmen, men än så länge får den vänta. Jag läser gärna böckerna klart innan jag börjar med filmen :) 

Jag har erfarenhet av att filmerna förstör böckerna, eller tvärtom. Jag vill inte låta filmen förstöra min läsupplevelse denna gång!

Rekommenderas!

White Fang

This is not the cover of the book I red. This is a picture I found on the internet. The book I red was an e-book. I found an app on my phone where I could download some books in e-format. This is the second e-book I have red, but the first one I have finished. For those who are curious the first one got erased from my phone and I didn't have it replaced. Anyway.

Reading from my phone is a different experience for me. I do not know if I find it bad, but I definitely do not find it good. The only good that comes from having a book in a phone is that it is always with me, I could sit down and read at any time I felt like it, on my coffee break, on the ferry...where ever. 

Having it on my phone was still a obstacle when it came to reading at home. At home I had real books I could read, so I left this one on the side.

Even so, I think this book is fantastic! I have seen the movie, and I love it. Even so, the movie and the book are very different. The movie is from the human perspective, while the book is from the wolf-dogs perspective. There are a few times in the book where we actually follow the human perspective, but mostly we follow the protagonist, white fang. 

In the beginning of the book white fang is not born. We follow the wolf-pack that his mother, Kishe, is following. His mother is half dog half wolf.

We meet white fang in the cave that he is born. We get to follow how he sees the light from the outside, how he doesn't understand there is an outside, only there is a light, and he is drawn to the light. We follow him when he learns to understand how to hunt, and what to hunt.

When he is first introduced to humans it is when he finds Indians. They happen to know Kishe and when one of the men calls her name and gives here a command, she still listen. They are both taken back to the Indian camp. 

White fang sees humans as Gods. He is a fast learner, and he learns the rules of the Gods. He is also picked on by the other dogs, his life with the Indians are not easy.

In his life it will take long before he learns love. Love comes to him after being saved from being a fighting dog. The God that saved him showed him love and care, and in return he got all of White Fangs trust. This God becomes the Love master, and White Fang will do anything to protect him and everything that is considered his.

I really love this book! It is so much different from the movie that I have known since I was a child. I have watched it over and over again. But this book is giving me another perspective, and it is really interesting to follow. If it would not be for the fact that I chose it in e-format I would have red this straight through without any break. I truly recommend it!

Bokhandlaren i Kabul

Jag minns inte mer hur jag kom över boken. Varför jag valde den. Men det tog ett bra tag innan jag verkligen började läsa den.

Enligt gammal vana hoppade jag över förordet. Hur viktigt kan det vara liksom?

Efter att jag läst ut boken och blivit förvånad av efterordet går jag tillbaka till förordet (sid 7), "Sultan Khan var en av de första jag träffade när jag kom till Kabul i november 2001" står det.

Tydligen är boken baserad på riktiga berättelser och upplevelser!

Visserligen var det mycket i boken som gjorde att annat som berättats åt mig, av vänner med liknande kultur, plötsligt blev förståeligt.

Helt ensam går Leila aldrig. Det är inte bra för en ung flicka att gå utan följeslagare. Vem kan veta vart hon går? Kanske för att träffa någon, kanske för att synda. Inte ens till grönsaksmarknaden några minuter från lägenheten går Leila ensam. Hon tar åtminstone med sig en grannpojke. Eller ber honom gå ärendet åt henne. Ensam är ett okännt begrepp för henne. Inte en enda gång, inte en enda plats har hon nånsin varit ensam. Hon har aldrig varit ensam i lägenheten, aldrig gått någonstans ensam, aldrig blivit kvar någonstans ensam, aldrig sovit ensam. Varje naty har hon tillbringat på mattan brevid modern. Leila vet inte vad det är att vara ensam, och saknar det inte heller. Det enda hon kan önska sig är mer ro, och mindre att göra (sid 174)

Det absurda i ovanstående citat är när jag tänker på min egen kultur. Barn på 4-5 som lämnas ensamma korta stunder, med förklaringen aty det är bra att börja träna. 8-9 åringar vars vardag är att komma hem efter skolan och själva låsa upp och fixa mellanmål. Medan 19-30 åringar i en annan kultur aldrig har lämnats ensamma?

Visserligen, 19 åriga kvinnor i min kultur har inte uppstigning innan gryning för att förbereda frukost till sin familj på 13 personer, bestående an syskon, föräldrar och syskonbarn....här jobbar inte samma kvinna till sena kväll för att stupa i säng...jag menar matta för några ynka timmars sömn innan samma rutin börjar följande dag.

Men det är intressant att få följa med en familjs vardah. En annan kultur. Ett annat tankesätt. Det finns därför inte mycket jag kan säga om bokens innehåll. Det är helt enkelt en vardag i Afganistan.

Det är tankeväcknande. Både på hur deras vardag är, och hur mycket den skiljer sig från vår. 

En bra bok! Jag rekommenderar!