Inspärrad

När jag börjar läsa Inspärrad är det som att tiden bara flyger! Först är hon liten (1971) hon lämnas utanför ett barnhem. Sedan följer en snabb redovisning av vad som hänt före. En snabb genomgång av livet fram tills 1981 (säkert framgår det någonstans hur gammal hon är, men jag kan inte hitta det just nu...) när Teresa skickas till Kendall House efter att hennes mamma har övertalat henne att göra ett självmordsförsök.

Hon får ett val, vill hon åka dit eller inte. De berättar hur det är, det låter så bra, en fristad, en plats där hon skulle bli lycklig. en liten, specialiserad internatskola mitt ute på landet i Kent som tog emot tjejer i ålderkn tretton till sexton.  ... ...  "Det finns så mycket mer grönska där än i London, och så är det nära havet" ... "Jag har en flicka som det går riktigt bra för där. Det är ett väldigt avslappnat, lyckligt ställe och där finns inte mer än femton flickor så alla får mycket uppmärksamhet." (sid 53)

Frihet? Avslappnat? Det första som hände när Teresa satte sin fot i Kendall House var att hon fråntogs sina cigaretter, sina skor, sin rättighet att gå ut..eftersom det var privilegier! Privilegier man kunde bli av med eller förtjäna, beroende på hur man uppförde sig. Som ny fick man heller inte ta emot besökare, för det var också ett privilegie. Hon fick inte heller ringa.

Det som jag direkt störde mig på i boken var det hastiaga sätt som hennes tidiga barndom behandlades, men den gicks igenom hastigt för att vi skulle få en inblick i hur hennes bakgrund ser ut. Följande sak som stör mig, och som stör mig väldigt mycket, är hur detaljerat och kronoligiskt boken är uppbyggd. Hur KAN en människa minnas allt detta? En människa som från första stund drogades till den milda grad och med såna mediciner som inte ens är tillåtna för barn att hon stundvis är medvetslös, stundvis inte har kontroll över sin kropp och gradvis förlorar förmågan att ta till sig information samt glömmer den information och kunskap hon tidigare har lärt sig. Att hon minns medicinerna är inget under, om de rabblade dem till henne flera gånger per dag, det sätter vem som helst på minnet. Men vad som har hänt när..? Det var mig obegripligt tills jag kom till mitten av boken, där fanns bilder på Teresa, hennes barn, utdrag ur anteckningar från hennes tid på Kendall House...DÅ förstod jag hur hon kunde redogöra så detaljerat. Om hon har fått tag på anteckningar från hennes tid där. Självklart kan hon tillsammans med dem minnas.

Hennes situation från från dåligt till sämre till sämst. Det första hon gör är att bli fiende med tyrannen på Kendall House, tyrannen och personalens gullegris. Hur? Ja bara genom att leva och andas blir hon utpekad som offer.

Teresa är en stark själ, hon vägrar gå med på att bli behandlad på det sätt hon blir. Hon ifrågasätter medecinen hon får, hon ifrågasätter systemet, hon gör rymningsförsök. Allt detta straffas med att privilegier tas ifrån henne, hon bli inlåst i isoleringscess, tvingas gå med bara nattlinne, pillren i hennes påse ökar. Hon får medecin som piller men också via spruta.

Livet...om man kan kalla det liv...hon har levt är helt obegripligt! Varför gjordes inget? Hon rymde och pratade med polisen, eftersom de plockade upp henne och förde henne tillbaka. Hon var på sjukhus och led av grymma abstinens....varför märkte ingen att något var fel, och så upp åt örona fel?? 

Det är som om det inte finns någon ände på hur utsatt man kan vara, utan att bli tagen på allvar, att bli utpekad som hypokondriker och att hon bara är ute efter uppmärksamhet.

Denna bok är egentligen en som berör mig mera nu efter att jag har läst den. Jag störde mig för mycket på sättet som boken var skriven för att jag skulle tycka att den var bra medan jag läste den. Nu, när jag har läst den kan jag se tillbaka på vad jag har läst och ta till mig vad jag inte tog till mig när jag läste. När jag läste var det som att läsa en roman, den verkade inte verklig. Få verklighetsbaserade böcker är egentligen skrivna på ett trovärdigt sätt... 

Det är hemskt att veta att detta har varit flera flickors verklighet. Kan man kalla det verklighet när de måste leva i en overklig värld tack vare medecinerna och deras biverkningar? Teresas personlighet ändrades på grund av alla medeciner...

