Arvtagaren

Arvtagaren är den fjärde och sista boken i Eragon. Kriget fotsätter. Paolini sätter mycket tid på att berätta hur huvudpersonerna strider, vilket för mig inte är så intressant. Men i det stora hela stör det inte. Boken fortsätter att ha samma höga standard som de övriga. 

Vi får följa striderna ur Eragons synvinkel, men också ur Rorans synvinkel. Ju närmare Urû'baen de kommer desto mer inser Eragon att han behöver något mer för att klara av att möta Galbatorix. Galbatorix verkar oövervinnerlig, gömd bakom oberäkneliga skyddsbarriärer.


När boken lider mot sitt slut får jag känslan av att det är slut, varför dra ut på en historia som borde vara över. Men när jag läst sista meningen i boken lämnas jag av ett tomrum, en känsla av att det inte borde vara slut! Jag vill veta vad som händer sen! 

Jag läser författarens tack i slutet av boken (vilket är skrivet 2011) där han säger att han har lagt ner så mycket tid och energi till att bygga upp Alagaësia så han kommer inte att överge den helt. Det kanske inte händer före om flera år, eller kanske redan inom några månader. Det jag vet är att när han återvänder till Alagaësia så kommer jag att villa läsa det han skrivit! 

Jag skriver inget mer om Arvtagaren. Det är den fjärde boken i en serie. Att berätta om den utan att trampa på de övriga tre känns som en omöjlighet. Däremot, att läsa denna utan att läsa de övriga....tja, i princip är det väl möjligt. Paolini har i denna bok (som också i Den Äldste och Brisingr) börjat med att kort berätta vad som hade hänt i de böcker han hade skrivit innan. Visst, man får en förståelse från det, men att bara läsa sammanfattningen är inget jag rekommenderar! Böckerna är för bra för det.

Brisingr

Brisingr är den tredje boken i Eragon serien. Brisingr är Det Gamla Språket och betyder Eld.

I början av boken träffar vi Eragon, Saphira och Roran, de är på en räddningsaktion ensamma i Imperiet. Det är inte en uppgift fri från faror, eftersom de är helt utan hjälp om Galbatorix, härskaren i Imperiet, skulle få reda på deras närvaro. 

Handlingarna från första och andra boken har lett dem till denna punkt. 

Det är svårt att berätta vad boken handlar om utan att gå närmare inpå handlingarna i de två tidigare böckerna, vilket jag vill undvika.

I denna bok kommer Saphira och Eragon att behöva vara ifrån varandra en hel del, en uppgift som inte är lätt för någon av dem. De är bundna till varandra genom sinnet, så att de alltid är medvetna om varandra. Att vara åtskilda långa sträckor gör att de inte kan kommunicera på samma sätt som de är vana vid, och det skapar en ensamhet. Trots det är det nödvändigt.

Eragon kommer att vistas en tid hos dvärgarna, på grund av politiska skäl, i ett försök att skynda på en process som annars skulle vara mycket mer långdragen. Varden, som Eragon strider tillsammans med, behöver trots det dvärgarnas hjälp, så varje förlorad dag som går till politiskt fördröjning förhöjer stressen.

Eragon behöver dessutom tillsammans med Saphira besöka Du Weldenvarden för att få ytterligare skolning av sin mästare. Det finns fortfarande frågor som är obesvarade. Frågor som kan hjälpa dem i striden mot Imperiet. Eragon får på samma gång information om sitt förflutna.

Kriget mot Imperiet fortsätter!

Som med de två övriga böckerna är detta en bok som fångar mig. Det är samma författare och fortsättningen på samma story, så jag skulle vara förvånad annars. 

Att skriva denna recension var lättare än att skriva den föregående (Den Äldste) eftersom jag fick frågan att berätta vad böckerna handlade om till personer som jag vet att inte kommer att läsa boken. Det hjälpte mig att samla tankarna och komma på hur jag skulle kringgå problemet med att lämna ut information och utelämna information.

Väl värt att läsas!

Den äldste

 Direkt efter att jag hade läst Eragon var jag till biblioteket för att hitta den andra boken, Den Äldste.

