Vince & Joy

"En kärlekshistoria vi alla drömmer om"

Ja, i början är jag benägen att hålla med. Men ju längre kärlekshistorien fortgår, desto mer vill jag verkligen inte uppleva en sådan kärlek. Det är en bok om kärlek, hur ödet kan spela en spratt, chanser man inte tar och val man kunde gjort men inte gör.

Vince och Joy möts på en campingplats, Vince är snart 19 år, endast några dagar kvar till hans födelsedag. Joy är 18 år. De är båda där med sina familjer, båda är oskuld av olika anledningar, och båda ser en underbart vacker av motsatt kön. Ingen av dem kan tro att den andre kan vara intresserad.

Det blir en kort men intensiv sommarromans som får ett abrupt slut när Joy morgonen efter att de förlorat oskulden har åkt. Det enda som återstår av brevet som hon lämnat på Vince trappa är orden "jag skäms så", detta på grund av nattens plötsliga regn.

De tappar kontakten, kommer ifrån varandra. Hittar andra, lever sina respektive liv. Vince blir påmind om sitt förflutna när han försöker komma på varför han inte kan ha längre förhållanden. Han hittar sin Joy, men ödet spelar honom ett spratt.

Boken utspelar sig i ett kök hemma hos Vince kompisar. De har berättat om sin första gång, om den gången de förlorat oskulden. En efter en berättar om sina bedrövliga gånger, tills turen kommer till Vince. Han berättar om Joy, att det var den bästa natten i hela hans liv. De kvinnliga vännerna vill veta mer och han berättar. Ibland får man även ta del av Joys liv, vad hon går igenom under samma tid som Vince berättelse utspelar sig.

Snälla pappa, nej

Stuarths pappa har alltid funnits i Stuarths liv, känns det som, fast det var först när Stuarth var 3 år, ungefär, som han började uppvakta Stuarths mamma. Stuarths pappa, David, var sopgubbe och samlade på allt som gick att använda, sådant som han hittade i soporna. En gammal TV som fortfarande fungerade, t.ex. Till Stuarth berättade hans mamma att David var hans riktiga pappa, det var bara hans två äldre systrar som hade en annan pappa, en pappa som övergivit familjen när familjelivet blivit allt för tufft. Med en flicka med ryggmärgs bråck som ständigt behövde läkarvård och som satt i rullstol, en till flicka ett år efter och därefter en son två år efter det. Stuarths mamma var dock svävande om när hon separerat från sin tidigare man och berättade för Stuarth att David var hans riktiga pappa, men att de måste lotsas att han var även Stuarhs styvpappa för att systrarna inte skulle bli svartsjuka. Senare föddes davids och mammans gemensamma barn, en flicka.

Under en familjesemester när Stuarth var fyra år inträffade följande. Stuarth hade vandrat för långt ut på stranden, det var ebb och han plaskade i vattenbrynet, helt i sin egen värld, glömsk av allt annat. Hans mamma märkte väl att han gått för långt ut och hans pappa erbjöd sig att gå och hämta honom.

Plötsligt märkte jag att han stod där. Han tog tag i mig så det gjorde ont.
"Din olydiga lilla jävel", skrek han och klämde till om nacken allt vad han orkade. "Jag har ropat på dig jättelänge".
"Förlåt, pappa. Jag hörde dig inte. Jag plaskade."
"Din jävla lögnhals. Du är bara jävligt olydig, eller hur?"
Han slog till mig så jag trillade och tryckte ner mitt ansikte i sanden som fyllde näsan, munnen och ögonen. (sid 32, Snälla pappa, nej)

....