Läsvärd, definitivt, fast jag tinte gillade sättet den är skriven på. Men den ger tankar.

Skamfläck

Handlar om 3 ungdomar, Nadja, Sandra och Jocke. Alla tonåringar och experter på att tillfredsställa äldre män för pengar. De gör det av fri vilja, de ringer till männen. Varför? För att döva sin egen smärta, för att få bekräftelse på att de är värdelösa, för att få känna makt och ha männen i sitt våld, för att få göra något de är bra på.

Alla har olika orsaker. Varför de hamnade i den situation de är. Men ändå är de där. I en nedåtgående spiral, söker efter kunder på nätet. Det är så lätt. Det finns kunder överallt, i skolan, lärare, i grannhuset, föräldrarnas kompisar....alla män är potentiella kunder.

Det är hemskt! Hur ska jag kunna veta att mitt barn är säkert om jag inte ens kan lita på mina eller min mans manliga vänner? Mina grannar? Skolans personal?? Barn som far illa, som behöver hjälp, som behöver att någon ser dem. De blir sedda, men på fel sätt.....

Bokens innehåll är hemskt! Men den är skriven på ett sätt så att den inte berör mig. Den är distanserad. Det känns ingenstans att Jocke spricker där bak eller för att Sandra ser faderns begravning som en möjlighet att skaffa kunder....jag vet inte ens vilken tjej som gjorde vad. Det är hemskt bara det! En av dem skär sig. 

Jag som brukar gråta när jag läser böcker, för att de är skrivna så att de berör, och de berör djupt! Kanske detta är en bok som inte går att skriva så att den berör, för det är ett så hemskt ämne?? Men är det inte därför den borde vara skriven så att den berör? Så att vi alla gråter och känner ångest för att dessa barn far illa?? Kanske vi skulle öppna våra ögon och verkligen göra något då och inte bara sitta hemma och tycka att det är hemskt! 

Sista kapitlet, DÅ berördes jag! Men boken är längre än bara sista kapitlet. Jag är besviken! Det är ett viktigt tema! Det är inget som bara ska skrapas på ytan, det är inte meningen att information ska spridas för att sedan glömmas när boken stängs. Det är information som ska beröra djupt i själen så att det förföljer oss långt efter att vi har slutat läsa! Det ska ge viljan att kämpa och viljan att hitta lösningar! 

Jag hoppas att boken berör någon annan, på ett djupare plan. 

I sig är boken bra. Den är lätt att läsa. Jag kan rekommendera den. Men jag trodde ändå att jag skulle beröras mer.

Jag tycker att folk borde fråga mer. Bara för att man inte tar upp det betyder det inte att man inte vill prata om det. Det kanske inte räcker att fråga en gång. Man kanske måste fråga fem gånger, men egentligen vill man inget hellre än att prata om det. Man vill ju inte vara jobbig och så, men frågar någon många gånger så vet man ju att de verkligen menar det. Och säg inte "du får säga till om du vill prata om det". För man sger inte till. Jag har aldrig gjort det, även om jag har velat. 

 ("Carro" (Josefin Grände, utsatt för våldtäckt? 2007), skamfläck, sid 194)

SÅLD

"Jag fnissade. Hon var korkad som trodde att hennes man älskade henne. För män fanns bara se, sex och ingenting annat." (sid 11, Natasja, Såld) 

När vi möter Natasja är hon inlagd, hon har ett eget rum, ett litet, och hon får prata med psykolog. "Jag ville varken berätta eller gråta. Jag ville ingenting. Jag ville bara lägga mig ner, gömma mig med lakanet över huvudet och blunda. Men jag kunde inte lägga mig i sängen. Så fort jag la mej i den på kvällen kände jag den äckliga lukten på nytt. Det är en blandning av urin, sperma, svett och mitt eget blod som förföljer mig sen mitt år i helvetet. (sid 9, Natasja, Såld)

Vi får fort följa med henne till byn hon växte upp i, veta hur hennes liv var då. Byn är ändrad för att skydda hennes identitet, samma är hennes namn. Hon vill ha ett liv som är bättre än hennes mammas. Hon vill studera, så hon åkte till Sankt Petersburg, men hon klarade inte intragnindsproven. Men hon ville inte åka tillbaka! 

