Den äldste

 Direkt efter att jag hade läst Eragon var jag till biblioteket för att hitta den andra boken, Den Äldste.

Det var mycket lättare för mig att komma in i den här boken, jag hade svårigheter att komma in i första boken, av orsaker som helt är mina egna.

Christopher är en bra författare! Han skriver på ett sätt som gör att han verkligen fångar mig. Vid ett tillfälle i boken, när Eragon får lära känna en av alvernas hemligheter, presenteras den på ett sådant sätt att det är just i slutet av ett kapitel. Följande kapitel sedan handlar inte om Eragon, utan om hans kusin Roran. Den direkta reaktionen hos mig var att högt utropa "Neeeeej!" och slå till boken. Det hade just avslöjats något (som jag inte kommer att avslöja! Tro inte heller :) ) som jag trodde var omöjligt, eftersom karaktären i boken också visste att det var omöjligt. Och jag ville såklar få reda på orsaken till att detta hade hållits hemligt. Jag hade absolut noll intresse av att veta vad som hände med kusinen i detta ögonblick. Jag fann mig i situationen, vad annat kunde jag göra, och räknade med att jag ju kommer att få veta detta i näst på följande kapitel. Döm min besvikelse när därpå följande kapitel inte handlade om Eragon ännu!

Boken är skriven så att jag ville läsa vidare. Vid flera tillfällen har jag skrattat högt, vid åtminstone ett tillfälle rann tårar längs med mina kinder.

Boken är alltså en fortsättning på Eragon. Vi hade lämat Eragon efter slaget mot Durza, Eragon hade varit medvetslös och under hans medvetslöshet hade någon talat till honom, Togira Ikonoka, Krymplingen som är hel, han hade bett att Eragon skulle komma till honom.

Innan Eragon ger sig av har han några saker att ta hand om i Farthen dûr. Därefter reser han tillsammans med alven Arya och dvärgen Orik till alvernas rike, Du Weldenvarden, där han får fortsätta sin utbildning som ryttare. Allt för att förbereda sig för kriget mot Imperiet, ett krig som kommer att komma.

Jag kommer att vara väldigt sparsam med detaljer, jag kommer helt enkelt inte ens att skriva mer än detta. Just för att det är en bokserie och för att jag inte vill ta bort för andra som läser denna recension men ännu inte har läst Eragon. Dessutom flyter båda böckerna ihop för mig. Det bildar en helhet som är svår för mig att skilja åt.

Vi kommer hur som helst att följa både Eragon och Saphira samt Roran och resten av byn i Carvahall. Det är spännande att följa båda parallellt.

Christopher Paolini har dessutom ett språk till dvärgarna, ett till alverna, ett till urgalerna och såklart ett till människorna. Människorna är det "vanliga" språket, alltså det vi förstår, jag läser på svenska, så svenska för mig. Medan de övriga är ett helt annat språk. Jag hade för mig att Paolini hade hittat influenser från fornnordiskan till dvärgarnas språk, så jag försökte ta reda på mer kring det. På wikipedia hittade jag följande:  

 

The ancient language used by the elves in Eragon is based "almost entirely" on Old Norse, German, Old English, and Russian myth.^[6] Paolini commented that "[I] did a god-awful amount of research into the subject when I was composing it. I found that it gave the world a much richer feel, a much older feel, using these words that had been around for centuries and centuries. I had a lot of fun with that."^[7] Picking the right name for the characters and places was a process that could take "days, weeks, or even years". Paolini said that "if I have difficulty choosing the correct moniker, I use a placeholder name until a replacement suggests itself."^[2] He added that he was "really lucky" with the name Eragon, "because it's just dragon with one letter changed." Also, Paolini commented that he thought of the name "Eragon" as the two parts of it: "era" and "gone" as if the name itself changes the era in which the character lives. He thought the name fit the book perfectly, but some of the other names caused him "real headaches"

Bara det som framkommer i denna wikipediatext gör att författaren stiger ännu mer i graderna enligt mig! Tidigare hade jag (jag erkänner) svårt med det faktum att Paolini var 15 år när han började skriva Eragon, men efter att ha läst Eragon och Den äldste hade jag redan ändrat uppfattning om det, och att veta att det tagit dagar, veckor eller år för att får till de rätta namnen på karaktärer eller platser....helt otroligt! Längst bak i boken finns en ordlista för de fraser som förekommer i boken, även om vissa fraser översätts direkt redan i boken.

