Sandmannen

Redan tidigare, innan boken utspelas, har Joona Linna, rikskriminalare, varit med och satt dit en seriemördare. En mördare som inte följer något specifikt mönster. En massa människor försvann, utan synbart mönster.Det är endast Joona och hans dåvarande kollega som tror att det är handlar om en seriemördare. Han blir till slut fast och satt i isolation på rättspsykiska enheten. 

Joona påstår att förrövaren, Jurek Walters, har en medhjälpare. Men han blir inte trodd. Han tvingas avstå sin familj, för att skydda dem undan Jureks hämd. 

Plötsligt en natt kommer en medtagen man gående längs ett järnvägsspår. Han är skadad, svårt nerkyld och han har legionärssjukan. Efter att han kommit till sjukhus och hans identitet blivit fastställd visar det sig att han är en av Jurek Walters sista offer, försvunnen i tretton år, dödsförklarad sen sju år tillbaka. 

Han är förvirrad, han kan inte ge några klara svar om var han har befunnit sig. Endast att han har varit inlåst i en kapsel. Han vet hur många steg den är. Han vet också att hans fångvaktare är Sandmannen. Han som kommer på kvällarna och blåser sand i barns ögon för att de ska sova. Det enda han kan säga med säkerhet är att hans syster nu är ensam. Han har lämnat henne ensam med Sandmannen. Han måste tillbaka för att rädda henne! 

Med stor sannolikhet har hon också legionärssjukan, så plötsligt blir tiden knapp! De måste hitta henne innan det är för sent! 

Det enda sättet är att få Jurek Walters att prata. De måste komma på ett sätt att komma nära honom, att skicka en person som kan vinna seriemördarens förtroende. De måste skicka någon till den isolerade cellen med högsta säkerhet. 

Tiden tickar.Varenda minut är dyrbar. De vet ingenting om Jurek. De vet inte var de ska börja leta, deras enda chans är om någon kan komma honom nära, så att de kan få information om var de ska börja leta. 

Boken är bra! Mycket bra! Jag tyckte först att den var lite slö, eftersom det inte händer så mycket. De har ingen fakta att gå efter och händelseförloppet i sig är långsamt. Men plötsligt inser jag att jag funderar på Jurek Walter. Han har precis som i boken sökt sig in i min hjärna. Det är hans specialitet. Han är fiktiv, men endå har han lycktas. Jag måste fortsätta läsa för att veta hur det ska sluta! 

Jag måste helt ärligt säga att jag inte gillar slutet! Jag gillar inte böcker som slutar på ett sådant sätt att man genast vill läsa följande bok, men den har inte kommit ut än! Jag väntar med spänning på att nästa bok ska komma ut! Det lär heta Stalker. Undertiden ska jag roa mig med att läsa Paganinkontraktet. Också en Kepler :)

Eldvittnet

Jag har läst Kepler tidigare, jag jar läst Hypnotisören.

Efter att ha läst Eldvittnet kan jag bara kostatera att ja, Kepler är verkligen en författare jag kan rekommendera! Jag hålls fångad, enda från det att jag börjar läsa boken tills det att jag läst ut sista sidan. Det enda som händer när jag läst ut sista sidan är att jag redan vet vilken som blir min följande bok! Det kommer att vara följande Kepler, det vill säga Sandmannen.

Keplers första verk, deckaren Hypnotisören har sålts till 38 olika språkområden och i september 2009 nådde den försäljningslistornas första plats i Sverige. Paganinikontraktet, den andra kriminalromanen i serien, nådde exakt ett år efter debuten även den försäljningstoppens första plats. ^[1] När sedan den tredje boken, Eldvittnet, också hamnade på första plats^[2] och så den fjärde boken,Sandmannen, toppade decembers bästsäljarlista 2012 så har Lars Kepler varit etta fyra år i rad med de fyra första böckerna.^{[3] (http://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Kepler).}


Handlingen börjar på Birgittagården, ett hem för unga kvinnor med destruktivt beteende. Många av dem drogmissbrukare, nästan alla med självskade beteende och ätstörningar, flera av dem är mycket våldsamma. En ur personalen, Elisabet Grim, är kvar på plats som nattskötare, hon har just fått alla flickorna i säng, varav en i isolationsrum, och sitter på sitt rum och skriver i journalen. Det är sent. Hon borde redan sova, hon brukar ta tabletter för att kunna sova under nattskiftet, men denna gång har hon varit så upptagen av att skriva att hon glömt att ta sina tabletter. Efter att hon stängt datorn känner hon en underlig oro i kroppen, en rädsla. Hon bestämmer sig för att kontrollera att flickorna faktiskt är på sina rum, och att de sover. På sin runda möter hon någon, hon anar hur farlig situationen är och flyr. Hon flyr ut till ett uthus, hon försöker ringa efter hjälp men tappar telefonen. Hon ser mördaren, hur han tvekar innan han lyfter hammaren och slår till i pannan.

Det är en av flickorna, Nina, som vaknar. Hon behöver gå på toaletten. Plötsligt stiger hon i något, en pöl som söker sig ut under dörren till isoleringscellen. Nykel sitter i dörren, så hon bestämmer sig för att se efter. Det är blod överallt. Miranda,flickan i isolationscellen ligger på sängen. Nina springer direkt till en av de äldre flickorna, Caroline, hon väcker henne och berättar att hon tror att Miranda är skadad.

Caroline försöker först väcka Elisabet, men eftersom hon inte får något svar när hon knackar på dörren ringar hon till en annan personal, Daniel Grim, hon förklarar så gott hon kan och efter samtalet ringer Daniel till larmcentralen för att någon ska åka ut för att kontrollera läget. Själv tar han sig till platsen så fort han hinner.

Det visar sig att det rör sig om mord. Miranda ligger på rygg med händerna för ansiktet. Hon har blivit slagen i huvudet flera gånger med ett trubbigt föremål. Trots att det är blod överallt är hennes kropp ren.

Joona Linna kallas in. Han är för tillfället under intärnutredning, men han kallas in som observatör för fallet. De behöver hans kunskap och förmåga om de ska lyckas klura ut vad som har hänt.

Samtidigt som de lyckas inse att en av flickorna är försvunnen blir ett barn i en parkerad bil kidnappad. Trots försök till att spärra av vägen lyckas de inte få tag i bilen eller barnet. De är spårlöst försvunna. Polisen misstänker den försvunna flickan, Vicky, för mordet på både Miranda och Elisabet samt för kidnappningen av den lilla pojken.

Joona gör sitt bästa för att få tillgång till så mycket fakta som möjligt, trots att han ändas närvarar som observatör. Hans arbete försvåras av att han är under internutredning, och fråntas rätten att ha tillgång till allt material.

Medan polisen famlar i mörkret får polisen plötsligt samtal från en kvinna som säger att hon har sett spöket av Miranda. Att hon har information som kan vara till hjälp för polisen.

Jag älskar boken! Den är spännande i början. Mystisk och så lite fakta, så som det ska vara. Vi får följa med Elisabet in i döden, hennes sista tankar och känslor. Men man får trots det inte veta något om mördaren. Det kommer nya fakta in i fallet med jämna mellanrum som gör att spänningen aldrig bryts.

Det är först i slutet som Joona till slut lyckas hitta alla bitarna till pusslet. Det är en spännande bok som verkligen gör att man vill fortsätta läsa. Jag rekommenderar den starkt! Och som sagt, min nästa bok kommer definitivt att vara Sandmannen! Jag har redan fått inledningen från denna bok, vilket ger förhoppningar om vad nästa bok kommer att behandla. För på sidan om Joona Linnas polisarbete finns hans privatliv, som i så många andra böcker där samma huvudperson förekommer. I denna bok får man små glimtar ur Joonas liv innan Eldvittnet. Det sista man får veta i boken är en spegling till Joonas förflutna, men också ett löfte om att boken efter kommer att vara spännande!

Och bergen svarade

Jag fick boken av ett barn på dagis, sa jag bestämde mig för at det skulle vara en bra sommarläsning.

Själva boken började bra, med rysningar och tårade ögon. Det började med en berättelse i berättelsen, en berättelse som verkade vara utan koppling till själva boken. Men snart förstår man att det är en förklaring till vad som ska komma.

Det handlar om en bror och en syster, de har ett speciellt band, en kärlek som är utom denna värld. Men de kommer att bli separerade, de finns inget annat val. Först flera år senare kommer de att finna varandra, kanske är det redan försent, står det på bokens baksida.

Som jag sa börjar boken bra, den ger rysningar och jag blir tårögd. Men sedan är det som att något händer. Den får en annan vinkel, fortfarande bra, men jag får en stress i kroppen, en vilja att följa den berättelse som jag har fallit för. Men istället får jag läsa en massa fakta och sådant som händer mellan, sådant som händer personer som jag anser vara oviktiga. Jag vill vidare till berättelsen, jag vill veta hur det ska sluta.

Till slut kommer jag till det jag vill veta, men jag är besviken. Boken började på ett sådant sätt att den gav förhoppningar som den sedan inte kunde hålla. Själva boken är bra, jag kan inte strida emot det, men den var inte som jag hade hoppats. Den var förvånansvärt bra i början, kanske lät jag mig hoppas på for mycket. En berättelse om personer som tvingas leva ifrån varandra är av förståeliga skäl svåra för mig. Jag vill inte att personer separeras mot sin vilja, inte ens fiktiva personer.

