De Målade Grottornas Land

Detta är den sista boken i serien om Ayla. Man får börja hennes resa som ca. 5 år i och med Grottbjörnens folk. Den utkom 1980, sista boken utkom 2011, så den som har varit med från början har verkligen fått vänta!

Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Min fasa skulle ju ha varit att författaren åldrats så att hon inte orkat slutföra sin bokserie! Jaan M. Auel föddes nämnligen 1936 i Chicago, hon är alltså nu 76 år (77 om hon är född tidigt på året). Visserligen är det väl ingen ålder. Men inte vet man.Jag tittade att första boken kom ut 1980, följande -82, sen kom en bok -85, fjärde kom ut 1990 och femte kom ut 2002!! Det tydde ju på att det blev längre och längre mellan böckerna (som i och för sig blir tjockare och tjockare...), hur långt skulle mellanrummet bli mellan nästsista och sista? Skulle hon klara av att slutföra det??

Jag läste Niondre grottan sommaren 2007, när den kom ut som pocket här. Då köpte jag den! Då hade jag redan de föregående som pocket. Sedan dess har jag väntat! Och väntat! Och väntat! 2011 kom den äntligen och jag kunde andas ut. Jag fick egentligen boken som pocket till min födelsedag 2012, men jag har försökt hålla mig till min läskö. Nu struntade jag i min läskö och började läsa De målade grottornas land. I början gick det trögt. Det var som att hon hade tappat sitt sätt att skriva. Men medan jag fortsatte att läsa så tror jag att det mera handlade om att texten i sista pocketen är på gränsen till olagligt små! Jag hade innan påsk läst mellan 100-200 sidor i boken. Var jag var vet jag inte. Jag tillbringade mestadelen av resan hem med att läsa. När jag sedan åkte hem hade jag resesällskap, men han knapprade på sin telefon, så jag informerade honom om att om han ska leka med sin telefon så ska jag läsa! 4 timmar sträckläsning! Jag tror mitt resesällskap inte hade väntat sig det, även om jag sa att han kan be mig lägga undan boken, för jag kan läsa! När han sedan körde mig hem stannade han vid en bensinmack för att handla en yoghurt till frukosten. Jag väntade tills han steg ur bilen och tog sedan upp boken. Minen när han kom tillbaka var obeskrivlig! "Du är verkligen på läshumör!" sa han.

Men det är den här boken! Jag är totalt fast i denna värld! Jag älskar hennes sätt att skiva. Jag älskar det nyanserade sättet, där man får följa med huvudpersonerna överallt! När de uträttar sina behov, när de äter, reser, strider, delar njutning...allt! Och hur de kokar te! De kokar te helatiden! Jag blev så sugen en kväll (efter påsk) att jag gick in i mitt kök och funderade vad jag skulle kunna använda som te. Jag har en hel låda med te, men det låter så gott när de tar torkad mynta och blandar det med...ja, vad de nu blandar det med och det har den och den effekten för de och de örterna gör det och det i kroppen! Jag skulle kunna läsa boken bara för att veta vad jag ska kunna äta ute i naturen! Rönnbarkens aska är antibakteriell samma ett hopkok på rönnbär....sådana saker. Den där boken är så fullsmäckad av information att jag ibland läser och inser att jag inte har någon aning om vad jag läser. Jag kan hoppa tillbaka några rader och ta det pånytt och det känns bekant. Men allt kan jag omöjligt lära mig.

I den sista boken är Ayla ungefär 25 år gammal, gift med Jondalar och har deras gemensamma barn Jonayla. Hon håller på att utbilda sig till att bli Zelandonii, deras heliga ledare som är i kontakt med Den Stora Jordmodern. De är både grottans helare och andliga ledare. Hur ska jag kunna berätta vad boken handlar om? Det är totalt omöjligt? Man får följa med Ayla och hennes familj på resan hur hon utbildas, alla desa med- och motgångar.

Vad vill jag göra nu? Jag har en pockethög som om jag sätter handflatan i golvet så röcker böckerna mig till armbågen... Ja, jag vill börja på bok ett och göra om resan! Visst, det finns delar som jag säkert kommer att läsa utan att förstå vad jag läser. Men det är bara en del av hennes sätt att skriva. Ett sätt som gör att jag inte bara läser, utan dras med in i Aylas värld. Hoppas med henne, gråter med henne, önskar att boken aldrig ska ta slut, samtidigt som jag jätte gärna vill veta hur den ska sluta!