Hon sökte jobb, och mötte en dag Sergej, han var stilig och trevlig. Han berättar om ett jobb i Vilnius, Litauen, ett Kasino där han känner chefen. Men det är inga problem, han fixar så att hon kan komma dit och börja jobba. På tågstationen lämnar han Natasja till en okänd otrevlig man, Natasja är olycklig, varför kan inte Sergej själv förlja med? Men hon litar på honom, hans kompis som ska möta henne efter tågresan måste vara en bra person eftersom han är vän med Sergej! 

I efterhand hatar hon Sergej, hon hatar sig själv för att hon låtit sig luras av hans charm. Varför frågade hon inte mera? Varför litade hon inte på sin intuition? Hon blev såld, på tågstationen till mannen, Marat. 

I fem månader levde hon i fångenskap! När jag läser boken och läser om hennes tid i ryssland. Hur mycket hon får stå ut med, slagen, våldtagen, sparkad, tvingad...jag kan inte förstå att det är möjligt att överleva! Hon planerar att rymma, hon försöker rymma och lyckas en gång, men hon blir tagen tillbaka av en bybo dit hon gått för att söka efter hjälp. Straffet är att bli misshandlad till det att hon knapt lever.... 

Det blir prat om att åka till Sverige. De fixar hennes papper, hon och en annan tjej åker med färja till Sverige. På färjan får hon jobba. Jobba..?? Kan man kalla det jobba? Hon får bli våldtagen för pengar. Men kunderna är i alla fall snällare på färjan än de var i ryssland. De kommer till Sverige, De bor i en liten lägenhet med utsikt mot globen. När verksamheten blir större flyttar de till en större lägenhet och en till flicka flyttar in. På en dag kunde de ta emot 20-30 personer i lägenheten...

Skulle jag märka om det vandrade in 20-30 män i grannlägenheten alla dagar? Det måste ju ha varit ett jävla spring i trappan....varför är det ingen som reagerar??

Kanske för att till och med den svenska polisen har inställningen att horor egentligen gör det för att de vill! 

" Uppfattade dina kunder att du protesterade, han betonade ordet protesterade, när du och Tanja var involverade i gruppsex? 

Vad skulle jag svara? Det kändes hopplöst och jag hade svårt att berätta mer för en man som misstrodde mig.

- Var dom flera vid våldtäkten?

- Ja

- Höll dom dig i armarna eller överkroppen för att du inte skulle göra motstånd?

- Dom höll mig i armarna, men inte för att dom var rädda för motstånd. Dom trodde inte att jag skulle göra motstånd överhuvudtaget. 

- Då är det ingen våldtäkt, konstaterade polisen."

(sid 181, Såld)

"Vad skrek du? undrade polisen, en tjock blond svensk i uniform.

- Nej på engelska

- Kunde dina kunder uppfatta det som att du skrek av vällust?

- Skulle du skrika nej av vällust om någon stoppade en kuk i ditt arsle?"

(sid 180, såld)

När jag läser om polisförhöret ser jag rött!! Det är klart att det finns en massa våltäktsmän som går fria! För POLISEN gör ju klart för kvinnorna att det är DE som har gjort fel! Att tvinga någon till sex är tydligen helt rätt...jag blir mörkrädd!! Jag har ingen respekt för poliser som inte kan ta kvinnor på allvar! Jag har ingen respekt för någon som inte kan ta kvinnor på allvar! 

Jag skulle gärna ta den polismanne och slå honom gul och blå varje gång han gör motstånd, sen ska jag stoppa en kuk i hans arsle och höra honom skrika nej av vällust! För då fan vågar han inte göra motstånd mera, och då är det (hör och häpna!) inte våldtäkt!! Eller är det? För det är ju trots allt frågan om en MAN inte en KVINNA.

Jag blir arg för att det förekommer, jag blir arg för att det förekommer och ingen bryr sig, men mest av allt är jag förbannad på att det TILLÅTS förekomma! .....för det är ju ingen våltäkt! Nej, absolut inte....det är fullt normalt att en kvinna ska förlora sin tro på mänskligheten och männen....

Det finns inte tillräckligt med ord i språket för att kunna uttrycka min avsky!! 

