Alla har olika orsaker. Varför de hamnade i den situation de är. Men ändå är de där. I en nedåtgående spiral, söker efter kunder på nätet. Det är så lätt. Det finns kunder överallt, i skolan, lärare, i grannhuset, föräldrarnas kompisar....alla män är potentiella kunder.
Det är hemskt! Hur ska jag kunna veta att mitt barn är säkert om jag inte ens kan lita på mina eller min mans manliga vänner? Mina grannar? Skolans personal?? Barn som far illa, som behöver hjälp, som behöver att någon ser dem. De blir sedda, men på fel sätt.....
Bokens innehåll är hemskt! Men den är skriven på ett sätt så att den inte berör mig. Den är distanserad. Det känns ingenstans att Jocke spricker där bak eller för att Sandra ser faderns begravning som en möjlighet att skaffa kunder....jag vet inte ens vilken tjej som gjorde vad. Det är hemskt bara det! En av dem skär sig.
Jag som brukar gråta när jag läser böcker, för att de är skrivna så att de berör, och de berör djupt! Kanske detta är en bok som inte går att skriva så att den berör, för det är ett så hemskt ämne?? Men är det inte därför den borde vara skriven så att den berör? Så att vi alla gråter och känner ångest för att dessa barn far illa?? Kanske vi skulle öppna våra ögon och verkligen göra något då och inte bara sitta hemma och tycka att det är hemskt!
Sista kapitlet, DÅ berördes jag! Men boken är längre än bara sista kapitlet. Jag är besviken! Det är ett viktigt tema! Det är inget som bara ska skrapas på ytan, det är inte meningen att information ska spridas för att sedan glömmas när boken stängs. Det är information som ska beröra djupt i själen så att det förföljer oss långt efter att vi har slutat läsa! Det ska ge viljan att kämpa och viljan att hitta lösningar!
Jag hoppas att boken berör någon annan, på ett djupare plan.
I sig är boken bra. Den är lätt att läsa. Jag kan rekommendera den. Men jag trodde ändå att jag skulle beröras mer.
Jag tycker att folk borde fråga mer. Bara för att man inte tar upp det betyder det inte att man inte vill prata om det. Det kanske inte räcker att fråga en gång. Man kanske måste fråga fem gånger, men egentligen vill man inget hellre än att prata om det. Man vill ju inte vara jobbig och så, men frågar någon många gånger så vet man ju att de verkligen menar det. Och säg inte "du får säga till om du vill prata om det". För man sger inte till. Jag har aldrig gjort det, även om jag har velat.
("Carro" (Josefin Grände, utsatt för våldtäckt? 2007), skamfläck, sid 194)