Jag var chockad och förstod inte vad jag hade gjort för fel. Det enda jag visste var att jag måste anstränga mig mycket mer för att vara duktig, så att han inte skulle bli arg på mig utan änsla mig. (sid 33, Snälla pappa, nej)

Misshandeln fortsatte, fysiskt och psykiskt och så småningom sexuellt. Stuarth levde under ständig terror, inget kunde röja när följande anklagelse skulle komma, eller vad som skulle ske näst. Men misshandeln stannade inte där. Även Stuarths systrar blev utsatta för misshandel och sexuella övergrepp, de kunde till slut inte stå ut utan berättade för sin mamma om hoten som deras pappa hade sagt. Mamman såg till så att Stuarths pappa åkte fast, flickorna vittnade mot honom, men det var ingen som frågade om Stuarth varit med om något liknande. De var medvetna om den fysiska misshandeln, men ingen visste något om att han blev sexuellt utnyttjad. Ingen frågade och Stuarth berättade inte, han ville inte att alla skulle veta vilken stygg pojke han var, att hans pappa alltid måste bli arg på honom för att han var så stygg. Han tyckte att det pappan gjort mot systrarna var fel, eftersom de aldrig varit stygga, men att han själv förtjänade att bli behandlad som han blivit.

Med pappan borta från deras liv blev Stuarth mannen i huset, den som skulle ha ansvar och försörja familjen. Att vara familjens överhuvud i den här situationen hade varit svårt även för en vuxen man med ett jobb, för att inte tala om en elva åring som hade tillbringat större delen av de senaste åren med att bli misshandlad och sniffa lim.

Efter att hans pappa avtjänat sitt straff ville Stuarth inte att pappan skulle komma tillbaka för att bo med dem, men han ville fortsätta att hålla kontakten med honom. Han var fortfarande i Stuarths ögon hans pappa, och Stuarths hjälte.

Tack vare sin start i livet hade Stuarth inga goda förutsättningar i livet. Han syskon hade fått vård och hjälp efter traumat och misshandeln. Stuarth hade inte fått någon hjälp. Han sökte gång på gång hjälp, men fick ingen respons från samhället. Han matade sig genom flera förhållanden på jakt efter något som kunde fylla tomrummet, han använde kvinnorna som man använder droger, för att må bättre. Under ett förhållande blev jag så olyckliga att jag drack mig full, skar mig i armarna, tog tabletter och hamnade på sjukhusets psykavdelning i tre eller fyra veckor. Även om många i min närhet hade gissat vad dom hänt under min uppväxt hade jag fortfarande inte pratat riktigt om det med någon. Jag var beredd att prata då, men läkaren tyckte att jag kunde åka hem.

Slutligen mötte han Tracy. Efter ett möte med Stuarths släkt skjutsade Stuarth Tracy hem och de gjorde upp planer för kvällen, men när han åkte iväg för att hämta Tracy igen fann han sig påväg till sin pappa. Han måste få svar på sina frågor. Fast Stuarth nu är en vuxen man som tränat, är stor och har muskler, finns pappans makt fortfarande där. Under en meningsskiljaktighet upplever Stuarth situationen som hotfull, han försvarar sig och flyr platsen, rädd att hans far ska komma springande efter honom, han har varit en stygg pojke. Påväg hem ringer han alla i sin närmaste omgivning och ber att de ska samlas på ett ställe, han behöver trygghet, han berättar vad han gjort och att han inte vet om hans pappa är okej.

Hans pappa visar sig vara död. Dödad av Stuarth. Han hamnar i fängelset misstänkt för mord. Fängelset är inte något paradis, och det visar sig att maktutövningen och misshandeln fortsätter inom fängelsets murar. Igen hamnar Stuarth i en situation där han är misshandlad, fysiskt och psykiskt.

Men Stuarth kämpar på. Hans berättelse gör sådant intryck i rätten så han får minimi straff. Han stämmer även fängelset och inrikesdepartementet för den terror han blev utsatt för i fängelset.

Detta är en bok som inte bara behandlar ett barns misshandel, fysiskt, psykiskt och sexuellt, utan även samhället ignorans och samhällets (i detta fall fängelsevakterna, och läkarna som inte fångade upp honom trots många rop på hjälp) förmåga att utöva sin makt på ett felaktigt sätt!

Jag kände mej så maktlös. Vad kan man göra i en sådan situation? Man skulle ju tro att samhället är till för att hjälpa och fånga upp samt se till att förhindra brott? Inte stilla sitta och rulla tummar medan en man lider, vänta på att den tidsinställda bomben ska explodera, vänta på att det kanske slutar med att han skadar sig själv eller andra? I detta fall båda dera, samt de flickvänner han hade under resans gång, många förhållanden som gått i kras.