Det var mycket lättare för mig att komma in i den här boken, jag hade svårigheter att komma in i första boken, av orsaker som helt är mina egna.

Christopher är en bra författare! Han skriver på ett sätt som gör att han verkligen fångar mig. Vid ett tillfälle i boken, när Eragon får lära känna en av alvernas hemligheter, presenteras den på ett sådant sätt att det är just i slutet av ett kapitel. Följande kapitel sedan handlar inte om Eragon, utan om hans kusin Roran. Den direkta reaktionen hos mig var att högt utropa "Neeeeej!" och slå till boken. Det hade just avslöjats något (som jag inte kommer att avslöja! Tro inte heller :) ) som jag trodde var omöjligt, eftersom karaktären i boken också visste att det var omöjligt. Och jag ville såklar få reda på orsaken till att detta hade hållits hemligt. Jag hade absolut noll intresse av att veta vad som hände med kusinen i detta ögonblick. Jag fann mig i situationen, vad annat kunde jag göra, och räknade med att jag ju kommer att få veta detta i näst på följande kapitel. Döm min besvikelse när därpå följande kapitel inte handlade om Eragon ännu!

Boken är skriven så att jag ville läsa vidare. Vid flera tillfällen har jag skrattat högt, vid åtminstone ett tillfälle rann tårar längs med mina kinder.

Boken är alltså en fortsättning på Eragon. Vi hade lämat Eragon efter slaget mot Durza, Eragon hade varit medvetslös och under hans medvetslöshet hade någon talat till honom, Togira Ikonoka, Krymplingen som är hel, han hade bett att Eragon skulle komma till honom.

Innan Eragon ger sig av har han några saker att ta hand om i Farthen dûr. Därefter reser han tillsammans med alven Arya och dvärgen Orik till alvernas rike, Du Weldenvarden, där han får fortsätta sin utbildning som ryttare. Allt för att förbereda sig för kriget mot Imperiet, ett krig som kommer att komma.

Jag kommer att vara väldigt sparsam med detaljer, jag kommer helt enkelt inte ens att skriva mer än detta. Just för att det är en bokserie och för att jag inte vill ta bort för andra som läser denna recension men ännu inte har läst Eragon. Dessutom flyter båda böckerna ihop för mig. Det bildar en helhet som är svår för mig att skilja åt.

Vi kommer hur som helst att följa både Eragon och Saphira samt Roran och resten av byn i Carvahall. Det är spännande att följa båda parallellt.

Christopher Paolini har dessutom ett språk till dvärgarna, ett till alverna, ett till urgalerna och såklart ett till människorna. Människorna är det "vanliga" språket, alltså det vi förstår, jag läser på svenska, så svenska för mig. Medan de övriga är ett helt annat språk. Jag hade för mig att Paolini hade hittat influenser från fornnordiskan till dvärgarnas språk, så jag försökte ta reda på mer kring det. På wikipedia hittade jag följande:  

 

The ancient language used by the elves in Eragon is based "almost entirely" on Old Norse, German, Old English, and Russian myth.^[6] Paolini commented that "[I] did a god-awful amount of research into the subject when I was composing it. I found that it gave the world a much richer feel, a much older feel, using these words that had been around for centuries and centuries. I had a lot of fun with that."^[7] Picking the right name for the characters and places was a process that could take "days, weeks, or even years". Paolini said that "if I have difficulty choosing the correct moniker, I use a placeholder name until a replacement suggests itself."^[2] He added that he was "really lucky" with the name Eragon, "because it's just dragon with one letter changed." Also, Paolini commented that he thought of the name "Eragon" as the two parts of it: "era" and "gone" as if the name itself changes the era in which the character lives. He thought the name fit the book perfectly, but some of the other names caused him "real headaches"

Bara det som framkommer i denna wikipediatext gör att författaren stiger ännu mer i graderna enligt mig! Tidigare hade jag (jag erkänner) svårt med det faktum att Paolini var 15 år när han började skriva Eragon, men efter att ha läst Eragon och Den äldste hade jag redan ändrat uppfattning om det, och att veta att det tagit dagar, veckor eller år för att får till de rätta namnen på karaktärer eller platser....helt otroligt! Längst bak i boken finns en ordlista för de fraser som förekommer i boken, även om vissa fraser översätts direkt redan i boken.

