Jag minns inte mer hur jag kom över boken. Varför jag valde den. Men det tog ett bra tag innan jag verkligen började läsa den.
Enligt gammal vana hoppade jag över förordet. Hur viktigt kan det vara liksom?
Efter att jag läst ut boken och blivit förvånad av efterordet går jag tillbaka till förordet (sid 7), "Sultan Khan var en av de första jag träffade när jag kom till Kabul i november 2001" står det.
Tydligen är boken baserad på riktiga berättelser och upplevelser!
Visserligen var det mycket i boken som gjorde att annat som berättats åt mig, av vänner med liknande kultur, plötsligt blev förståeligt.
Helt ensam går Leila aldrig. Det är inte bra för en ung flicka att gå utan följeslagare. Vem kan veta vart hon går? Kanske för att träffa någon, kanske för att synda. Inte ens till grönsaksmarknaden några minuter från lägenheten går Leila ensam. Hon tar åtminstone med sig en grannpojke. Eller ber honom gå ärendet åt henne. Ensam är ett okännt begrepp för henne. Inte en enda gång, inte en enda plats har hon nånsin varit ensam. Hon har aldrig varit ensam i lägenheten, aldrig gått någonstans ensam, aldrig blivit kvar någonstans ensam, aldrig sovit ensam. Varje naty har hon tillbringat på mattan brevid modern. Leila vet inte vad det är att vara ensam, och saknar det inte heller. Det enda hon kan önska sig är mer ro, och mindre att göra (sid 174)
Det absurda i ovanstående citat är när jag tänker på min egen kultur. Barn på 4-5 som lämnas ensamma korta stunder, med förklaringen aty det är bra att börja träna. 8-9 åringar vars vardag är att komma hem efter skolan och själva låsa upp och fixa mellanmål. Medan 19-30 åringar i en annan kultur aldrig har lämnats ensamma?
Visserligen, 19 åriga kvinnor i min kultur har inte uppstigning innan gryning för att förbereda frukost till sin familj på 13 personer, bestående an syskon, föräldrar och syskonbarn....här jobbar inte samma kvinna till sena kväll för att stupa i säng...jag menar matta för några ynka timmars sömn innan samma rutin börjar följande dag.
Men det är intressant att få följa med en familjs vardah. En annan kultur. Ett annat tankesätt. Det finns därför inte mycket jag kan säga om bokens innehåll. Det är helt enkelt en vardag i Afganistan.
Det är tankeväcknande. Både på hur deras vardag är, och hur mycket den skiljer sig från vår.
En bra bok! Jag rekommenderar!
