Hål i huvudet

Jenny Jägerfeldt är född 1974 och bor i Stockholm. Hon arbetar som psykolog. Hål i huvudet är hennes debutroman. Hon har även en egen hemsida om man vill veta mer om henne

Boken handlar om Minou, en 23 årig kvinna som nyligen blivit dumpad efter ett fyra år långt förhållande. Det handlar inte om vilken sorts dumpning som helst utan hon blir dumpad via ett kassettband, eftersom hennes kille blivit kär i en annan.

Minou flyr landet, flyr ensamheten. Hon är på kollisionskurs med hela världen (baksidan på Hål i huvudet av Jenny Jägerfeldt). Det känns som om det finns ett hål i huvudet, ett hål var allt det fina och intelligenta rinner ut, och kvar blir endast det fula och hemska. Hon reser till San Sebastián i Spanien. Där bor hon på ett billigt hotell utan roomservice.

Hål i huvudet är en bok om livet efter förhållandet. Hur ska man kunna ta sig vidare? Ska smärtan aldrig bli lättare? När ska hon sluta tänka på Isak?

Man följer hennes tankar, handlingar, hennes resa tillbaka till Sverige. Till det att hon är redo att återvända till Sverige.

Jag gillar boken, den är skriven på ett lätt, men ändå, man kan känna hennes ångest. Hennes motstridiga känslor. Den är lätt att läsa och jag ville gärna ta upp boken för att fortsätta där jag lämnat.

The future's so bright I got to waer shades (Hål i huvudet, