TRAS - Tidig registrering av språkutveckling

Från jobbet blev vi ombedda att läsa denna bok. För att hitta inspiration till att läsa denna så valde jag att inte läsa något annat innan denna bok var klar! Det hjälpte :) Jag har kommit igenom denna!

Eftersom detta är en bokblogg för böcker jag läst, så tänkte jag att denna kan få komma hit den också. Det är alltså en bok om hur man tidigt kan registrera förseningar i språkutvecklingen.

Boken är väldigt akademisk, speciellt första kapitlet är i kategorin, läs om samma mening 5 gånger. Men annars tycker jag att innehållet är intressant. Det är bra att ha ett hjälpmedel för att veta om barnet har en försenad språkutveckling eller om det bara är frågan om en normal utveckling. Alla barn är ju väldigt olika och därför är ju deras utveckling också olika. Detta är den teoretiska delen, det finns sedan scheman man ska följa och ett litet häfte med instruktioner hur.

I boken står att man ska vara uppmärksam på dialekt, kön, och om barnet har fler än ett hemspråk. Detta tycker jag att det är bra att det står. Det har berättats åt mej att jag under mitt första år i skolan var under observation för försenad språkutveckling. Mina föräldrar kallades till möte och där kom det alltså fram att jag pratar lika som mina föräldrar. En annan dialekt. Skönt att de i alla fall försökte ta tag i saken :)

Boken, som de flesta andra fakta- och studieböcker innehåller mycket upprepningar. Är man inte en vän av det kan man bli smått irriterad. Annars är ju upprepning ett sätt att lära sig.

Så hemskt mycket mer tänker jag inte skriva om boken. En intressant bok om man jobbar med barn, hur det fungerar i praktiken kan jag inte svara på än, jag har just läst ut den.

Ett citat ur boken i alla fall: Som huvudregel ska man ändå vara uppmärksam på barn som inte har börjat prata vid 2-års ålder (sid 36)

Skadad

Jag har läst många sanna berättelser om barns lidande. Men det här ... det är något utöver det vanliga. Cathy Glass är en fantastisk författare, hon skriver klart, tydligt och sammanhängande. Det är lätt att förstå den förtvivlan hon känner.

Cathy är fosterförälder. Hon får ett samtal med en förfrågan om att ta sig an en flicka på 8 år. Egentligen har hon inte ens fyllt åtta när hon flyttar in. Flickan heter Jodie. Hon har blivit omhändertagen sedan hon hade satt eld på familjens hund och har under 4 månader haft 5 fosterfamiljer. Ingen som har klarat av att hantera henne. Den senaste familjen hade gett upp efter 3 dagar.

Jodie är ett mycket aggressivt barn, både mot andra och mot sig själv. Hon kan inte tåla att någon tittar på henne, det resulterar i ett raseriutbrott. Hon kan heller inte ta ögonkontakt. Hon använder sin avföring som kontrollmedel. Ge det till mig, annars bajsar jag i baksätet!" hojtade hon. (sid 76, Skadad)

Så småningom börjar Jodie känna sig tryggare, trygg nog att berätta om sitt liv innan hon omhändertogs. Jodie leker med sin docka och Cathy kan med hjäl av dockan förmå Jodie att öppna sig. Hon har blivit sexuellt utnyttjad. När Jodie förklarar händelseförloppet visar hon inga tecken på skuld eller skam, det hon beskriver är en normalitet för henne.

Detta första erkännande är bara toppen på isberget. Jag kan inte förstå att ett barn som endast är 7 år gammal kan överleva, psykiskt, det hon fått utstå. Egentligen kunde hennes psyke inte överleva, inte utan starka försvarsmekanismer. Hon är aggressiv, självdestruktiv och har olika personligheter, vilka hon har gett olika namn.

Undan för undan kommer sanningen fram, bit för bit, tills man hoppas att det ska ta slut. Det kan inte finnas värre än det redan är! Men det kan det tydligen.

Jag blev alldeles kall när jag läste den här boken. Jag är fortfarande tårögd när jag tänker på det Jodie fått utstå. En behandling som inte bara kommer att lämna psykiska utan även fysiska men för resten av hennes liv.