Den förlorade symbolen

Robert Langdon får ett samtal tidigt en morgon, av en kär vän, Peter Solomon. Det är så tidigt så Langdon blir orolig, har det hänt något? Han ringer genast upp och får prata med Solomons assistent, tyvärr sitter Solomon i ett möte, men om det är okej kan assistenten berätta ärendet. Det handlar om att Solomon vill att Langdon ska föreläsa samma kväll i Washington. En föreläsning som Langdon tidigare hållit, så skulle det inte behövas några förberedelser. Langdon accepterar och flygs ut till Washington.

Han möts ändå inte av vad han hade trott. Bara minuter efter att han anlänt till Capitulium är det liv och rörelse på platsen. Stället stängs ner för att förhindra att obehöriga lämnar platsen och orsaken till uppståndelsen är ett märkligt föremål som har placerats mitt i rutundan. Ett föremål med 5 uråldriga symboler. En inbjudan till att få motta en sedan länge förlorad värld av hemlig visdom.

Han tvingas inse att hans mentor och vän, Peter Solomon är kidnappad, och för att kunna rädda honom tvingas Langdon in i en värld av mysterier, gåtor och symboler. Han kämpar mot klockan för att göra kidnapparen till viljes, det till syes enda sättet att rädda sin vän, tätt efterföljd av CIA som inte bryr sig om att rädda Solomon utan endast bryr sig om att fånga kidnapparen.

Jag älskar Dan Brown! Speciellt hans böcker om sympoler och histora! Da Vinci koden är fortfarande min favorit, tätt följd av denna och Änglar och Demoner. 

En fantastisk bok! Definitivt läsvärd!!

Tsotsi

Tsosti är en kille från SydAfrika. Han har inget namn och ingen ålder, han bryr sig inte om det förflytna utan lever här och nu. Han har ingen empati och inga minnen. Får han en idé fullföljer han den, att välja ett offer och döda det för pengar...

Han har sitt gäng som följer hans minsta vink. Han är ledaren. Det är bara en i gänget som ifrågasätter,Boston, som frågar frågor som inte får frågas; hur gammal är du? Vad heter du? Tsotsi kan inte svara på dem. Han blir ursinnig! Sparkar Boston sönder och samman innan han flyr ut i natten, bort från minnen han inte har.

Han kommer till en annan del av staden, en finare del, han står i en dunge när han hör att någon kommer springande. En kvinna. Hon bär en låda i sin famn. Hon kastar oroliga blickar bakom sig, som att hon flyr. Tsosti inser att hon kommer att springa honom rakt i armarna utan att hon själv inser det. Han väntar. När hon kommer nära fångar han henne, sätter handen för munnen, hindrar henne från att skrika, hon är hans offer.

Plötsligt hörs ett ljud. Tsosti släpper förvånat taget om kvinnan. Hon ser sin chans och kastar lådan mot honom samtidigt som hon flyr. Kvar står Tsotsi och stillar ner i lådan, ner i ansiktet på en nyfödd.

På grund av barnet får Tsotsi en minnesbild så stark, starkare än han tidigare fått. Han känner att han måste få uppleva det igen. Han känner att han måste hålla liv i barnet eftersom barnet är det som fått honom att minnas. Han gör ett beslut, helt motsatt det han annars är van vid. Han låter barnet leva.

En bok som är så olik andra böcker jag läst. En resa genom minnet av en pojke.

Studio Sex

Tidningen får ett tips om ett mord på en kyrkogård, Annika Bengtzon är den som mottar samtalet och hon står envist fast vid att det är hon som ska få skriva om mordet. Annika är en sommarextra på tidningen, en oerfaren men målmedveten ung tjej. Hon har ett sinne för detaljer och kommer tack vare envishet och en smula tur i kontak med en person inom poliskåren som fugerar som hennes kontaktperson. I samband med att tidningen skriver om mordet kommer Annika i kontakt med offrets rumskompis och hon kommer sedan att bo tillsammans med Annika.

Allt går inte riktigt som Annika tänkt sig, trots det ger hon inte upp utan fortsätter kämpa för att få jobb på tidningen efter sommaren. Så småningom inser hon ändå att hon inte är lämpad som journalist. Hon svär på at aldrig mer jobba som journalist och säger upp sig hos facket. Hon är ändå nyfiken, och nyfikenheten tar överhand.

Boken  är i samma serie böcker som Sprängaren men utspelar sig flera år innan. Jag skulle rekommendera att läsa Studio Sex före Sprängaren. Jag gjorde tvärtom, så det går lika bra. En läsvärd bok!

