Bedragen

Det vi har hört i det här målet *** är nästan helt omöjligt att förstå. Det är en berättelse om ett uppförande från din sida som bara kan beskrivas som ondskefullt. Jag tror inte att jag någonsin tidigare har stött på ett mål som har kommit i närheten av det här i ren ondska. (sid 248, bedragen)

Jag läser bak på boken om lilla Sarah Harris som är en normal, glad, populär flicka som plötsligt vid 6-års ålder får ett mycket underligt beteende. Det börjar med att hon stjäl, men eskalerar till ett skadebeteende gentemot sina vänner och sin familj.

När jag sedan börjar läsa boken förstår jag att det är en bok ur mammans perspektiv (jag har för längesen slutat fästa mig för mycket vid vad som står på baksidan av en bok, det kan ge allt för mycket information, eller vara helt missvisande om innehållet...). Berättelsen börjar långt innan Sarah är född. Med kort om mamma Lyndseys barndom och uppväxt, hur hon hittade Mike, hennes blivande make och far till hennes två barn. Hon blir även vän med Tanya, som kommer att bli hennes stöttepelare och bästa vän.

Boken byggs sakta upp. Lugnet före stormen. Hela tiden påminner Lyndsey om att hon inte kunde veta vad som skulle komma näst. Vad som skulle komma att driva hela familjen till vansinne, leda till Sarahs avstängning från skolan samt risk för att barnen togs ifrån dem.

Redan innan vi hade kommit till mitten av boken hade jag insett hur det hela låg till. Det var något som inte stämde. Och ju mer fakta som lades fram, desto tydligare blev det. Det var en pina att läsa vidare och se hur Sarah förvandlades från den oskyldiga lilla flickan till den som fick skulden för allt som hände. Till den som skrämde de övriga barnens föräldra och till och med sin egen mamma. Men mest av allt skrämde hon nog sig själv. Det var hjärtskärande att läsa svaret på frågan"Varför gjorde du det?" ...."Jag vet inte".

Tänk att leva i en värld där man inte vet vad man gör eller inte gör. Att inte veta varför man gång på gång förstör saker i sin omgivning, varför man utsätter sina vänner för direkt fara.

Men samtidigt. Det är otroligt hur mycket styrka det finns i ett litet barn. Jag beundrar dessa barn som dag efter dag, timme efter timme slåss med liknande demoner, hur de orkar och hur de finner styrkan.


En läsvärd bok, ja, samtidigt som jag verkligen bara ville hoppa till slutet för att ta reda på vad som hände sen.

Fotografiet har fått sin inspiration från boken. 

Vill ni läsa en till recension om boken så rekommenderar jag verkligen denna, den slår verkligen huvudet på spiken!

Jag har försökt kolla om det är möjligt att få någon fakta om författarna. Lyndsey är en pseudonym, och även alla namn i boken är ändrade för att skydda Sarahs rätta identitet.

Andrew Crofts är en "spökförfattare" som jag även tror har varit medförfattare i böcker jag har läst tidigare. Om så är fallet vill jag såklart gärna gå genom mina tidigare recensioner så att han i alla fall får ha sitt namn med. Däremot rekommenderar jag inte att ni läser den korta recension om denna bok under Andrew Crofts lista på böcker han har medverkat i, den är väldigt avslöjande om bokens innehåll (det är en mening lång och det går tydligen att få hela bokens handling i en mening....)

Kaninjägaren

Detta är efterföljaren till stalker. Och med slutet av stalker i färskt minne var jag inte helt sugen på att läsa denna. Jag vet att jag gillar författaren, men jag älskar huvudpersonen, och i slutet av stalker bröts den personen ner (kändes det som) på ett sätt som verkligen inte lockade till flera böcker om Joona Linna.

Om det är någon som inte har läst stalker men som vill göra det, så rekommenderar jag att ni slutar läsa denna personliga recension och tar fram stalker. Innehållet i denna kommer att avslöja slutet på förra boken.

Boken börjar med en helt random händelse. En berusad man som vinglar in på någons gård för att pinka i polen och över utemöblerna. Såklart kommer denna händelse att vara viktig för den kommande historien.

Saga Bauer vaknar upp av ett larm, det är ett larm av högsta prioritet. Väl framme vid larmets ursprung möts hon av att en betydelsedfull man har mördats (att säga hans status gör att lite av överraskningseffekten fråntas). Men även om morder verkar vara utfört av ett proffs, som varken lämnar fingeravtryck, kulor eller hyslor och undviker dessutom alla övervakningskameror, lämnas ett vittne levande.

Polisen är övertygad om att de har att göra med en terroristattack och att vittnet har kopplingar till mordet. Varför skulle hon annars leva? Eftersom polisen behöver infiltrera en person för att få tag på information om nästa eventuella terrorattack stämmer de ett möte med Joona Linna. Eller, Joona kallas till ett möte, med vad han tror är hans advokat. Han har för tillfället avtjänat två år av sitt fängelsestraff på den slutna anstalten Kumla. De har inte många dagar på sig om de vill stoppa nästa attack.

Joona går med på att komma tillbaka som polis, med hopp om att korta ner sitt fängelsestraff. Han får en permission från fängelset för att kunna hjälpa till med fallet. Han får tillgång till allt material samt får förhöra vittnet. Men det är inte före det är för sent som han inser vem det är som står näst på tur. De har haft helt fel i sina antaganden och när sanningen går upp för dem kastas de in i ett fall som har sina rötter långt i det förflutna.

Som sagt var jag inte riktigt sugen på att läsa denna bok. Dels på grund av beslutet att avsluta karaktären Joona Linna i föregående bok genom att kasta honom i fängelset. Dels för att början av denna bok lite hade känslan av att man nu vill rädda situationen, man har ångrat sig, Joona ska få fortsätta som polis. Men även om början gick lite knaggligt (kanske på grund av mina förutfattade meningar) så hittade jag den rätta "Kepler-andan"  någonstans i mitten av boken. Där Joona Linna fick komma till sin rätt och verkligen visa sig som den lysande polis han har varit i de övriga böckerna.

En väldigt läsvärd bok. Och jag ser verkligen fram emot deras nya bok, Lazarus. Till och med slutet av denna bok gav, vad jag endast kan anta vara, början på nästa bok.

Vår lilla hemlighet

Antoniette var bara 6 år gammal när hennes far gjorde första närmandet. Han sa till henne att det var "deras lilla hemlighet", att hon inte fick berätta för mamma.
Trots det samlade den lilla flickan mod till sig för att försöka förklara för sin mamma vad hennes pappa hade gjort. Hon hoppades att hennes mamma skulle skydda henne, säga till pappan att inte göra så mera. Istället möttes hon av mammans ilska och uppmaningen att aldrig prata om det igen.
Övergreppen fortsätter, blir mer våldsamma ju äldre Antoniette blir.

Även om boken om Antoniette, om Toni Maguires barndom, handlar om övergrepp, misshandel, utanförska och hela samhällets misslyckande att se vad det är som pågår, så är det en mycket lättsam bok att läsa. Toni minns trots allt de stunder som funnits mellan övergreppen. Fast även om jag formulerar det på detta sätt så är det ingen lycklig barndom som Toni berättar om.

Vi möter egentligen Toni på hospicet där hennes mamma, Ruth, står inför döden på grund av cancer. Ruth har själv bett att hon skulle komma. Det är med stor nyfikenhet som Toni tas emot på hospicet, eftersom ingen där ens vetat att Ruth hade en dotter. I ett samtal med moderns läkare får Toni frågan om hon har någon aning om varför Ruth är orolig på nätterna, varför det verkar som om medecineringen är verkningslös och blir informerad om att modern kallat till sig prästen mitt i natten två gånger, men sedan ångrat sig. Toni svarar svävande att hon gärna skulle hjälpa men att det ligger hos modern att finna styrka i att själv prata om det som tynger hennes samvete.

Toni önskar inget annat än att modern ska finna styrkan att tala om det som hänt, att kunna erkänna sitt fel och be om förlåtelse.

Samtidigt är det Tonis bardomsspöke Antoniette som visar Toni minne efter minne från barndomen.

Jag har svårt att skriva om denna bok. Jag har läst flera böcker baserade på sanna historier, men det är väldigt sällan jag känner denna sorg och orättvisa. Hur dessa känslor kryper ut ur boken och tar tag i mig. Hur man kan göra så mot sin egen dotter är mer än vad jag kan förstå, men hur man som mor väljer att inte försvara sin dotter...hur man som mor kan skjuta ifrån sig skulden och skammen.... Hur Toni genom hela sitt liv älskar sin mor och inte vill någon hellre än att hon ska älska henne med samma styrka.

En bok som är mycket bra skriven. En bok där man förstår vad som händer, men man behöver inte få det uppmålat med detaljerade beskrivningar. Vilket jag egentligen uppfattar som att Toni inte vill se det som hände i skrift, jag får uppfattningen att hon vill berätta, men hon vill egentligen inte minnas, vilket gör att boken blir så känslosam som den blir.

Väl värd att läsas. Om man tycker om att läsa sanna historier om barns horribla barndomer.

Den här biografin är ett bevis på [Toni Maguires] otroliga mod (baksidan - Closer Magazine-)