Den här gången får hon ett jobb, trots att hon egentligen inte söker ett, hon väntar på ett uppehållstillstånd för att flytta tillbaka till Wales. Trots det får hon ett arbetserbjudande och hon tackar ja på det villkor att hon kommer att sluta så fort hon får uppehållstillstånd, det borde komma vilken dag som helst.Klassen består av 3 barn. Den aggressiva och sexuellt brådmogna Mariana, den schizofrena Dirkie och den autistiske Leslie. Den här barnaskaran är redan för mycket för Torey, hon har fullt upp med att se efter Mariana och Dirkie samtidigt som Leslie inte är torr, så hon måste ibland lämna barngruppen för att byta på henne. Detta är omöjligt, eftersom hon inte vet vad de två andra kan hitta på medan hon är borta. Att ta de andra med är inget alternativ, eftersom de båda trissar upp varandra när de ser Leslies bara bak.
Torey ber om en assistent. Men istället får hon två barn till. Ett irländskt syskonpar märkta av krigets Belfast. Dessa två verkar leva i symbios. Shemona har inte pratat sedan oroligheterna i Belfast och omständigheterna som tvingade dem till att flytta. Istället är det Geraldine som verkar veta och förstå sin syster utan att denne behöver visa något alls. Torey får slutligen det sista barnet i skaran, de irländska syskonens kusin, Shamus.
Torey söker pånytt hjälp och får veta att det inte finns någon assistent. Lesleys mamma anmäler sig som frivillig att hjälpa till i barngruppen, och Torey accepterar det trots varningsklockor från sig själv och andra.
Doktor Taylor är väldigt duktig som assistent, men samtidigt blir hon även som ett till barn i gruppen. Hon har egna problem som hon måste konfrontera och behöver stöd av Torey.
Jag hade inte läst mycket från boken före det kändes oerhört skönt att veta att jag inte jobbar med en sådan här barngrupp. Redan när hon hade sina tre första barn i gruppen förstår jag inte hur hon fann tid att göra något annat än hålla barnen i ordning. Dirkie hade sina manier och kunde trissa upp sig själv till den grad att det inte fanns något att göra. Mariana hängde på och Leslie verkade inte ha något grepp om verkligheten. Jag förstår inte hur hon fick något jobb gjort med barnen!
Doktor Taylor beskrivs på baksidan som att hon "bara ska bli ytterliga ett barn i klassen". Det tycker jag att är en överdrift. Jag tycker att hon var till stor hjälp, även om hon i flera sammanhang inte klarade av situationen och ibland var borta, på grund av sitt privata problem. Torey fick rycka in även privat för att "behandla" Doktor Taylor, men i barngruppen hade hon ansvar för viss planering av undervisningen och hade ansvar för barnen när Torey jobbade enskilt med något av barnen.
En läsvärd bok! Om inte annat så för att man ser att det kan vara värre än det är!
Boken är skriven så att jag levde mej in jätte mycket i den. Jag kunde sitta och tänka på boken långt efter att jag hade lagt den ifrån mej och läste så fort jag fick tillfälle till det. Jag rekommenderar den, och jag rekommenderar Torey Hayden som författare.