Slutet är godkänt! Ett perfekt avslut, med tillräckligt många orätade frågetäcken för att det ska finnas utrymme för att förstå att deras liv fortsätter och lite i vilken riktining det går. Men med tillräckligt många rätade frågetecken för att det inte ska uppstå en frustration (som jag ibland känner när historien verkar oavslutad) över att man inte får ett slut. Jag är definitivt imponerad av Jean M. Auels sätt att skriva! Och jag rekommenderar varmt alla hennes böcker! Börja med Grottbjörnens folk! Är den inget för dej så vet du ju det sen! Dels är den först, och dels är den tunnast. Men tjockleken har ingen betydelse när man läser en av de bästa böcker som finns!

Jag tänker inte recitera något, för boken flyter på på ett sådant sätt att jag inte kan välja något som är mera speciellt än något annat. Om jag inte skulle välja ett avsnitt för att visa hur informationsspäckad boken är. För det är intressant! Men samtidigt så tror jag att det skulle avskräcka några läsare, så jag låter bli. Är man inte intresserad så kan man skumma igenom de delarna av boken och koncentrera sig på allt annat som boken innehåller!

Helt fantastisk bokserie!!

Den dubbla tystnaden

Jag har valt att ta med boken på en resa, men tvingas lämna den på grund av utrymme, nu har jag igen fått den med mig på en resa och denna gång fyller den sitt syfte. Jag börjar läsa den. 

Den börjar rörigt. Jag vet inte vem som är vem, vem som är tillsammans med vem, vi följer 3 par, så 6 personer. Plus 2 poliser och en gärningsman. I början av ett kapitel börjar storyn, och jag är inte säker på vem som är personen det handlar om. Jag har svårt att hänga med. Det är ett minus, för det stör handlingen att jag måste backa i boken och försöka komma underfunn med vem personen i fråga är. 

Jag vet också att jag har läst någon bok av samma författare förut! Jag känner igen humöret i huvudpersonerna. Hur reaktionerna plötsligt är så otroligt starka fast det egentligen verkar vara en meningslös bisyssla. Vilket... pittoreskt rum, utropade Andreanär de stånkat sig uppför trappan och klivit in i det som kallades bröllopsrummet. Hon stannade i dörröppningen och såg sig villrådigt omkring. Ingen toalett? ... 
- Badrummet ligger för tusan precis utanför. Lägg av, det här är ett Bed & Breakfast, inget charterhotell, sa sam irriterat och satte sig tungt på sängen. Vi är mitt ute på landsbygden på lilla Fårö. Vad hade du förväntat dig? Ett jäkla Sheraton? (sid 50) Att huvudpersonen, Andrea (kan jag ens kalla henne huvudperson?), blev förvånad kan man lugnt säga, för JAG blev försvånad. Jag skulle väl också fundera var toaletten var när jag kommer till ett rum. Det mest vanliga är väl att de flesta ställen har egen toalett i dagens samhälle.

Handlingen är alltså att ett kompisgäng på 3 par beger sig från sitt kvarter på sin årliga semester, denna gång besöker de Bergmansveckan, ett val som Sam gjort, eftersom han är regissör.

Redan i början känner man mystiken. En scen, till synes obegriplig för handligen spelas upp tidigt i boken. Väl ute på Fårö Försvinner först en i gänget, Stina, blixtinkallad på jobb, senare en annan, Sam. Han är borta en morgon när de vaknar, hans målargrejer är borta, men när han inte kommer tillbaka efter ett ordentligt oväder samma dag blir frun Andrea orolig.

Nu är det ju så att Andrea hade rätt till sin oro, men i grund och botten tycker jag att hon är överdrivet orolig. Den som är försvunnen är en vuxen karl som är kapabel att ta hand om sig själv och han kan inte ha varit borta många timmar innan hon håller på att gå sönder av oro. Jag känner igen oron i mig själv när jag inte får tag i min man. Men till skillnad från Andrea bor min man inte på en liten harmlös ö utanför Stockholms skärgård. Skulle jag gå i bitar om min man inte hörde av sig om vi befann oss på en liten ö och jag vet att han brukar gå iväg och måla? Knappast.