Jag har också roat mig med att på kartan, som fanns längst fram i boken, följa var karaktärerna befunnit sig :)

Rekommenderas varmt!

Eragon

Varför jag har denna bok i min ägo har jag inget minne av. Jag bara hittade den i min bokhylla, så jag bestämde att jag skulle läsa den. Mot bättre vetande läste jag baksidan av boken. Tidigare erfarenheter har lärt mig att hålla mig från att läsa baksidan av böcker. Det brukar inte leda till något annat än besvikelse. Detta var inget undantag! Däremot så handlade inte besvikelsen så mycket om själva handlingen, utan mera i hur jag reagerade när jag läste om författarens ålder. Det att han var 15 år när han började skriva på Eragon har stört min upplevelse av boken, jag vet inte varför. Det tog i alla fall väldigt länge innan jag lät mig själv komma in i boken just på grund av detta.

Nåväl, Eragon är alltså namnet på en fattig bondpojke. Vi möter honom när han är på jakt i Ryggraden, en vild bergskedja. Hans byte är hjortar, han har följt den djupt in i Ryggraden, trots att han är den enda mänskliga varelse som vågar följa sina byten så långt in i bergskedjan.

All hans möda de senaste tre dygnen hade lett fram till detta ögonblick. Han tog ett sista lugnande andetag och - en explosion slog natten i skärvor (sid 13). På grund av en plötslig och märklig explosion långt inne i Ryggraden flyr hans byte och lämnar honom med endast ett val, att återvända till Carvahall, eftersom hans proviant inte skulle räcka till att fortsätta jakten. Bakom honom där hjorden hade vilat, fanns en stor cirkel där gräs och träd pyrde. Ett flertal tallar hade tappat barren. Utanför det förkolnade området var gräset tillplattat. En rökstrimma ringlade i luften och förde med sig en bränd lukt. I explosionens mittpunkt låg en polerad blå sten (sid 13).  I brist på annat tar Eragon med sig stenen till Carvahall i hopp om att kunna sälja den eller byta den mot kött. Tyvärr vill inte kötthandlaren veta av stenen när han får veta att den kommer från Ryggraden, och trots att Eragon försöker sälja den när kringvandrande handelsmän får han inte stenen såld. Den är för svår för dem att sälja vidare.

Stenen visar sig senare vara allt annat än en sten. Det visar sig vara ett drakägg, för en natt kläcks ägget och ut kravlar en livs levande drake. När Eragon först rör vid draken genomfars han av en smärta och kvar på handen lämnas ett skimrande märke. Ett märke som visar att bäraren är drakryttare.

Från den stunden som Eragon hittar drakägget är det början på ett helt nytt äventyr. Ett äventyr som kommer att ta honom bort från Carvahall, som kommer att ge honom en helt ny syn på stadens sagoberättare, Brom, som kommer att förvandla honom från den enkla bondpojken han var till att bli en riktig drakryttare.

Boken i sig är bra skriven. Det var svårt för mig att komma in i handlingen, men jag skyller på att det har att göra med mina förutfattade meningar om 15-åriga författare. Handlingen går fort fram, trots att boken i sig är relativt tjock (556 sidor i pocket format).

Mot slutet av boken har jag ändå lyckats komma så pass mycket in i handlingen att karaktärerna följer mig även utanför boken. Jag ser fram emot att läsa följande bok i trilogin. Jag ser också fram emot att se filmen, men än så länge får den vänta. Jag läser gärna böckerna klart innan jag börjar med filmen :) 

Jag har erfarenhet av att filmerna förstör böckerna, eller tvärtom. Jag vill inte låta filmen förstöra min läsupplevelse denna gång!

Rekommenderas!

White Fang

This is not the cover of the book I red. This is a picture I found on the internet. The book I red was an e-book. I found an app on my phone where I could download some books in e-format. This is the second e-book I have red, but the first one I have finished. For those who are curious the first one got erased from my phone and I didn't have it replaced. Anyway.

