Den äldste

 Direkt efter att jag hade läst Eragon var jag till biblioteket för att hitta den andra boken, Den Äldste.

Det var mycket lättare för mig att komma in i den här boken, jag hade svårigheter att komma in i första boken, av orsaker som helt är mina egna.

Christopher är en bra författare! Han skriver på ett sätt som gör att han verkligen fångar mig. Vid ett tillfälle i boken, när Eragon får lära känna en av alvernas hemligheter, presenteras den på ett sådant sätt att det är just i slutet av ett kapitel. Följande kapitel sedan handlar inte om Eragon, utan om hans kusin Roran. Den direkta reaktionen hos mig var att högt utropa "Neeeeej!" och slå till boken. Det hade just avslöjats något (som jag inte kommer att avslöja! Tro inte heller :) ) som jag trodde var omöjligt, eftersom karaktären i boken också visste att det var omöjligt. Och jag ville såklar få reda på orsaken till att detta hade hållits hemligt. Jag hade absolut noll intresse av att veta vad som hände med kusinen i detta ögonblick. Jag fann mig i situationen, vad annat kunde jag göra, och räknade med att jag ju kommer att få veta detta i näst på följande kapitel. Döm min besvikelse när därpå följande kapitel inte handlade om Eragon ännu!

Boken är skriven så att jag ville läsa vidare. Vid flera tillfällen har jag skrattat högt, vid åtminstone ett tillfälle rann tårar längs med mina kinder.

Boken är alltså en fortsättning på Eragon. Vi hade lämat Eragon efter slaget mot Durza, Eragon hade varit medvetslös och under hans medvetslöshet hade någon talat till honom, Togira Ikonoka, Krymplingen som är hel, han hade bett att Eragon skulle komma till honom.

Innan Eragon ger sig av har han några saker att ta hand om i Farthen dûr. Därefter reser han tillsammans med alven Arya och dvärgen Orik till alvernas rike, Du Weldenvarden, där han får fortsätta sin utbildning som ryttare. Allt för att förbereda sig för kriget mot Imperiet, ett krig som kommer att komma.

Jag kommer att vara väldigt sparsam med detaljer, jag kommer helt enkelt inte ens att skriva mer än detta. Just för att det är en bokserie och för att jag inte vill ta bort för andra som läser denna recension men ännu inte har läst Eragon. Dessutom flyter båda böckerna ihop för mig. Det bildar en helhet som är svår för mig att skilja åt.

Vi kommer hur som helst att följa både Eragon och Saphira samt Roran och resten av byn i Carvahall. Det är spännande att följa båda parallellt.

Christopher Paolini har dessutom ett språk till dvärgarna, ett till alverna, ett till urgalerna och såklart ett till människorna. Människorna är det "vanliga" språket, alltså det vi förstår, jag läser på svenska, så svenska för mig. Medan de övriga är ett helt annat språk. Jag hade för mig att Paolini hade hittat influenser från fornnordiskan till dvärgarnas språk, så jag försökte ta reda på mer kring det. På wikipedia hittade jag följande:  

 

The ancient language used by the elves in Eragon is based "almost entirely" on Old Norse, German, Old English, and Russian myth.^[6] Paolini commented that "[I] did a god-awful amount of research into the subject when I was composing it. I found that it gave the world a much richer feel, a much older feel, using these words that had been around for centuries and centuries. I had a lot of fun with that."^[7] Picking the right name for the characters and places was a process that could take "days, weeks, or even years". Paolini said that "if I have difficulty choosing the correct moniker, I use a placeholder name until a replacement suggests itself."^[2] He added that he was "really lucky" with the name Eragon, "because it's just dragon with one letter changed." Also, Paolini commented that he thought of the name "Eragon" as the two parts of it: "era" and "gone" as if the name itself changes the era in which the character lives. He thought the name fit the book perfectly, but some of the other names caused him "real headaches"

Bara det som framkommer i denna wikipediatext gör att författaren stiger ännu mer i graderna enligt mig! Tidigare hade jag (jag erkänner) svårt med det faktum att Paolini var 15 år när han började skriva Eragon, men efter att ha läst Eragon och Den äldste hade jag redan ändrat uppfattning om det, och att veta att det tagit dagar, veckor eller år för att får till de rätta namnen på karaktärer eller platser....helt otroligt! Längst bak i boken finns en ordlista för de fraser som förekommer i boken, även om vissa fraser översätts direkt redan i boken.

Jag har också roat mig med att på kartan, som fanns längst fram i boken, följa var karaktärerna befunnit sig :)

Rekommenderas varmt!