Jodie hade funnits i socialtjänstens riskregister sedan hon föddes och när hon slutligen blev omhändertagen hade hon varit på akuten mer än femtio gånger med skador som brutna ben, brännsår och skärsår. Jodies personakt var uppenbarligen så tjock att den fyllde två resväskor.
Jodies historia är en berättelse om terror och ett skamligt bevis på de sociala myndigheternas totala misslyckande. Att Josie hade funnits i riskregistret i åtta års tid var i sig undermånlig hantering. Syftet med dettaregister är att de sociala myndigheterna ska kunna övervaka och utreda familjen. Antingen ska en utredning göras eller så ska de sociala myndigheterna försäkra sig om att allting är som det ska och i det fallet ska barnet tas ur registret. I Jodies fall gjordes ingenting av detta. (sid 335, Skadad)

Jag vill gärna avsluta med en notering som i alla fall är något positivare. Ett citat som handlar om synen på fosterföräldrar och föräldrar. På hemvägen förundrades jag över dubbelmoralen. Som fosterförälder möter man ofta främlingar som är väldigt snabba att klandra en för barnets dåliga uppförande. Om de sedan får reda på att man är fosterförälder förändras deras inställning omedelbart. Men varifrån kommer denna inledningsvis så starka behovet att kritisera? Att vara förälder är tillräckligt svårt ändå utan pikar från främlingar. (sid 160, Skadad)

Boken är definitivt läsvärd. Det skakar dina grundvallar något otroligt! Tanken har inte ens funnits att ett barn skulle bli så utnyttjat och skadat, och där inte endast den ena föräldern är skyldig och delaktig, utan båda....

1222 över havet

En iskall deckare. Ett tåg spårar ur i Finse i Norge. Alla passagerarna evakueras till ett närliggande hotell, Finse 1222, ett hotell som finns i verkligheten. Själva storyn är i alla fall fiktiv. Anne Holt ville skriva en gammaldags deckare utan den tekniska utrustning som polisen har idag. Hon har ofta varit till Finse 1222 och blivit inspirerad att skriva en deckare som utspelar sig där.

Boken handlar om Hanne Wilhelmsen, som tidigare har jobbat inom Oslopolisen. Hanne är ingen trevlig och social person. Hon är avvisande och har inga planer på att skaffa vänner under denna isolering. Hon sitter i rullstol och vill inte bli hjälpt. Därför tar hon inte emot ett rum utan sover i aulan, samt vägrar äta middag med de övriga eftersom det är en trappa ner dit.

Ofrivilligt blir hon med dragen i en mordutredning. Hon är enda polisen, även om hon är en föredetta polis, bland de evakuerade. Förutom en extra tågvagn som påstås ha varit för kungligheter och dess väktare. De har i alla fall ingen önskan att frångå sina uppgifter.

Detta är en bok som hör till en bokserie om Hanne Wilhelmsen. Därför vet jag inte mycket om olyckan som gjorde henne rullstolsbunden. Hennes närmaste, och de enda hon egentligen umgås (och vill umgås) med är Nefis och Ida. Dessa karaktärer vet jag inte ens vilken roll de har i hennes liv före ungefär i mitten av boken.

Boken ger i alla fall mersmak, jag vill läsa mer. Det är ingen pirrande spänning i maggropen, men det är en bok man gärna fortsätter läsa. Jag läser också gärna de övriga böckerna i denna bokserie, men jag rekommenderar att läsa dem i kronologisk ordning. Jag tror inte att de är ett måste, men det hjälper för att förstå personerna i boken. I alla fall skulle det ha hjälpt mej om jag läst de övriga före denna.

Upplösningen till mordgåtan får sitt dramatiska slut, där alla fakta förklaras. Säkert har alla dessa fakta givits under hela bokens gång, men jag har inte varit uppmärksam nog att koppla ihop dem till någon större helhet.

Slutet gillade jag inte riktigt. Jag gillar inte lösa trådar och Anne Holt lämnade en fråga obesvarad. Eller i alla fall halvt obesvarad. Men om man bortser från det så var det ett bra slut :)