Jag gillar handligen, som jag konstaterade med hennes förra bok. Alla moment som gör en bra bok finns där. Men det är de små detaljerna denna gång som jag stör mig på. Förra gången var inte boken tillräckligt lockande, denna gång är det personernas, humörsvängningar jag stör mig på. Och det faktum att jag inte kan hålla ordning på alla inblandade. Borde jag skriva upp personerna och deras egenskaper så att jag kan hålla ordning på dem?

Jag vet inte hur mycket jag han sriva utan att avslöja för mycket, så jag skriver inget mer. Junstedths sätt att skriva blir bättre ju längre in i romanen jag kommer, tycker jag, eller så är det bara så att jag inte lägger märke till det mera. Jag gillar verkligen denna bok av henne, jag sträckläste den bara jag kom igång. Väl värd att läsas med ett slut som inte var väntat, i alla fall inte av mig.

Inspärrad

När jag börjar läsa Inspärrad är det som att tiden bara flyger! Först är hon liten (1971) hon lämnas utanför ett barnhem. Sedan följer en snabb redovisning av vad som hänt före. En snabb genomgång av livet fram tills 1981 (säkert framgår det någonstans hur gammal hon är, men jag kan inte hitta det just nu...) när Teresa skickas till Kendall House efter att hennes mamma har övertalat henne att göra ett självmordsförsök.

Hon får ett val, vill hon åka dit eller inte. De berättar hur det är, det låter så bra, en fristad, en plats där hon skulle bli lycklig. en liten, specialiserad internatskola mitt ute på landet i Kent som tog emot tjejer i ålderkn tretton till sexton.  ... ...  "Det finns så mycket mer grönska där än i London, och så är det nära havet" ... "Jag har en flicka som det går riktigt bra för där. Det är ett väldigt avslappnat, lyckligt ställe och där finns inte mer än femton flickor så alla får mycket uppmärksamhet." (sid 53)

Frihet? Avslappnat? Det första som hände när Teresa satte sin fot i Kendall House var att hon fråntogs sina cigaretter, sina skor, sin rättighet att gå ut..eftersom det var privilegier! Privilegier man kunde bli av med eller förtjäna, beroende på hur man uppförde sig. Som ny fick man heller inte ta emot besökare, för det var också ett privilegie. Hon fick inte heller ringa.

Det som jag direkt störde mig på i boken var det hastiaga sätt som hennes tidiga barndom behandlades, men den gicks igenom hastigt för att vi skulle få en inblick i hur hennes bakgrund ser ut. Följande sak som stör mig, och som stör mig väldigt mycket, är hur detaljerat och kronoligiskt boken är uppbyggd. Hur KAN en människa minnas allt detta? En människa som från första stund drogades till den milda grad och med såna mediciner som inte ens är tillåtna för barn att hon stundvis är medvetslös, stundvis inte har kontroll över sin kropp och gradvis förlorar förmågan att ta till sig information samt glömmer den information och kunskap hon tidigare har lärt sig. Att hon minns medicinerna är inget under, om de rabblade dem till henne flera gånger per dag, det sätter vem som helst på minnet. Men vad som har hänt när..? Det var mig obegripligt tills jag kom till mitten av boken, där fanns bilder på Teresa, hennes barn, utdrag ur anteckningar från hennes tid på Kendall House...DÅ förstod jag hur hon kunde redogöra så detaljerat. Om hon har fått tag på anteckningar från hennes tid där. Självklart kan hon tillsammans med dem minnas.

Hennes situation från från dåligt till sämre till sämst. Det första hon gör är att bli fiende med tyrannen på Kendall House, tyrannen och personalens gullegris. Hur? Ja bara genom att leva och andas blir hon utpekad som offer.

Teresa är en stark själ, hon vägrar gå med på att bli behandlad på det sätt hon blir. Hon ifrågasätter medecinen hon får, hon ifrågasätter systemet, hon gör rymningsförsök. Allt detta straffas med att privilegier tas ifrån henne, hon bli inlåst i isoleringscess, tvingas gå med bara nattlinne, pillren i hennes påse ökar. Hon får medecin som piller men också via spruta.