Jag har också roat mig med att på kartan, som fanns längst fram i boken, följa var karaktärerna befunnit sig :)

Rekommenderas varmt!

Eragon

Varför jag har denna bok i min ägo har jag inget minne av. Jag bara hittade den i min bokhylla, så jag bestämde att jag skulle läsa den. Mot bättre vetande läste jag baksidan av boken. Tidigare erfarenheter har lärt mig att hålla mig från att läsa baksidan av böcker. Det brukar inte leda till något annat än besvikelse. Detta var inget undantag! Däremot så handlade inte besvikelsen så mycket om själva handlingen, utan mera i hur jag reagerade när jag läste om författarens ålder. Det att han var 15 år när han började skriva på Eragon har stört min upplevelse av boken, jag vet inte varför. Det tog i alla fall väldigt länge innan jag lät mig själv komma in i boken just på grund av detta.

Nåväl, Eragon är alltså namnet på en fattig bondpojke. Vi möter honom när han är på jakt i Ryggraden, en vild bergskedja. Hans byte är hjortar, han har följt den djupt in i Ryggraden, trots att han är den enda mänskliga varelse som vågar följa sina byten så långt in i bergskedjan.

All hans möda de senaste tre dygnen hade lett fram till detta ögonblick. Han tog ett sista lugnande andetag och - en explosion slog natten i skärvor (sid 13). På grund av en plötslig och märklig explosion långt inne i Ryggraden flyr hans byte och lämnar honom med endast ett val, att återvända till Carvahall, eftersom hans proviant inte skulle räcka till att fortsätta jakten. Bakom honom där hjorden hade vilat, fanns en stor cirkel där gräs och träd pyrde. Ett flertal tallar hade tappat barren. Utanför det förkolnade området var gräset tillplattat. En rökstrimma ringlade i luften och förde med sig en bränd lukt. I explosionens mittpunkt låg en polerad blå sten (sid 13).  I brist på annat tar Eragon med sig stenen till Carvahall i hopp om att kunna sälja den eller byta den mot kött. Tyvärr vill inte kötthandlaren veta av stenen när han får veta att den kommer från Ryggraden, och trots att Eragon försöker sälja den när kringvandrande handelsmän får han inte stenen såld. Den är för svår för dem att sälja vidare.

Stenen visar sig senare vara allt annat än en sten. Det visar sig vara ett drakägg, för en natt kläcks ägget och ut kravlar en livs levande drake. När Eragon först rör vid draken genomfars han av en smärta och kvar på handen lämnas ett skimrande märke. Ett märke som visar att bäraren är drakryttare.

Från den stunden som Eragon hittar drakägget är det början på ett helt nytt äventyr. Ett äventyr som kommer att ta honom bort från Carvahall, som kommer att ge honom en helt ny syn på stadens sagoberättare, Brom, som kommer att förvandla honom från den enkla bondpojken han var till att bli en riktig drakryttare.

Boken i sig är bra skriven. Det var svårt för mig att komma in i handlingen, men jag skyller på att det har att göra med mina förutfattade meningar om 15-åriga författare. Handlingen går fort fram, trots att boken i sig är relativt tjock (556 sidor i pocket format).

Mot slutet av boken har jag ändå lyckats komma så pass mycket in i handlingen att karaktärerna följer mig även utanför boken. Jag ser fram emot att läsa följande bok i trilogin. Jag ser också fram emot att se filmen, men än så länge får den vänta. Jag läser gärna böckerna klart innan jag börjar med filmen :) 

Jag har erfarenhet av att filmerna förstör böckerna, eller tvärtom. Jag vill inte låta filmen förstöra min läsupplevelse denna gång!

Rekommenderas!