En bok jag rekommenderar. En bok som berör. En bok om hur en man kan förstöra livet för så många, och samtidigt komma undan nästan utan straff. Medan offret tvingas möta fängelset på grund av mord...

En handbok i VIN

Jag har ett litet intresse av vin. Jag gillar vin, och bloggar gärna om viner jag gillar, för att sedan ha en lista på viner jag gillar och inte gillar. Men för att jag ska kunna blogga om vin så att kanske någon annan än jag, och för att jag definitivt, ska veta vad det är för ett vin är det bra att kunna beskriva ett vin. "Detta vin är gott" kanske inte riktigt är vad jag är ute efter.

"Ett sött vin som är torrt på tungan uppvuxet i ett regnigt klimat med mycket lyxröta...eller vad det nu heter...gör att detta vin är bla bla bla" är inte heller vad jag är ute efter. Jag vill dela med mej och själv veta VAD jag tyckte om vinet, vad smakade det? Är det ett vin som var ok, var det ett vin som jag vill ha i min vinhylla för speciella tillfällen? Var det ett vin som jag förpassade till matlagningsvin eller var det ett vin som jag inte ens klarade av att dricka ur första glaset?

Var det för att jag åt det till något tokigt som det var så förskräckligt? Vad ska jag äta till mitt vin? Var det så supergott för att jag åt precis rätt rätt till?

Vin är så intressant, så komplicerat, så gott! Jag vill gärna lära mej mer! Jag har turen att ha en ....ja....heter det något när det är en sambos systers make? Vad blir han till mej? Ja, men det framkommer ju i alla fall, min sambos systers make delar mitt intresse. Kanske i något större utsträckning, vi har inte diskuterat vin som så, det är alltid en massa annat som ska diskuteras när vi träffas, han och min sambo emellan alltså.

I alla fall så äger han denna bok och jag har fått låna den :) Då är det bara att läsa den så jag kan lämna tillbaka den, för han vill säkert ha den tillbaka :o

Det börjar med vinets historia. Väldigt intressant! Skulle jag däremot vara väl insatt i våran världs historia skulle alla fakta fastna på ett helt annat sätt, men det är intressant att läsa om i alla fall! Var vingårdarna startade upp, att munken Dom Pérignon egentligen ville få bort bubblorna från sitt vin...tänk hur champagnen skulle ha varit annorlunda om inte Domppan skulle finnas!

Vinet lagrades i antiken i amforor, tänk att amfora betyder "något som kan bäras av två" (sid 11, vin - vinet och druvorna). Visst vet jag vad en amfora är, men att betydelsen var så simpel :) För mej är amfora ett kärl för vin!

Mot slutet finns en vinprovningsdel, det är egentligen den jag är intresserad av, men jag ville inte fuska med denna bok. Jag ville läsa den från pärm till pärm. Nåja, allra sist kommer en uppslagsdel och en källförteckning, så nästan från pärm till pärm.

Boken innehåller därtill en "Kombinationen mat och vin" del. Den var intressant! Men det är inga kokreta tips. Inte någon "om du äter det här rekommenderar jag detta vin" mera ett "om maten är si och så så rekommenderas ett vin med sådana egenskaper", hur man ska kombinera olika smaker för att få det rätt. Jag tycker att denna del gick hel över huvudet på mej! Jag borde läsa den fler gånger, gärna med så att jag försåt vad det är för sorts vin som är si och så och så att jag skulle kunna konstatera att maten smakar si och vinet smakar så och kombinationer blev denna.

Att prova vin hade ett kort och koncist kapitel delat till sig. Jag har själv en annan vinbok som endast innehåller vinprovning. Jag har inte läst den, bara skummat och läst valda delar. Så jag hade väntat mej något annat. Det var svårt att riktigt få grepp om det. Klart att jag säkert skulle förstå om jag verkligen satte mej in i det. Men jag känner att jag skulle villa ha lite mer konkreta tips.

Jag tycker att boken var suverän! Lätt att läsa, kanske inte lika lätt att förstå, eller så är det bara jag som inte lyckades ta det till mej. Det var massor med intressanta fakta. Verkligen en helhet av varifrån druvan kommer och vad den blir. Till och med beskrivning av Solerasystemet, ett sätt att lagra vin, om jag förstod rätt. Det var helt utanför min fattningsgrens :) Men det var intressant att veta att ett sådant sätt förekommer och även om jag inte förstår det helt så har jag en liten förståelse för det.

Det är en bok jag varmt rekommenderar :) Riktigt bra skriven plus att den var fint utformad, med bilder, lila rutor med information samt vinrankor som dekoration här och var. Jag antar att det är vinrankor det föreställer :)

EVA

Denna bok har funnits länge hemma hos oss, redan innan jag flyttade hemifrån ägde vi den. Den blev såklart hemma när jag flyttade bort, till vad som blev mitt nya hem. Men hur som helst.

Jag har alltid funderat att jag ska läsa den. Men jag har tyckt att pärmbilden är så avslöjande. Jag har inte velat läsa den. Tycker pärmbilden är helt fel. Ändå sätter jag in en bild av boken här.

På baksidan står det om Eva, hur hon tvingar upp ögonen, hur hon en kort stund bara kunde urskilja en mardröm, en enda röra. Hon är en trettonårig flicka som vaknar upp på ett sjukhus, hon kan inte prata, inte röra sig och inte minnas något om utflykten. Hennes mamma lutar sig över sängen och börjar förklara om en olycka, långvarg koma.




Det står också att Eva känner att det är något som hon inte får veta. Frågan, vad har de gjort för att rädda livet på henne? finns med. Jamen, ta en titt på framsidan så vet du! Så ogenomtänkt att det inte är klokt.

Med fantasi och originalitet berättar Peter Dickinson om en flickas känslor och upplevelser när hon tvingas leva ett helt nytt liv - ett liv som ingen före henne har upplevt. (baksidetexten, Eva)

Jag tycker att baksidan är bra skriven. För en gångs skull tycker jag att baksidan stämmer bra överens med innehållet i boken. Ibland är det inte riktigt så, det är något ditåt. Det som förstör det för mej är pärmbilden. Jag känner spänningen när jag läser baksidan, VAD har de gjort för att rädda hennes liv! Och så ser jag pärmen och förstås. Jamen, de har ju gjort henne till schimpans. Redan som barn förstod jag, och varför ska man bygga upp en spänning och en vilja att läsa boken när man sedan tror att man vet svaret redan bara av att se på pärmbilden?

Det är så, hon är en människa i en schimpanskropp, jag kan inte ljuga om det. Men det är så mycket mer. Hur ser en schimpans på livet? Hur ser en människa på livet? Hur kombinerar man dessa två? Hur reagerar en mamma på att hennes söta flicka plötsligt är en hårig kort apa? Hon har haft lång tid på sig att vänja sig vid tanken, men hur mycket schimpans är Eva? Eller är hon endast människa i schimpanskropp?

Berättelsen utspelar sig i framtiden. Det sägs inte när. Och gör det har jag missat det :) Människorna har tagit över världen, på ett helt annat sätt än de har idag. Det finns ytterst få skogsområden kvar, endast de som människan inte har kunnat utnyttja för egen vinning. Djur existerar inte. Inte vilda. Möjligen några mindre arter. Alla schimpanser som finns kvar finns i den så kallade schimpanskvoten, där Evas pappa jobbar. Schimpanser säljs även till forskning.

Boken är skriven 1989.

Jag tycker att det är en bra bok. Jag skulle önska att omslaget var ett annat. Så att man kunde hålla kvar spänningen. Följa Evas ovetskap de första kapitlen. Istället förstår man från första ord vad som komma skall. Synd. Men jag tycker om boken! Det är en annorlunda bok! Dickinson har verkligen med originalitet lyckats kombinera människa och schimpans.

Mycket läsvärd! Jag trodde också att det var en barnbok. Nu skulle jag väl kalla det en tonårsbok, men en bok som man bra kan läsa även som vuxen. Läs den, den är värd det!

TRAS - Tidig registrering av språkutveckling

Från jobbet blev vi ombedda att läsa denna bok. För att hitta inspiration till att läsa denna så valde jag att inte läsa något annat innan denna bok var klar! Det hjälpte :) Jag har kommit igenom denna!

Eftersom detta är en bokblogg för böcker jag läst, så tänkte jag att denna kan få komma hit den också. Det är alltså en bok om hur man tidigt kan registrera förseningar i språkutvecklingen.

Boken är väldigt akademisk, speciellt första kapitlet är i kategorin, läs om samma mening 5 gånger. Men annars tycker jag att innehållet är intressant. Det är bra att ha ett hjälpmedel för att veta om barnet har en försenad språkutveckling eller om det bara är frågan om en normal utveckling. Alla barn är ju väldigt olika och därför är ju deras utveckling också olika. Detta är den teoretiska delen, det finns sedan scheman man ska följa och ett litet häfte med instruktioner hur.

I boken står att man ska vara uppmärksam på dialekt, kön, och om barnet har fler än ett hemspråk. Detta tycker jag att det är bra att det står. Det har berättats åt mej att jag under mitt första år i skolan var under observation för försenad språkutveckling. Mina föräldrar kallades till möte och där kom det alltså fram att jag pratar lika som mina föräldrar. En annan dialekt. Skönt att de i alla fall försökte ta tag i saken :)

Boken, som de flesta andra fakta- och studieböcker innehåller mycket upprepningar. Är man inte en vän av det kan man bli smått irriterad. Annars är ju upprepning ett sätt att lära sig.

Så hemskt mycket mer tänker jag inte skriva om boken. En intressant bok om man jobbar med barn, hur det fungerar i praktiken kan jag inte svara på än, jag har just läst ut den.

Ett citat ur boken i alla fall: Som huvudregel ska man ändå vara uppmärksam på barn som inte har börjat prata vid 2-års ålder (sid 36)

Skadad

Jag har läst många sanna berättelser om barns lidande. Men det här ... det är något utöver det vanliga. Cathy Glass är en fantastisk författare, hon skriver klart, tydligt och sammanhängande. Det är lätt att förstå den förtvivlan hon känner.

Cathy är fosterförälder. Hon får ett samtal med en förfrågan om att ta sig an en flicka på 8 år. Egentligen har hon inte ens fyllt åtta när hon flyttar in. Flickan heter Jodie. Hon har blivit omhändertagen sedan hon hade satt eld på familjens hund och har under 4 månader haft 5 fosterfamiljer. Ingen som har klarat av att hantera henne. Den senaste familjen hade gett upp efter 3 dagar.

Jodie är ett mycket aggressivt barn, både mot andra och mot sig själv. Hon kan inte tåla att någon tittar på henne, det resulterar i ett raseriutbrott. Hon kan heller inte ta ögonkontakt. Hon använder sin avföring som kontrollmedel. Ge det till mig, annars bajsar jag i baksätet!" hojtade hon. (sid 76, Skadad)

Så småningom börjar Jodie känna sig tryggare, trygg nog att berätta om sitt liv innan hon omhändertogs. Jodie leker med sin docka och Cathy kan med hjäl av dockan förmå Jodie att öppna sig. Hon har blivit sexuellt utnyttjad. När Jodie förklarar händelseförloppet visar hon inga tecken på skuld eller skam, det hon beskriver är en normalitet för henne.

Detta första erkännande är bara toppen på isberget. Jag kan inte förstå att ett barn som endast är 7 år gammal kan överleva, psykiskt, det hon fått utstå. Egentligen kunde hennes psyke inte överleva, inte utan starka försvarsmekanismer. Hon är aggressiv, självdestruktiv och har olika personligheter, vilka hon har gett olika namn.

Undan för undan kommer sanningen fram, bit för bit, tills man hoppas att det ska ta slut. Det kan inte finnas värre än det redan är! Men det kan det tydligen.

Jag blev alldeles kall när jag läste den här boken. Jag är fortfarande tårögd när jag tänker på det Jodie fått utstå. En behandling som inte bara kommer att lämna psykiska utan även fysiska men för resten av hennes liv.