Livet...om man kan kalla det liv...hon har levt är helt obegripligt! Varför gjordes inget? Hon rymde och pratade med polisen, eftersom de plockade upp henne och förde henne tillbaka. Hon var på sjukhus och led av grymma abstinens....varför märkte ingen att något var fel, och så upp åt örona fel?? 

Det är som om det inte finns någon ände på hur utsatt man kan vara, utan att bli tagen på allvar, att bli utpekad som hypokondriker och att hon bara är ute efter uppmärksamhet.

Denna bok är egentligen en som berör mig mera nu efter att jag har läst den. Jag störde mig för mycket på sättet som boken var skriven för att jag skulle tycka att den var bra medan jag läste den. Nu, när jag har läst den kan jag se tillbaka på vad jag har läst och ta till mig vad jag inte tog till mig när jag läste. När jag läste var det som att läsa en roman, den verkade inte verklig. Få verklighetsbaserade böcker är egentligen skrivna på ett trovärdigt sätt... 

Det är hemskt att veta att detta har varit flera flickors verklighet. Kan man kalla det verklighet när de måste leva i en overklig värld tack vare medecinerna och deras biverkningar? Teresas personlighet ändrades på grund av alla medeciner...

Läsvärd, definitivt, fast jag tinte gillade sättet den är skriven på. Men den ger tankar.

Skamfläck

Handlar om 3 ungdomar, Nadja, Sandra och Jocke. Alla tonåringar och experter på att tillfredsställa äldre män för pengar. De gör det av fri vilja, de ringer till männen. Varför? För att döva sin egen smärta, för att få bekräftelse på att de är värdelösa, för att få känna makt och ha männen i sitt våld, för att få göra något de är bra på.

Alla har olika orsaker. Varför de hamnade i den situation de är. Men ändå är de där. I en nedåtgående spiral, söker efter kunder på nätet. Det är så lätt. Det finns kunder överallt, i skolan, lärare, i grannhuset, föräldrarnas kompisar....alla män är potentiella kunder.

Det är hemskt! Hur ska jag kunna veta att mitt barn är säkert om jag inte ens kan lita på mina eller min mans manliga vänner? Mina grannar? Skolans personal?? Barn som far illa, som behöver hjälp, som behöver att någon ser dem. De blir sedda, men på fel sätt.....

Bokens innehåll är hemskt! Men den är skriven på ett sätt så att den inte berör mig. Den är distanserad. Det känns ingenstans att Jocke spricker där bak eller för att Sandra ser faderns begravning som en möjlighet att skaffa kunder....jag vet inte ens vilken tjej som gjorde vad. Det är hemskt bara det! En av dem skär sig. 

Jag som brukar gråta när jag läser böcker, för att de är skrivna så att de berör, och de berör djupt! Kanske detta är en bok som inte går att skriva så att den berör, för det är ett så hemskt ämne?? Men är det inte därför den borde vara skriven så att den berör? Så att vi alla gråter och känner ångest för att dessa barn far illa?? Kanske vi skulle öppna våra ögon och verkligen göra något då och inte bara sitta hemma och tycka att det är hemskt! 

Sista kapitlet, DÅ berördes jag! Men boken är längre än bara sista kapitlet. Jag är besviken! Det är ett viktigt tema! Det är inget som bara ska skrapas på ytan, det är inte meningen att information ska spridas för att sedan glömmas när boken stängs. Det är information som ska beröra djupt i själen så att det förföljer oss långt efter att vi har slutat läsa! Det ska ge viljan att kämpa och viljan att hitta lösningar! 

Jag hoppas att boken berör någon annan, på ett djupare plan. 

I sig är boken bra. Den är lätt att läsa. Jag kan rekommendera den. Men jag trodde ändå att jag skulle beröras mer.

Jag tycker att folk borde fråga mer. Bara för att man inte tar upp det betyder det inte att man inte vill prata om det. Det kanske inte räcker att fråga en gång. Man kanske måste fråga fem gånger, men egentligen vill man inget hellre än att prata om det. Man vill ju inte vara jobbig och så, men frågar någon många gånger så vet man ju att de verkligen menar det. Och säg inte "du får säga till om du vill prata om det". För man sger inte till. Jag har aldrig gjort det, även om jag har velat. 

