Alltid för er

Jag har just slutat läsa boken Alltid för er. Jag måste helt klart säga att det är nog längesen jag har varit så arg på hur någon människa beter sig. De små sakerna, som att säga upp hyreskontraktet utan att diskutera det med Gunilla, som att resonera "Om jag inte tror på mig själv kan jag lika gärna hoppa från en bro." (sid 46) när Gunilla ifrågasatte flytt till Sverige med en baby utan att veta om det finns jobb där. Vägran att inse att det kanske är något fel på deras barn. Jag kan förstå att ingen förälder vill att deras barn ska ha något fel, men hans förmåga att verkligen ignorera det samt vägran att överhuvudtaget dela sin frus oro. Att bara kunna stiga upp mitt under en diskussion och gå iväg.

Gunilla träffade Friedrich i München, där de båda jobbade. Han var rolig, charmig och otroligt uppvaktande. Till slut bestämde han sig för att göra slut med sin flickvän och bli tillsammans med Gunilla. Att han gjorde slut med sin flickvän kom för henne och hans föräldrar som en blixt från en klar himmel, men han hade bestämt sig. Gunilla var hans allt.

När sedan Oscar föddes var de lyckliga, Friedrich visste redan att han son skulle gå på Harvard. Han var så stolt.

Redan tidigt kände Gunilla att något inte stod rätt till med Oscar. Han gjorde inte sådana saker som andra babysar i hans ålder gjorde. Hon var med honom till rådgivningen, men fick endast veta att han är sen, det är inget att oroa sig över, han ligger innanför skalan för normal utveckling. Oron fortsatte att gnaga i henne, men hon fick ingen respons hos Friedrich. Gunilla får veta att hon är gravid igen, det blir en pojke, Ludwig. Ganska snart får Gunilla samma känsla av att någonting inte står rätt till med Ludwig heller. När hon sedan får veta att hon är gravid med Ebba är hon redan orolig för att barnet hon väntar ska visa samma förseningar som bröderna. Hon är ändå hoppfull och glad över sin graviditet.

Gunilla drabbas av flera tragedier på en kort tid. Hennes mamma går bort i canser. Hon får veta att inte bara ett av hennes barn har en diagnos, utan alla tre. Hennes man lämnar henne för ett nytt liv i Tyskland. Hon får veta att hennes pappa är sjuk.

Utanpå det ska hon dessutom strida för vårdnaden med sin ex man som knappt känner barnen, han kommer och går i deras genamsamma hem som om han aldrig hade flyttat ut.

Hur Gunilla orkar helt mentalt kan jag inte förstå. Eller, en del av mig förstår att när en människa ställs inför tragedier och det krävs att man ska vara stark eller gå under, då är man stark! Man hittar styrkan. Även om man inte själv förstår varifrån den styrkan kommer. För alternativet att ge upp finns inte.

Att läsa Alltid för er gör mig förbannad, vilket jag redan sagt. Hur mycket motgångar får en människa ha? Inte bara för att livet har bestämt att hon ska föda tre barn med en mycket ovanlig genmutation, endast 3 kända fall finns, ja, med hennes barn så finns det 6 kända fall.Hon måste dessutom strida med sin man medan de är tillsammans för att han ska inse att något inte är som det ska, sedan med sin ex man efter att de skillt sig, för att han bestämmer sig för att göra livet surt för henne. Strida mot systemet som vill ta ifrån henne timmar som hon har rätt till stödpersoner. Det är som att systemet inte förstår att hon vill göra saker TILLSAMMANS med sina barn, hon vill inte välja att ha barnen på fritids även om hon har rätt att ha dem där. För att göra saker tillsammans med barnen behöver hon hjälp av en till vuxen.

Jag är stolt över mina barn. Jag kommer aldrig att sluta kämpa för att de ska lära sig nya färdigheter och bli så självständiga som möjligt. Varje litet steg är en stor seger. Jag kommer heller aldrig att sluta kämpa för att de ska få synas, höras och respekteras. Leva bra liv. Så länge jag finns är det min viktigaste uppgift och min högsta önskan. (sid. 296)