Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Min fasa skulle ju ha varit att författaren åldrats så att hon inte orkat slutföra sin bokserie! Jaan M. Auel föddes nämnligen 1936 i Chicago, hon är alltså nu 76 år (77 om hon är född tidigt på året). Visserligen är det väl ingen ålder. Men inte vet man.Jag tittade att första boken kom ut 1980, följande -82, sen kom en bok -85, fjärde kom ut 1990 och femte kom ut 2002!! Det tydde ju på att det blev längre och längre mellan böckerna (som i och för sig blir tjockare och tjockare...), hur långt skulle mellanrummet bli mellan nästsista och sista? Skulle hon klara av att slutföra det??
Jag läste Niondre grottan sommaren 2007, när den kom ut som pocket här. Då köpte jag den! Då hade jag redan de föregående som pocket. Sedan dess har jag väntat! Och väntat! Och väntat! 2011 kom den äntligen och jag kunde andas ut. Jag fick egentligen boken som pocket till min födelsedag 2012, men jag har försökt hålla mig till min läskö. Nu struntade jag i min läskö och började läsa De målade grottornas land. I början gick det trögt. Det var som att hon hade tappat sitt sätt att skriva. Men medan jag fortsatte att läsa så tror jag att det mera handlade om att texten i sista pocketen är på gränsen till olagligt små! Jag hade innan påsk läst mellan 100-200 sidor i boken. Var jag var vet jag inte. Jag tillbringade mestadelen av resan hem med att läsa. När jag sedan åkte hem hade jag resesällskap, men han knapprade på sin telefon, så jag informerade honom om att om han ska leka med sin telefon så ska jag läsa! 4 timmar sträckläsning! Jag tror mitt resesällskap inte hade väntat sig det, även om jag sa att han kan be mig lägga undan boken, för jag kan läsa! När han sedan körde mig hem stannade han vid en bensinmack för att handla en yoghurt till frukosten. Jag väntade tills han steg ur bilen och tog sedan upp boken. Minen när han kom tillbaka var obeskrivlig! "Du är verkligen på läshumör!" sa han.
Men det är den här boken! Jag är totalt fast i denna värld! Jag älskar hennes sätt att skiva. Jag älskar det nyanserade sättet, där man får följa med huvudpersonerna överallt! När de uträttar sina behov, när de äter, reser, strider, delar njutning...allt! Och hur de kokar te! De kokar te helatiden! Jag blev så sugen en kväll (efter påsk) att jag gick in i mitt kök och funderade vad jag skulle kunna använda som te. Jag har en hel låda med te, men det låter så gott när de tar torkad mynta och blandar det med...ja, vad de nu blandar det med och det har den och den effekten för de och de örterna gör det och det i kroppen! Jag skulle kunna läsa boken bara för att veta vad jag ska kunna äta ute i naturen! Rönnbarkens aska är antibakteriell samma ett hopkok på rönnbär....sådana saker. Den där boken är så fullsmäckad av information att jag ibland läser och inser att jag inte har någon aning om vad jag läser. Jag kan hoppa tillbaka några rader och ta det pånytt och det känns bekant. Men allt kan jag omöjligt lära mig.
I den sista boken är Ayla ungefär 25 år gammal, gift med Jondalar och har deras gemensamma barn Jonayla. Hon håller på att utbilda sig till att bli Zelandonii, deras heliga ledare som är i kontakt med Den Stora Jordmodern. De är både grottans helare och andliga ledare. Hur ska jag kunna berätta vad boken handlar om? Det är totalt omöjligt? Man får följa med Ayla och hennes familj på resan hur hon utbildas, alla desa med- och motgångar.
Vad vill jag göra nu? Jag har en pockethög som om jag sätter handflatan i golvet så röcker böckerna mig till armbågen... Ja, jag vill börja på bok ett och göra om resan! Visst, det finns delar som jag säkert kommer att läsa utan att förstå vad jag läser. Men det är bara en del av hennes sätt att skriva. Ett sätt som gör att jag inte bara läser, utan dras med in i Aylas värld. Hoppas med henne, gråter med henne, önskar att boken aldrig ska ta slut, samtidigt som jag jätte gärna vill veta hur den ska sluta!
Slutet är godkänt! Ett perfekt avslut, med tillräckligt många orätade frågetäcken för att det ska finnas utrymme för att förstå att deras liv fortsätter och lite i vilken riktining det går. Men med tillräckligt många rätade frågetecken för att det inte ska uppstå en frustration (som jag ibland känner när historien verkar oavslutad) över att man inte får ett slut. Jag är definitivt imponerad av Jean M. Auels sätt att skriva! Och jag rekommenderar varmt alla hennes böcker! Börja med Grottbjörnens folk! Är den inget för dej så vet du ju det sen! Dels är den först, och dels är den tunnast. Men tjockleken har ingen betydelse när man läser en av de bästa böcker som finns!
Jag tänker inte recitera något, för boken flyter på på ett sådant sätt att jag inte kan välja något som är mera speciellt än något annat. Om jag inte skulle välja ett avsnitt för att visa hur informationsspäckad boken är. För det är intressant! Men samtidigt så tror jag att det skulle avskräcka några läsare, så jag låter bli. Är man inte intresserad så kan man skumma igenom de delarna av boken och koncentrera sig på allt annat som boken innehåller!
Helt fantastisk bokserie!!
