Maria Allende och Tobias Andersson har länge varit på jakt efter ett hus, de ska flytta till förorten, för att det är bättre för Alma, deras dotter. Huset de till sist hittar är ett kap, bra läge och lågt pris. Tobias pressar mäklaren lite och får veta att det är för att husets förra ägares hustru hade dött i huset. Han låter medvetet bli att berätta för Maria, han vet hur hon skulle bli, hon skulle inte velat bo i ett hus där någon har dött. Men hur illa kan det vara? Om man inte skulle sälja ett dödsbo så skulle det finnas en massa toma lägeheter i Stockholm. Nu är det ju inte så att det egentliten är ett vanligt dödsbo, det har skett ett mord.
Redan innan de 50 första sidorna var jag och boken redan osams. Jag gillade inte tankesättet hos huvudpersonerna i boken, sådant som att man ska köpa hus, men samtidigt inte kan komminicera med varandra. Blir det bättre med hus då liksom? Verkligheten är väl den, med små tillrättavisningar som leder till skam och att ransaka sig själv. Nåja, jag tänkte på hur jag streckläst Smuts, så jag bestämde att jag skulle fortsätta. Så kommer nästa konflikt! Ett vant polisöra hajar till lite extra inför vissa ord. Triggerord, skulle man kunna kalla det. Ordet "kurd" var ett sådant. (sid 41). Jag blir helt ärligt alldeles matt... det handlar alltså om ett självmord. Men på grund av vissa observationer blir det behandlat som ett mord, ett hedersmord. Visst, vissa mord är inte rent självklara mord, men vissa "triggerord" borde vär inte vara orsaken till att man gör en grundlig undersökning?
Personerna i boken har väl en massa förutfattade meningar, men det tåls också att säga att det i boken också framkommer att hedersmord är något som inte alla känner till, även fast de råkar vara från samma områden. Jag kan inte svara för hur de tänker. Jag har ingen jävla aning. Jag är iranier. Jag är inte kurd. Jag kan inget om hederskulturen. (sid 335).
Jag har själv erfarenhet hur jag genom böcker fått en uppfattning om hur människor är. När jag för några år sedan träffade en kill-kompis så frågade jag inte varitfrån han var. Jag lärde känna honom som den han var, den han är. Jag visste att han var kurd, det hade han sagt, också att han kommer från kurdistan. I dagsläge vet jag att det är ett område som finns i Iran, Irak, Tunisien och Syrien, det visste jag inte då, godtog hans svar. När vi senare pratade igen och han säger att han kommer från Irak blir jag förvånad! "Inte utan min dotter" blixtrar förbi i mitt inre, uppfattningar som har tutats i mig om kvinnosyn, bland annat. Det stämmer inte alls in med den verklighet som står rakt framför mig! En vän som respekterar mig, rådfrågar mig och på många sätt behandlar mig på samma sätt som vilken annan kille. Visserligen har vi såklart olika syn på saker och ting, men säg den man eller kvinna, om så bästa kompis, som alltid har samma åsikt som dig? Som aldrig tänkter olika, som alltid är en ja-sägare.... jag tror knappast att den människan finns, och om denna människa finns bland din vänkrets, ja, då kanske det gäller att fundera över sin egen dominans.
En annan sak som också vinklas genom media är rädslan för män. Alla möten melan män och kvinnor som inte slutar i övergrepp bryr sig ingen statistik om. Men Maria kan inte undgå att påminnas om den natten varje gång kvällstidningarna skriker it att det är FARLIGARE ÄN NÅGONSIN att gå genom Stockholms parker. Med någonslags ilska över hur många unga kvinnor som blir itutade att alla kontakter på tu man hand med män är förenade med hot om övergrepp. Med någon slags resignation inför att så många i samhället verkar vilja ha det så - att kvinnor ska gå omkring och vara rädda, för alla män. (sid. 261). Det vet jag ju bara själv, man ska inte gå ensam hem från krogen, röra sig ensam på vissa områden, det vet alla. Samtidigt som jag funderar, om kvinnor lär sig att vara rädda, lär sig inte män då att vara hotfulla? Om det förväntas av kvinnan att vara rädd, vad förväntas då inte av mannen?
Och det är väl egentligen det som boken i sig handlar om. Mäns våld mot kvinnor. Oberoende av kultur eller utbildning. Män som tar sig rätten att misshandla och hota en kvinna, en kvinna som står honom nära, en kvinna som han borde försvara.
Tro aldrig en man som säger att han älskar dig om han samtidigt säger att du borde sluta träffa dina vänner, sluta sminka dig för mycket, eller sluta uttrycka dig så dumt, Tro aldrig en man som säger att det hände bara en gång. Tro honom aldrig om han säger att det var ditt eget fel. Det är det aldrig. Tro honom aldrig när han säger att det aldrig kommer att hända igen. Det kommer att hända igen. Och igen. ... Gå vid första slaget. (sid. 316)
Jag måste säga. Även om jag och boken inte var överens i början, så insåg jag bokens värde någonstans i mitten. När mitt i allt alla bitarna började falla på plats. Efter att i vad som kändes en evighet ha läst en story som jag kände att jag inte hade något som helst grepp om svängde allt plötsligt till en helt annan vinkel. Pulsen ökar och det känns som att min förmåga att läsa är lite för långsam för mitt eget intresse. En helt fantastisk bok! En helt oväntad vändning! Massor med tankar och det jag har tagit upp är ungefär hälften av de uppslag jag kände att jag vill skriva om. Jag känner däremot att jag måste avsluta. Mina tankar har tagit överhand och bokens innehåll har kommit i skymundan. Kanske det är just det som är meningen. Att vi ska börja fundera, tänka, vara kritiska.
Jag ser fram emot att få läsa Alfahannen, Katarina Wennstams sista bok i trilogin om mäns våld mot kvinnor. Smuts var den första, Dödergök, alltså denna bok, var den andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar