Med blodet som band

Med blodet som band är Mikael Paasikivis tredje bok, de första böckerna är Med guld i blodet och Spindeln i stenen.

Egentligen gillar jag inte författaren särskillt mycket. Men om jag har förstått det rätt är det hans debutdeckare, kan ju vara att det också betyder debutbok, och då tycker jag att man måste ha lite förståelse. Utöver det finns det många olika sätt att skriva, och det sätt han valt tilltalar mig inte.

Storyn är helt ok. Eftersom jag känner till Mariehamn och de områden han beskriver så stör det mig lite att sådana stora händelser är placerade på denna lilla ön Åland. En annan sak som också stör mig är att även om många detaljer är mycket verklighetstrogna så finns det detaljer som verkligen är ändrade på. Visserligen ett måste när man skriver en fiktiv bok, men trots det frustrerande.

När jag ändå är i farten med att vara negativ. Sättet som hans karaktärer tänker. Kvinnor med mens har troligtvis mindre humörsvängningar än majoriteten av karaktärerna i boken. Bara en sådan sak som att det går runt i huvudet på en av karaktärerna av alla frågor, när en annan karaktär ställt två frågor? Skulle det då handla om frågorna som redan snurrar i huvudet på den förstnämnda karaktären så skulle jag uppskatta att det framkom.

Men nu var det storyn. Den fortsätter där Spinden i Stenen lämnar av. Inte tidsmässigt direkt, förstås. Såklart är det Ulla Jansson som är huvudprsonen. Boken börjar med att de hittar en thailändska drunknad. Obduktionen visar på ett mord. När sedan en till thailänska hittas mördad leder det polisens tankar in på rasism men även på någon i nära realtion till thailändskorna.

Vid sidan om "nutids"-berättelsen får vi även följa med en "dåtids"-berättelse om en tullare och hans familj som flyttar till Föglö på 1800-talet. Vi får följa med vissa händelseförlopp som leder till att en av sönerna emigrerar till Amerika.

Trots att alla händelser verkar vill utspridda utan koppling till varandra får man på slutet reda på hur allt hänger ihop.

Som sagt, storyn i sig är bra! Även om det finns vissa saker i skrivandet som jag stör mig på.

Spindeln i stenen

Spindeln i stenen är den andra boken om Ulla Jansson.  Som i den första boken, Guld i blodet hoppar historien mellan nutid och dåtid. Vi följer en familj som flytt till spanien efter nazitysklands fall under andra världskriget.

Samtidigt i nutid kommer Ulla just tillbaka från en semesterresa till Ryssland. Hon har besökt bärnstensrummet och är fortfarande mäkta imponerad. På flygplatsen landar hon inte långt före ett veteranplan dit hon helt oplanerat får eskortera en äldre man som hävdar att han har ägodelar i planet. Det visar sig att han som ung gömt bärnstrenar i planer, bärnstenar som i tullen räknas som värdelösa, men som visar sig vara orginal stenar från samma bärnstensrum som Ulla just besökt. Mannen hittas följande dag död och jakten på en potentiell misstänkt tar Ulla till Spanien.

Så småningom sammanstrålar berättelserna på ett överraskande sätt.

Som i första boken så gillar jag storyn. Men tja, jag har inte riktigt kommit överens med skrivarstilen. En helt ok bok i alla fall.

Med guld i blodet

Jag blev tipsad om boken i fråga av min syster, eftersom den handlar om Åland. Så jag tänkte att varför inte....

Jag knallade iväg till biblioteket och kollade om de hade boken inne. Det stod något om Alandica....jag tänkte att sedan när har de böcker på Alandica? Jag tänkte ints å mycket på det, bara att alla böcker var utlånade, men att det fanns i magasin, så jag bad dem i personalen att jag ville låna boken.

Jag hittade en lapp som förklarade det där med Alandica, Alandica är ett samlingsnamn för litteratur som handlar om Åland eller är skriven av Åländska författare. Så efter det verkade det mera logiskt.

Boken är skriven av Mikael Paasikivi som är född 1957 i Helsingfors. Han är bosatt i Sverige, men har tillbringat nästan varje sommar på Åland sedan 1963 tack vare att föräldrarna hade rätt att bygga sommarstuga i närheten av Bomarsund. Även hans namn är bekant eftersom hans farfar far faktiskt var den som var President i Finland.

Händelserna i boken har fått sin inspiration från Krimkriget och slaget mot Bomarsunds fästing. Även postrodden, som gick mellan Grisslehamn och Eckerö har fått en viktig del i bokens händelseförlopp.

Berättelsen är uppdelad i två tidsepoker, nutid och dåtid, där dåtid representeras av Krimkriget på 1850 talet och nutid utspelar sig på 20-talet. Postroddaren Olof från Eckerö får som uppdrag att frakta en låda med posten över från Sverige till Åland, med sig på sin resa finns även en person som ska följa postens färd. Mitt mellan de båda landen råkar Olof ut för svårigheter och försvinnandet av personen som följde med båtturen. Med stor tur och skicklighet klarar han av att hitta tillbaks till land, där han förstår vad lasten som han har fraktat över är värd. Innan han hinner gömma sin nyfunna ägendom blir han rekryterad som lots för fransmännen (eller engelsmännen...ärligt så minns jag inte) för att de ska kunna ta sig ut till Bomarsunds fästning. Han kämpar för sin och sin familjs överlevnad och gör sitt bästa utifrån det.

Långt senare, mer än 150 år senare, sker en singelolycka på en av vägarna på Åland. En man förlorar kontrollen på sin bil och kör av vägen i en våldsam olycka som ger honom livshotande brännskador, men ändå lyckligtvis utan att ta hans liv. När polisen söker upp mannens anhöriga hittar de hans tonåriga son, medan frun är spårlöst borta. Någonstans sitter en annan man och lyssnar på nyheterna om olyckan och om hur offret överlevt men blivit transporterat till sjukhuset. Han svär för sig själv, hur kan någon överleva en sådan olycka?

Samtidigt som polisen försöker finna hustrun, alltså mamman till tonåringen, samt försöka förstå hur en sådan olycka kunnat ske, smyger en figur omkring på Åland med helt andra tankar än att finna hurstun i livet. Planer smids, och tiden rinner iväg...

En helt ok bok, tycker jag. Det är intressant att läsa om ställen som jag egentligen borde känna till, även om de inte har blivit namngivna, vilket jag egentligen tycker att är bra. Det som stör mig mest är att jag inte kan lokalisera var singelolyckan egentligen ägde rum. Men jag kan mycket väl ha tänkt mig fel väg.

Några ställen där jag upplever att författarens (troligtvis) tanke varit att få läkare eller poliser mer mänskliga så upplever jag att de är mer eller mindre totalt oprofessionella. Men det är väl en smaksak. Annars kan jag bra rekommendera boken.