Arvtagaren

Arvtagaren är den fjärde och sista boken i Eragon. Kriget fotsätter. Paolini sätter mycket tid på att berätta hur huvudpersonerna strider, vilket för mig inte är så intressant. Men i det stora hela stör det inte. Boken fortsätter att ha samma höga standard som de övriga. 

Vi får följa striderna ur Eragons synvinkel, men också ur Rorans synvinkel. Ju närmare Urû'baen de kommer desto mer inser Eragon att han behöver något mer för att klara av att möta Galbatorix. Galbatorix verkar oövervinnerlig, gömd bakom oberäkneliga skyddsbarriärer.


När boken lider mot sitt slut får jag känslan av att det är slut, varför dra ut på en historia som borde vara över. Men när jag läst sista meningen i boken lämnas jag av ett tomrum, en känsla av att det inte borde vara slut! Jag vill veta vad som händer sen! 

Jag läser författarens tack i slutet av boken (vilket är skrivet 2011) där han säger att han har lagt ner så mycket tid och energi till att bygga upp Alagaësia så han kommer inte att överge den helt. Det kanske inte händer före om flera år, eller kanske redan inom några månader. Det jag vet är att när han återvänder till Alagaësia så kommer jag att villa läsa det han skrivit! 

Jag skriver inget mer om Arvtagaren. Det är den fjärde boken i en serie. Att berätta om den utan att trampa på de övriga tre känns som en omöjlighet. Däremot, att läsa denna utan att läsa de övriga....tja, i princip är det väl möjligt. Paolini har i denna bok (som också i Den Äldste och Brisingr) börjat med att kort berätta vad som hade hänt i de böcker han hade skrivit innan. Visst, man får en förståelse från det, men att bara läsa sammanfattningen är inget jag rekommenderar! Böckerna är för bra för det.