Reading from my phone is a different experience for me. I do not know if I find it bad, but I definitely do not find it good. The only good that comes from having a book in a phone is that it is always with me, I could sit down and read at any time I felt like it, on my coffee break, on the ferry...where ever. 

Having it on my phone was still a obstacle when it came to reading at home. At home I had real books I could read, so I left this one on the side.

Even so, I think this book is fantastic! I have seen the movie, and I love it. Even so, the movie and the book are very different. The movie is from the human perspective, while the book is from the wolf-dogs perspective. There are a few times in the book where we actually follow the human perspective, but mostly we follow the protagonist, white fang. 

In the beginning of the book white fang is not born. We follow the wolf-pack that his mother, Kishe, is following. His mother is half dog half wolf.

We meet white fang in the cave that he is born. We get to follow how he sees the light from the outside, how he doesn't understand there is an outside, only there is a light, and he is drawn to the light. We follow him when he learns to understand how to hunt, and what to hunt.

When he is first introduced to humans it is when he finds Indians. They happen to know Kishe and when one of the men calls her name and gives here a command, she still listen. They are both taken back to the Indian camp. 

White fang sees humans as Gods. He is a fast learner, and he learns the rules of the Gods. He is also picked on by the other dogs, his life with the Indians are not easy.

In his life it will take long before he learns love. Love comes to him after being saved from being a fighting dog. The God that saved him showed him love and care, and in return he got all of White Fangs trust. This God becomes the Love master, and White Fang will do anything to protect him and everything that is considered his.

I really love this book! It is so much different from the movie that I have known since I was a child. I have watched it over and over again. But this book is giving me another perspective, and it is really interesting to follow. If it would not be for the fact that I chose it in e-format I would have red this straight through without any break. I truly recommend it!

Bokhandlaren i Kabul

Jag minns inte mer hur jag kom över boken. Varför jag valde den. Men det tog ett bra tag innan jag verkligen började läsa den.

Enligt gammal vana hoppade jag över förordet. Hur viktigt kan det vara liksom?

Efter att jag läst ut boken och blivit förvånad av efterordet går jag tillbaka till förordet (sid 7), "Sultan Khan var en av de första jag träffade när jag kom till Kabul i november 2001" står det.

Tydligen är boken baserad på riktiga berättelser och upplevelser!

Visserligen var det mycket i boken som gjorde att annat som berättats åt mig, av vänner med liknande kultur, plötsligt blev förståeligt.

Helt ensam går Leila aldrig. Det är inte bra för en ung flicka att gå utan följeslagare. Vem kan veta vart hon går? Kanske för att träffa någon, kanske för att synda. Inte ens till grönsaksmarknaden några minuter från lägenheten går Leila ensam. Hon tar åtminstone med sig en grannpojke. Eller ber honom gå ärendet åt henne. Ensam är ett okännt begrepp för henne. Inte en enda gång, inte en enda plats har hon nånsin varit ensam. Hon har aldrig varit ensam i lägenheten, aldrig gått någonstans ensam, aldrig blivit kvar någonstans ensam, aldrig sovit ensam. Varje naty har hon tillbringat på mattan brevid modern. Leila vet inte vad det är att vara ensam, och saknar det inte heller. Det enda hon kan önska sig är mer ro, och mindre att göra (sid 174)

Det absurda i ovanstående citat är när jag tänker på min egen kultur. Barn på 4-5 som lämnas ensamma korta stunder, med förklaringen aty det är bra att börja träna. 8-9 åringar vars vardag är att komma hem efter skolan och själva låsa upp och fixa mellanmål. Medan 19-30 åringar i en annan kultur aldrig har lämnats ensamma?

Visserligen, 19 åriga kvinnor i min kultur har inte uppstigning innan gryning för att förbereda frukost till sin familj på 13 personer, bestående an syskon, föräldrar och syskonbarn....här jobbar inte samma kvinna till sena kväll för att stupa i säng...jag menar matta för några ynka timmars sömn innan samma rutin börjar följande dag.

