Arvtagaren

Arvtagaren är den fjärde och sista boken i Eragon. Kriget fotsätter. Paolini sätter mycket tid på att berätta hur huvudpersonerna strider, vilket för mig inte är så intressant. Men i det stora hela stör det inte. Boken fortsätter att ha samma höga standard som de övriga. 

Vi får följa striderna ur Eragons synvinkel, men också ur Rorans synvinkel. Ju närmare Urû'baen de kommer desto mer inser Eragon att han behöver något mer för att klara av att möta Galbatorix. Galbatorix verkar oövervinnerlig, gömd bakom oberäkneliga skyddsbarriärer.


När boken lider mot sitt slut får jag känslan av att det är slut, varför dra ut på en historia som borde vara över. Men när jag läst sista meningen i boken lämnas jag av ett tomrum, en känsla av att det inte borde vara slut! Jag vill veta vad som händer sen! 

Jag läser författarens tack i slutet av boken (vilket är skrivet 2011) där han säger att han har lagt ner så mycket tid och energi till att bygga upp Alagaësia så han kommer inte att överge den helt. Det kanske inte händer före om flera år, eller kanske redan inom några månader. Det jag vet är att när han återvänder till Alagaësia så kommer jag att villa läsa det han skrivit! 

Jag skriver inget mer om Arvtagaren. Det är den fjärde boken i en serie. Att berätta om den utan att trampa på de övriga tre känns som en omöjlighet. Däremot, att läsa denna utan att läsa de övriga....tja, i princip är det väl möjligt. Paolini har i denna bok (som också i Den Äldste och Brisingr) börjat med att kort berätta vad som hade hänt i de böcker han hade skrivit innan. Visst, man får en förståelse från det, men att bara läsa sammanfattningen är inget jag rekommenderar! Böckerna är för bra för det.

Brisingr

Brisingr är den tredje boken i Eragon serien. Brisingr är Det Gamla Språket och betyder Eld.

I början av boken träffar vi Eragon, Saphira och Roran, de är på en räddningsaktion ensamma i Imperiet. Det är inte en uppgift fri från faror, eftersom de är helt utan hjälp om Galbatorix, härskaren i Imperiet, skulle få reda på deras närvaro. 

Handlingarna från första och andra boken har lett dem till denna punkt. 

Det är svårt att berätta vad boken handlar om utan att gå närmare inpå handlingarna i de två tidigare böckerna, vilket jag vill undvika.

I denna bok kommer Saphira och Eragon att behöva vara ifrån varandra en hel del, en uppgift som inte är lätt för någon av dem. De är bundna till varandra genom sinnet, så att de alltid är medvetna om varandra. Att vara åtskilda långa sträckor gör att de inte kan kommunicera på samma sätt som de är vana vid, och det skapar en ensamhet. Trots det är det nödvändigt.

Eragon kommer att vistas en tid hos dvärgarna, på grund av politiska skäl, i ett försök att skynda på en process som annars skulle vara mycket mer långdragen. Varden, som Eragon strider tillsammans med, behöver trots det dvärgarnas hjälp, så varje förlorad dag som går till politiskt fördröjning förhöjer stressen.

Eragon behöver dessutom tillsammans med Saphira besöka Du Weldenvarden för att få ytterligare skolning av sin mästare. Det finns fortfarande frågor som är obesvarade. Frågor som kan hjälpa dem i striden mot Imperiet. Eragon får på samma gång information om sitt förflutna.

Kriget mot Imperiet fortsätter!

Som med de två övriga böckerna är detta en bok som fångar mig. Det är samma författare och fortsättningen på samma story, så jag skulle vara förvånad annars. 

Att skriva denna recension var lättare än att skriva den föregående (Den Äldste) eftersom jag fick frågan att berätta vad böckerna handlade om till personer som jag vet att inte kommer att läsa boken. Det hjälpte mig att samla tankarna och komma på hur jag skulle kringgå problemet med att lämna ut information och utelämna information.

Väl värt att läsas!