Hypnotisören

Jag fick denna bok rekommenderad åt mej. Jag har säkert hört om den, för den lät inte obekant. Jag har ändå haft en period när jag inte har haft någon ro att läsa. Nu under påskhelgen åkte jag med färjan, något som jag tycker är vettlöst tråkigt! Så jag passade på att packa ner boken och läsa. Jag sträckläste den! Visst, jag hade kommit en bra bit på vägen bara av att läsa lite nu och då, men när jag verkligen fick möjlighet kunde jag inte lägga ifrån mej boken.

Boken börjar med att en familj hittas mördad, den enda överlevanden verkar vara sonen i familjen. Men sedan förstår de att en syster också kanske kan ha överlevt. För att ta reda på var systern befinner sig och om hon är vid liv tas ett beslut att hypnotisera pojken.

Erik Maria Bark är den som är expert på hypnos. Han tvekar trots det eftersom han gett ett löfte att aldrig hypnotisera mer. Han övertalas och genom hypnos får de reda på en sanning de inte trodde. Sanningar sagda under hypnos är inte hållbara som bevis, och kan dessutom vara omskrivningar av sanningen.

Såklart får tidingarna reda på att ett offer i kritiskt skede har hypnotiserat. Rubrikerna är stora, och det speder på den redan existerande konflikten mellan Erik och hans fru.

Boken utvecklas och blir större för varje blad. När jag tror att jag har ett begrepp om boken så tar den en annan vändning. När jag tror att jag kommit på lösningen, så visar det sig att det var något helt annat.

En spännande bok som verkligen är värd att läsas! Boken har en bra takt, även om jag blev frustrerad på slutet när spänningen stiger och takten i boken inte är så snabbt som jag önskar att det var, eftersom jag vill veta hur det slutar.

Sprängaren

Jag var hemma över jul, det blev strömavbrott och jag hade såklart inte tagit med någon bok. Så jag valde bland de böcker som fanns i min pappas bokhylla. Mina ögon landade på Liza Marklund. Ja, jag har hört att hon är bra, jag har blivit rekommenderad hennes böcker, så varför inte ge henne en chans? Jag har läst hennes böcker om Maria Eriksson, Gömda och Asyl, men de är verklighetsbaserade, denna är fiktiv. Så det är en liten skillnad.

Sprängaren handlar om tvåbarnsmamman Annika Bengtzon, hon älskar sitt arbete som på tidningen. Hon har just blivit utsedd till chef på kriminalredaktionen och får därigenom det jobbigt i och med att en del av hennes medarbetare inte ser henne som kompetent.

Jag skulle säga att Annika har en kort stubin, och brusar upp sig ofta. Hon hamnar i konflikter med vissa av sina medarbetare och med sin man, men det är inget allvarligt. Jag har någonstans läst att seriefigurer och fiktiva personer aldrig behöver gå på toaletten, det är något som i alla fall förekommer i denna bok. Inte så ofta att det stör, men fortfarande så ofta att det känns som att personerna verkligen lever. De har behov.

Själva handlingen, det har varit en explosion i olympia stadion i Stockholm, varenda repporter är på plats, lika så polis och ambulans. Ingen vet vad som har hänt och varför. Annika är inte rädd att gå sin egen väg och få vinklar som ingen annan har. Offret i sprängningen är Christina Furhage, ansvarig för det kommande OS.

Vad gjorde hon på en tom OS arena den tiden på natten? Vem skulle villa mörda henne? Hon som utåt sett verkar vara den perfekta kvinnan? Är det ett personligt dåd eller är det ett terrordåd emot själva OS?

Frågorna är många, Annika jobbar som en galning. Hennes man är irriterad för att hon jobbar så mycket, för barnen blir det dagar då de inte träffar sin mamma alls. De försöker pussla, vem hämtar barnen, vem lämnar, för att få en vardag att gå ihop när hon behövs på redaktionen.

Annika kämpar för att komma fram till en lösning, för att bli först med nyheten. Hon kämpar för att gå sin egen väg, men det är inte lätt. Är hennes val rätt? Eller borde de ha följt samma spår som de Konkurrenten har valt att skriva om?

En spännande bok, som tar en överraskande vändning i slutet. Ger en spänning på slutet som gör att man bara måste fortsätta läsa för att få veta hur det slutar!

Absolut läsvärd!