 ("Carro" (Josefin Grände, utsatt för våldtäckt? 2007), skamfläck, sid 194)

SÅLD

"Jag fnissade. Hon var korkad som trodde att hennes man älskade henne. För män fanns bara se, sex och ingenting annat." (sid 11, Natasja, Såld) 

När vi möter Natasja är hon inlagd, hon har ett eget rum, ett litet, och hon får prata med psykolog. "Jag ville varken berätta eller gråta. Jag ville ingenting. Jag ville bara lägga mig ner, gömma mig med lakanet över huvudet och blunda. Men jag kunde inte lägga mig i sängen. Så fort jag la mej i den på kvällen kände jag den äckliga lukten på nytt. Det är en blandning av urin, sperma, svett och mitt eget blod som förföljer mig sen mitt år i helvetet. (sid 9, Natasja, Såld)

Vi får fort följa med henne till byn hon växte upp i, veta hur hennes liv var då. Byn är ändrad för att skydda hennes identitet, samma är hennes namn. Hon vill ha ett liv som är bättre än hennes mammas. Hon vill studera, så hon åkte till Sankt Petersburg, men hon klarade inte intragnindsproven. Men hon ville inte åka tillbaka! 

Hon sökte jobb, och mötte en dag Sergej, han var stilig och trevlig. Han berättar om ett jobb i Vilnius, Litauen, ett Kasino där han känner chefen. Men det är inga problem, han fixar så att hon kan komma dit och börja jobba. På tågstationen lämnar han Natasja till en okänd otrevlig man, Natasja är olycklig, varför kan inte Sergej själv förlja med? Men hon litar på honom, hans kompis som ska möta henne efter tågresan måste vara en bra person eftersom han är vän med Sergej! 

I efterhand hatar hon Sergej, hon hatar sig själv för att hon låtit sig luras av hans charm. Varför frågade hon inte mera? Varför litade hon inte på sin intuition? Hon blev såld, på tågstationen till mannen, Marat. 

I fem månader levde hon i fångenskap! När jag läser boken och läser om hennes tid i ryssland. Hur mycket hon får stå ut med, slagen, våldtagen, sparkad, tvingad...jag kan inte förstå att det är möjligt att överleva! Hon planerar att rymma, hon försöker rymma och lyckas en gång, men hon blir tagen tillbaka av en bybo dit hon gått för att söka efter hjälp. Straffet är att bli misshandlad till det att hon knapt lever.... 

Det blir prat om att åka till Sverige. De fixar hennes papper, hon och en annan tjej åker med färja till Sverige. På färjan får hon jobba. Jobba..?? Kan man kalla det jobba? Hon får bli våldtagen för pengar. Men kunderna är i alla fall snällare på färjan än de var i ryssland. De kommer till Sverige, De bor i en liten lägenhet med utsikt mot globen. När verksamheten blir större flyttar de till en större lägenhet och en till flicka flyttar in. På en dag kunde de ta emot 20-30 personer i lägenheten...

Skulle jag märka om det vandrade in 20-30 män i grannlägenheten alla dagar? Det måste ju ha varit ett jävla spring i trappan....varför är det ingen som reagerar??

Kanske för att till och med den svenska polisen har inställningen att horor egentligen gör det för att de vill! 

" Uppfattade dina kunder att du protesterade, han betonade ordet protesterade, när du och Tanja var involverade i gruppsex? 

Vad skulle jag svara? Det kändes hopplöst och jag hade svårt att berätta mer för en man som misstrodde mig.

- Var dom flera vid våldtäkten?

- Ja

- Höll dom dig i armarna eller överkroppen för att du inte skulle göra motstånd?

- Dom höll mig i armarna, men inte för att dom var rädda för motstånd. Dom trodde inte att jag skulle göra motstånd överhuvudtaget. 

- Då är det ingen våldtäkt, konstaterade polisen."

(sid 181, Såld)

"Vad skrek du? undrade polisen, en tjock blond svensk i uniform.

- Nej på engelska

- Kunde dina kunder uppfatta det som att du skrek av vällust?

- Skulle du skrika nej av vällust om någon stoppade en kuk i ditt arsle?"

(sid 180, såld)

När jag läser om polisförhöret ser jag rött!! Det är klart att det finns en massa våltäktsmän som går fria! För POLISEN gör ju klart för kvinnorna att det är DE som har gjort fel! Att tvinga någon till sex är tydligen helt rätt...jag blir mörkrädd!! Jag har ingen respekt för poliser som inte kan ta kvinnor på allvar! Jag har ingen respekt för någon som inte kan ta kvinnor på allvar! 