Jodie hade funnits i socialtjänstens riskregister sedan hon föddes och när hon slutligen blev omhändertagen hade hon varit på akuten mer än femtio gånger med skador som brutna ben, brännsår och skärsår. Jodies personakt var uppenbarligen så tjock att den fyllde två resväskor.
Jodies historia är en berättelse om terror och ett skamligt bevis på de sociala myndigheternas totala misslyckande. Att Josie hade funnits i riskregistret i åtta års tid var i sig undermånlig hantering. Syftet med dettaregister är att de sociala myndigheterna ska kunna övervaka och utreda familjen. Antingen ska en utredning göras eller så ska de sociala myndigheterna försäkra sig om att allting är som det ska och i det fallet ska barnet tas ur registret. I Jodies fall gjordes ingenting av detta. (sid 335, Skadad)

Jag vill gärna avsluta med en notering som i alla fall är något positivare. Ett citat som handlar om synen på fosterföräldrar och föräldrar. På hemvägen förundrades jag över dubbelmoralen. Som fosterförälder möter man ofta främlingar som är väldigt snabba att klandra en för barnets dåliga uppförande. Om de sedan får reda på att man är fosterförälder förändras deras inställning omedelbart. Men varifrån kommer denna inledningsvis så starka behovet att kritisera? Att vara förälder är tillräckligt svårt ändå utan pikar från främlingar. (sid 160, Skadad)

Boken är definitivt läsvärd. Det skakar dina grundvallar något otroligt! Tanken har inte ens funnits att ett barn skulle bli så utnyttjat och skadat, och där inte endast den ena föräldern är skyldig och delaktig, utan båda....

1222 över havet

En iskall deckare. Ett tåg spårar ur i Finse i Norge. Alla passagerarna evakueras till ett närliggande hotell, Finse 1222, ett hotell som finns i verkligheten. Själva storyn är i alla fall fiktiv. Anne Holt ville skriva en gammaldags deckare utan den tekniska utrustning som polisen har idag. Hon har ofta varit till Finse 1222 och blivit inspirerad att skriva en deckare som utspelar sig där.

Boken handlar om Hanne Wilhelmsen, som tidigare har jobbat inom Oslopolisen. Hanne är ingen trevlig och social person. Hon är avvisande och har inga planer på att skaffa vänner under denna isolering. Hon sitter i rullstol och vill inte bli hjälpt. Därför tar hon inte emot ett rum utan sover i aulan, samt vägrar äta middag med de övriga eftersom det är en trappa ner dit.

Ofrivilligt blir hon med dragen i en mordutredning. Hon är enda polisen, även om hon är en föredetta polis, bland de evakuerade. Förutom en extra tågvagn som påstås ha varit för kungligheter och dess väktare. De har i alla fall ingen önskan att frångå sina uppgifter.

Detta är en bok som hör till en bokserie om Hanne Wilhelmsen. Därför vet jag inte mycket om olyckan som gjorde henne rullstolsbunden. Hennes närmaste, och de enda hon egentligen umgås (och vill umgås) med är Nefis och Ida. Dessa karaktärer vet jag inte ens vilken roll de har i hennes liv före ungefär i mitten av boken.

Boken ger i alla fall mersmak, jag vill läsa mer. Det är ingen pirrande spänning i maggropen, men det är en bok man gärna fortsätter läsa. Jag läser också gärna de övriga böckerna i denna bokserie, men jag rekommenderar att läsa dem i kronologisk ordning. Jag tror inte att de är ett måste, men det hjälper för att förstå personerna i boken. I alla fall skulle det ha hjälpt mej om jag läst de övriga före denna.

Upplösningen till mordgåtan får sitt dramatiska slut, där alla fakta förklaras. Säkert har alla dessa fakta givits under hela bokens gång, men jag har inte varit uppmärksam nog att koppla ihop dem till någon större helhet.

Slutet gillade jag inte riktigt. Jag gillar inte lösa trådar och Anne Holt lämnade en fråga obesvarad. Eller i alla fall halvt obesvarad. Men om man bortser från det så var det ett bra slut :)