Inspärrad

När jag börjar läsa Inspärrad är det som att tiden bara flyger! Först är hon liten (1971) hon lämnas utanför ett barnhem. Sedan följer en snabb redovisning av vad som hänt före. En snabb genomgång av livet fram tills 1981 (säkert framgår det någonstans hur gammal hon är, men jag kan inte hitta det just nu...) när Teresa skickas till Kendall House efter att hennes mamma har övertalat henne att göra ett självmordsförsök.

Hon får ett val, vill hon åka dit eller inte. De berättar hur det är, det låter så bra, en fristad, en plats där hon skulle bli lycklig. en liten, specialiserad internatskola mitt ute på landet i Kent som tog emot tjejer i ålderkn tretton till sexton.  ... ...  "Det finns så mycket mer grönska där än i London, och så är det nära havet" ... "Jag har en flicka som det går riktigt bra för där. Det är ett väldigt avslappnat, lyckligt ställe och där finns inte mer än femton flickor så alla får mycket uppmärksamhet." (sid 53)

Frihet? Avslappnat? Det första som hände när Teresa satte sin fot i Kendall House var att hon fråntogs sina cigaretter, sina skor, sin rättighet att gå ut..eftersom det var privilegier! Privilegier man kunde bli av med eller förtjäna, beroende på hur man uppförde sig. Som ny fick man heller inte ta emot besökare, för det var också ett privilegie. Hon fick inte heller ringa.

Det som jag direkt störde mig på i boken var det hastiaga sätt som hennes tidiga barndom behandlades, men den gicks igenom hastigt för att vi skulle få en inblick i hur hennes bakgrund ser ut. Följande sak som stör mig, och som stör mig väldigt mycket, är hur detaljerat och kronoligiskt boken är uppbyggd. Hur KAN en människa minnas allt detta? En människa som från första stund drogades till den milda grad och med såna mediciner som inte ens är tillåtna för barn att hon stundvis är medvetslös, stundvis inte har kontroll över sin kropp och gradvis förlorar förmågan att ta till sig information samt glömmer den information och kunskap hon tidigare har lärt sig. Att hon minns medicinerna är inget under, om de rabblade dem till henne flera gånger per dag, det sätter vem som helst på minnet. Men vad som har hänt när..? Det var mig obegripligt tills jag kom till mitten av boken, där fanns bilder på Teresa, hennes barn, utdrag ur anteckningar från hennes tid på Kendall House...DÅ förstod jag hur hon kunde redogöra så detaljerat. Om hon har fått tag på anteckningar från hennes tid där. Självklart kan hon tillsammans med dem minnas.

Hennes situation från från dåligt till sämre till sämst. Det första hon gör är att bli fiende med tyrannen på Kendall House, tyrannen och personalens gullegris. Hur? Ja bara genom att leva och andas blir hon utpekad som offer.

Teresa är en stark själ, hon vägrar gå med på att bli behandlad på det sätt hon blir. Hon ifrågasätter medecinen hon får, hon ifrågasätter systemet, hon gör rymningsförsök. Allt detta straffas med att privilegier tas ifrån henne, hon bli inlåst i isoleringscess, tvingas gå med bara nattlinne, pillren i hennes påse ökar. Hon får medecin som piller men också via spruta.

Livet...om man kan kalla det liv...hon har levt är helt obegripligt! Varför gjordes inget? Hon rymde och pratade med polisen, eftersom de plockade upp henne och förde henne tillbaka. Hon var på sjukhus och led av grymma abstinens....varför märkte ingen att något var fel, och så upp åt örona fel?? 

Det är som om det inte finns någon ände på hur utsatt man kan vara, utan att bli tagen på allvar, att bli utpekad som hypokondriker och att hon bara är ute efter uppmärksamhet.

Denna bok är egentligen en som berör mig mera nu efter att jag har läst den. Jag störde mig för mycket på sättet som boken var skriven för att jag skulle tycka att den var bra medan jag läste den. Nu, när jag har läst den kan jag se tillbaka på vad jag har läst och ta till mig vad jag inte tog till mig när jag läste. När jag läste var det som att läsa en roman, den verkade inte verklig. Få verklighetsbaserade böcker är egentligen skrivna på ett trovärdigt sätt... 

Det är hemskt att veta att detta har varit flera flickors verklighet. Kan man kalla det verklighet när de måste leva i en overklig värld tack vare medecinerna och deras biverkningar? Teresas personlighet ändrades på grund av alla medeciner...

Läsvärd, definitivt, fast jag tinte gillade sättet den är skriven på. Men den ger tankar.