Men det är intressant att få följa med en familjs vardah. En annan kultur. Ett annat tankesätt. Det finns därför inte mycket jag kan säga om bokens innehåll. Det är helt enkelt en vardag i Afganistan.

Det är tankeväcknande. Både på hur deras vardag är, och hur mycket den skiljer sig från vår. 

En bra bok! Jag rekommenderar!

Utpressningen

"Omöjlig att lägga ifrån sig" står det.

Ja, jag kan hålla med på den punkten att den tar ju faktiskt aldrig slut.

Boken i sig är rörig. Iblad vet jag inte vad kaptitlet hamdlar om. Det gäller bara att ha god mi i elakt spel och förstätta läsa tills jag hittar referenspunkter till vad jag håller på med. Sen kan jag läsa om det för det är lättare när jag har ett samanhang.Eller, så kan jag strunta i det och läsa vidare. Hur viktigt kan det vara liksom.

För mig som kan leva på 50€ i månaden (utöver de obligatoriska räkningarna) känns det som ett fysiskt illamående att läsa om juristerna som fakturerar 300 dollar i timmen (det är alltså innan de fått veta om de blivit godkända i licensprovet, sedan blir det 400 dollar i timmen) för allt de gör. Läsa igenom dokument, göra research, mm. Men också att ha en tre rätters middag på klientens bekostnad PLUS fakturera för de timmar man "slösat bort"! Lunchen skulle kosta dem 2 500 dollar, och då ingick inte maten, vinet eller dricksen. (sid 249)

Redan när de pratar om att deras lägenheter kostar 4000 dollar i månaden....

Ja just ja! Själva handlingen! Jag är så upp i varv av alla dessa siffror.

Alltså, nyligen färdige Kyle McAvoy  möts en kväll av FBI agenter. Han får träffa dem för att gå igenom vad det handlar om. Det handlar om en sedan länge nedlagd våldtäcktsanklagelse, det finns en film som talar för våldtäckt. Om Kyle inte vill att filmen ska komma i offrets händer så ska han hjälpa dem att skaffa fram information om ett ett pågående fall. Det han behöver göra är att tacka ja till ett arbetserbjudande på en viss advokatfirma och sedan komma i kontakt med rätt människor för att få jobba med detta ytterst säkretessbelagda projekt.

Allt detta går emot Kyles planer. Han vill inte bryta mot lagen, han vill inte ens börja jobba för denna advokatfirma. Men han inser att han har att göra med professionella människor. Som visar sig att vara allt annat än FBI dessutom. De har endast stulit FBI agenternas identitet för att kunna lura in Kyle till ett informationsmöte.

Kyle försöker tillsammans med studiekamrat ta reda på så mycket fakta som möjligt om utpressaren och om vådtäcktsanklagernserna verkligen har en grund. Allt detta utan att Bennie, som den falska FBI agenten utger sig för att heta, ska få reda på att han inte följer deras strikta order om att inte kontakta någon angående utpressningen.

Själva storyn i sig tycker jag verkar ha en grund. Men det mest spännande som har hänt innan två tredjedelar av boken är att en ren alkoholist kämpar med sig själv om han ska eller inte ska dricka ett stop med öl. Den inre kampen och funderingarna på om han ska klara av att hålla sig till ölen och hålla sig ifrån starkspriten och drogerna är det som gett mig högsta pulsen.

Jag har faktiskt inte läst ut hela boken. Men jag tänker göra det. Kommer det något absolut fantastiskt i boken kommer jag att updatera det. Annars är den verkligen inte värd att läsas. Om inte för annat än om man vill känna att ens liv verkligen har en mening. Att läsa om juristerna som sover i sovsäckar under skrivbordet på sina kontor och jobbar 10 timmar per dag. Stiger upp kl. 5 på morgonen och sliter till de stupar av utmattning, fär skilksmässostatistiken är hög och de flesta är ogifta, eftersom de inte har tid med något privatliv. Ja, de tjänar verkligen pengar för sina 400 dollar i timmen (delägarna tjänar 800 dollar i timmen!), men vad ska de med de till om de sover i en sovsäck under skrivbordet???