Den dubbla tystnaden

Jag har valt att ta med boken på en resa, men tvingas lämna den på grund av utrymme, nu har jag igen fått den med mig på en resa och denna gång fyller den sitt syfte. Jag börjar läsa den. 

Den börjar rörigt. Jag vet inte vem som är vem, vem som är tillsammans med vem, vi följer 3 par, så 6 personer. Plus 2 poliser och en gärningsman. I början av ett kapitel börjar storyn, och jag är inte säker på vem som är personen det handlar om. Jag har svårt att hänga med. Det är ett minus, för det stör handlingen att jag måste backa i boken och försöka komma underfunn med vem personen i fråga är. 

Jag vet också att jag har läst någon bok av samma författare förut! Jag känner igen humöret i huvudpersonerna. Hur reaktionerna plötsligt är så otroligt starka fast det egentligen verkar vara en meningslös bisyssla. Vilket... pittoreskt rum, utropade Andreanär de stånkat sig uppför trappan och klivit in i det som kallades bröllopsrummet. Hon stannade i dörröppningen och såg sig villrådigt omkring. Ingen toalett? ... 
- Badrummet ligger för tusan precis utanför. Lägg av, det här är ett Bed & Breakfast, inget charterhotell, sa sam irriterat och satte sig tungt på sängen. Vi är mitt ute på landsbygden på lilla Fårö. Vad hade du förväntat dig? Ett jäkla Sheraton? (sid 50) Att huvudpersonen, Andrea (kan jag ens kalla henne huvudperson?), blev förvånad kan man lugnt säga, för JAG blev försvånad. Jag skulle väl också fundera var toaletten var när jag kommer till ett rum. Det mest vanliga är väl att de flesta ställen har egen toalett i dagens samhälle.

Handlingen är alltså att ett kompisgäng på 3 par beger sig från sitt kvarter på sin årliga semester, denna gång besöker de Bergmansveckan, ett val som Sam gjort, eftersom han är regissör.

Redan i början känner man mystiken. En scen, till synes obegriplig för handligen spelas upp tidigt i boken. Väl ute på Fårö Försvinner först en i gänget, Stina, blixtinkallad på jobb, senare en annan, Sam. Han är borta en morgon när de vaknar, hans målargrejer är borta, men när han inte kommer tillbaka efter ett ordentligt oväder samma dag blir frun Andrea orolig.

Nu är det ju så att Andrea hade rätt till sin oro, men i grund och botten tycker jag att hon är överdrivet orolig. Den som är försvunnen är en vuxen karl som är kapabel att ta hand om sig själv och han kan inte ha varit borta många timmar innan hon håller på att gå sönder av oro. Jag känner igen oron i mig själv när jag inte får tag i min man. Men till skillnad från Andrea bor min man inte på en liten harmlös ö utanför Stockholms skärgård. Skulle jag gå i bitar om min man inte hörde av sig om vi befann oss på en liten ö och jag vet att han brukar gå iväg och måla? Knappast.

Jag gillar handligen, som jag konstaterade med hennes förra bok. Alla moment som gör en bra bok finns där. Men det är de små detaljerna denna gång som jag stör mig på. Förra gången var inte boken tillräckligt lockande, denna gång är det personernas, humörsvängningar jag stör mig på. Och det faktum att jag inte kan hålla ordning på alla inblandade. Borde jag skriva upp personerna och deras egenskaper så att jag kan hålla ordning på dem?

Jag vet inte hur mycket jag han sriva utan att avslöja för mycket, så jag skriver inget mer. Junstedths sätt att skriva blir bättre ju längre in i romanen jag kommer, tycker jag, eller så är det bara så att jag inte lägger märke till det mera. Jag gillar verkligen denna bok av henne, jag sträckläste den bara jag kom igång. Väl värd att läsas med ett slut som inte var väntat, i alla fall inte av mig.