Trots det så skulle jag rekommendera boken. Den är välskriven, även om den inte uppfyllde mina förvantningar.

(Redigerad 21.8.2014 för att sätta till Å, Ä och Ö. Jag kan inte svära på att jag hittat alla A och O som behöver bytas ut. Denna blogg är dessutom skriven två gånger. En gång som jag skrev mer utförligt för vad jag tyckte och tänkte. Och denna blogg försvann på grund av tekniska skäl....så om den andra, alltså denna, tycks vara utan passion, så är det en kopia av det jag tidigare skrev, ett försök att komma ihåg hur jag formulerade mig för att få med vad jag egentligen tyckte och tänkte. Jag själv tycker det är kort och jag föredrog den andra versionen. Men håll till godo :) )

Ökenblomman Återvänder

Boken är en fortsättning på En blomma i Afrikas öken.Tyvärr hag jag inte recencerat boken här, utan på ett annat forum, ett forum som jag inte hittar mer. Jag minns att jag citerade mycket ur den boken och att den var rå och öppen.

I den här boken får vi möta Waris som vi lämnade henne i den förra boken, vuxen och boende i New York. Hon längtar tillbaka till landet hon lämnat och hon saknar speciellt sin mamma.

Hon möter motgångar när hon vill resa till Somalia. Men tack vare sin bror får hon möjlighet att åka till den plats där hennes familj sägs befinna sig.

Efter en flygresa på inte bara timmar utan dagar kommer de äntligen till Somalia. Där får de veta att de måste åka bil i 8 timmar för att komma till den plats där hennes mor bor.

Tiden är knapp och Waris känner hur dagarna och den tid hon kan spendera med sin familj rinner igrån henne.

Jag kan inte förklara vad boken handlar om. Det handlar om att återförenas med den familj hon inte har sett på 20 år. Det handlar om att se sitt land och sin kultur pånytt. Det handlar om de problem som är vardagsproblem i hennes hemland, jämfört med hur det ser ut i New York. 

Det handlar också om hur hon blir bemött som kvinna och vad som anses rätt och riktigt när det gäller kultur och klädstil.

Det är en bok som jag streckläste, den är skriven med en perfekt blandning av minnen, funderingar och fakta. Den tangerar könsstymoning, visst gör den det, men inte på samma sätt som En blomma i Afrikas öken.

Jag vet inte vad jag ska säga. Men jag gillar den! Hur den är skriven, och på det sätt som jag kan relatera till den. Klart läsvärd!

Follow my blog with Bloglovin

Bortgift mot sin vilja

Jag inser när jag börjar läsa "Bortgift mot sin vilja" att de två som står på kö också behandlar liknande ämnen. En annorlunda kultur. Jag undrar i mitt stilla sinne om böcker som denna gör så att rasismen och oförståelsen för en annan kultur och religion kommer att bli starkare. Är det böcker som denna som skapar klyftor?

Jag läser länge, innan jag kommer fram till, nej. Den här boken skapar inte hat mot hennes kultur och hennes religion för det som hon har genomgått. I alla fall inte om man läser den med öppet hjärta.

Boken handlar om Leila. Hon berättar i slutet av boken detta,  Men jag kan bara anförtro mig anonymt till läsarna. Det som jag har berättat, så exakt och ärligt som möjligt, skulle betyda stor ska för mig inför vissa som skylle betrakta det som en outhärdig provokation mot deras övertygelser från en annan tidsålder. (sid 243). Jag känner att jag har fått en förståelse från boken, hur det är att leva mellan gamla traditioner, tron på att det man gör är det rätta för dottern, samtidigt som hon växer upp i frankrike, vilket är ett fritt land.

Hon har helatiden någon som vakar över henne. Hennes far, bröder, någon som kan skvallra i kvarteret. Hon känner sig instängd, och reagerar med att vara rebellisk. Hon gör allt för att få ta del av sin fars kärlek. Hon vill bara att han ska ta henne i sin famn och säga att han älskar henne och alltid kommer att skydda henne. Men det är väl tack vare hennes rebelliska uppror som hennes föräldrar bestämmer sig för att hon måste giftas bort, innan hon har hunnit dra skam över dem genom att förlora sin oskuld. 

Jag läser. Det är en så overklig värld. Att läsa hur hon samtidigt som hon gör uppror mot hur hon blir behandlad av sin familj, skyddar dem på alla sätt och vis och skyddar både sig själv och sin familj för skammen. Skammen! Det måste ju vara lika med döden?