Jag skulle gärna ta den polismanne och slå honom gul och blå varje gång han gör motstånd, sen ska jag stoppa en kuk i hans arsle och höra honom skrika nej av vällust! För då fan vågar han inte göra motstånd mera, och då är det (hör och häpna!) inte våldtäkt!! Eller är det? För det är ju trots allt frågan om en MAN inte en KVINNA.

Jag blir arg för att det förekommer, jag blir arg för att det förekommer och ingen bryr sig, men mest av allt är jag förbannad på att det TILLÅTS förekomma! .....för det är ju ingen våltäkt! Nej, absolut inte....det är fullt normalt att en kvinna ska förlora sin tro på mänskligheten och männen....

Det finns inte tillräckligt med ord i språket för att kunna uttrycka min avsky!! 

Den förlorade symbolen

Robert Langdon får ett samtal tidigt en morgon, av en kär vän, Peter Solomon. Det är så tidigt så Langdon blir orolig, har det hänt något? Han ringer genast upp och får prata med Solomons assistent, tyvärr sitter Solomon i ett möte, men om det är okej kan assistenten berätta ärendet. Det handlar om att Solomon vill att Langdon ska föreläsa samma kväll i Washington. En föreläsning som Langdon tidigare hållit, så skulle det inte behövas några förberedelser. Langdon accepterar och flygs ut till Washington.

Han möts ändå inte av vad han hade trott. Bara minuter efter att han anlänt till Capitulium är det liv och rörelse på platsen. Stället stängs ner för att förhindra att obehöriga lämnar platsen och orsaken till uppståndelsen är ett märkligt föremål som har placerats mitt i rutundan. Ett föremål med 5 uråldriga symboler. En inbjudan till att få motta en sedan länge förlorad värld av hemlig visdom.

Han tvingas inse att hans mentor och vän, Peter Solomon är kidnappad, och för att kunna rädda honom tvingas Langdon in i en värld av mysterier, gåtor och symboler. Han kämpar mot klockan för att göra kidnapparen till viljes, det till syes enda sättet att rädda sin vän, tätt efterföljd av CIA som inte bryr sig om att rädda Solomon utan endast bryr sig om att fånga kidnapparen.

Jag älskar Dan Brown! Speciellt hans böcker om sympoler och histora! Da Vinci koden är fortfarande min favorit, tätt följd av denna och Änglar och Demoner. 

En fantastisk bok! Definitivt läsvärd!!

Tsotsi

Tsosti är en kille från SydAfrika. Han har inget namn och ingen ålder, han bryr sig inte om det förflytna utan lever här och nu. Han har ingen empati och inga minnen. Får han en idé fullföljer han den, att välja ett offer och döda det för pengar...

Han har sitt gäng som följer hans minsta vink. Han är ledaren. Det är bara en i gänget som ifrågasätter,Boston, som frågar frågor som inte får frågas; hur gammal är du? Vad heter du? Tsotsi kan inte svara på dem. Han blir ursinnig! Sparkar Boston sönder och samman innan han flyr ut i natten, bort från minnen han inte har.

Han kommer till en annan del av staden, en finare del, han står i en dunge när han hör att någon kommer springande. En kvinna. Hon bär en låda i sin famn. Hon kastar oroliga blickar bakom sig, som att hon flyr. Tsosti inser att hon kommer att springa honom rakt i armarna utan att hon själv inser det. Han väntar. När hon kommer nära fångar han henne, sätter handen för munnen, hindrar henne från att skrika, hon är hans offer.

Plötsligt hörs ett ljud. Tsosti släpper förvånat taget om kvinnan. Hon ser sin chans och kastar lådan mot honom samtidigt som hon flyr. Kvar står Tsotsi och stillar ner i lådan, ner i ansiktet på en nyfödd.

På grund av barnet får Tsotsi en minnesbild så stark, starkare än han tidigare fått. Han känner att han måste få uppleva det igen. Han känner att han måste hålla liv i barnet eftersom barnet är det som fått honom att minnas. Han gör ett beslut, helt motsatt det han annars är van vid. Han låter barnet leva.

En bok som är så olik andra böcker jag läst. En resa genom minnet av en pojke.