Den verklighet som hon lever i verkar så långt ifrån den Islam jag känner. Jag har flera vänner som är muslimer och inget av detta är ens lite bekant. Visserligen pratar de om att det handlar om Marocco och Algeriet. 

Jag har haft ett förhållande med en man från Arlgeriet under min studietid. Ett förhållande som inte hade någon framtid, med tanke på hur han handlade. Men boken ger mig små glimtar av hur han har haft sin uppväxt och hurdan hans kultur kan ha varit. Det är som en aha-upplevelse, även om han aldrig skadade mig, aldrig! 

Leila är också viktig med att inte anklaga varken sina föräldrar eller sin ex-man för det som hände. Hennes föräldrar var bundna av den kulturen som de var uppväxta med, samtidigt som hennes ex-man hanlade enligt som han har blivit lärd. En dag måste jag tala med honom om hans far och få honom att förstå, att Moussa var precis lika bunden som jag av det nedärvda system som fortsätter att gälla i vissa familjer, och att han inte får hata honom för det. Vi var två offer, han och jag. (sid 242, Leila pratar om sin son)

Den här boken väcker mycket tankar, samtidigt som de är som en enda röra inne i min skalle. Jag kan inte få ut den som en vettig text. Det som också framkom i boken är valet som unga flickor gör att bära slöja. Det kan vara ett eget val, men vad grundar sig valet på? Leila bar slöja för att dölja att hon hade satt hål i öronen. Genom att bära slöja fick hon lite frihet och blev inte upptäckt lika snabbt. Det kan också göra att man inte har samma övervakning, man får en större frihet att göra sådant som är förbjudet. 

Det är så mycket som vi inte förstår. Inte ens fast jag skulle växa upp i samma kvarter som Leila skulle jag förstå. För jag kulle aldrig ha kunnat se bakom fasaden. Tvångsäktenskapet är en familjehemlighet. (sid 240).

Jag älskar min far, jag har alltid älskat honom. Jag skulle bara vilja att min historia förvandlas till en uppgörelse med honom. Jag vet precis när jag borde ha haft modet att säga: >> Pappa, jag älskar dig men inte den här mannen. Pappa jag älskar dig, men det är nej. << (sin 241)

Om det är något jag vill råda alla flickor till så är det att prata. Jag bönfaller dem att inte stänga in sig, som jag gjorde, i stolt och dum tystnad. (sid 241)

Den inre kretsen

Jag har tidigare läst Mari Jungstedt. Första boken hade jag svårt att avsluta, det var svårt att ta upp den och fortsätta läsa. Andra gången var med en viss igenkännande. Men den här gången måste jag säga att jag gillade att läsa! Jag vet inte om det är för att jag har lärt mig hennes stil att skriva, eller om den här helt enkelt är den bästa hittills. Jag har ingen aning om i vilken kronoligisk ordning böckerna är skrivna. Jag vet att jag kan följa karakterernas privatliv, men det är lätt att hoppa in mitt i deras privatliv, för det förekommer tillräckligt mycket fakta för att man inte ska bli förvirrad. 

Bokens handling börjar helt lösryckt ut sitt samanhang Mörkret föll snabbt. Han slängde fimpen lverbord och skulle just återvända under däck när ljusskenet plötsligt blev starkare. Eldslågor skymtade bortifrån en klippa som sköt ut i havet. ... Han anade människor som skuggfigurer runt bålet, de tycktes hålla facklor i händerna. (Sid 8).

Det kommer ingen fortsättning på händelsen, och den får inget samanhang före långt senare i boken. På Gotland förekommer en arkeologi kurs, studerande från hela världen har samlats för att vara med på en utgrävning. Det börjar som en vanlig kurs, men plötsligt en kväll försvinner en av de studerandena. Martina Flochten, en studerande från Holland med rötter på Gottland. Det tar ett par dagar innan de övriga blir oroliga påriktigt, eftersom de tror att hon har ett förhållande och hon har sovit någon annanstans. 

Polisen är redan upptagen med att utreda ett fall där en häst har blivit halshuggen. Huvudet är fortfarande försvunnet, och det verksar som att förrövaren har samlat upp hästens blod. 

Har Martinas försvinnande något att göra med hästen som blivit dödad inte lågt tidigare? Vad är det för en som halshugger en häst? Som dessutom gör det utan att bli upptäckt och verkar ha kunskap om området. 

Precis som tidigare böcker får vi följa gärningsmannens tankar ibland. De ger som vanligt ingen ledtråd till vem som är den skyldige eller hur många det rör sig om. Det blir som ett enda mysterium, som kommer ihop på ett bra sätt när lösningen nystas upp.

Som jag redan sa, absolut bästa boken av henne som jag läst hittills. Jag rekommenderar!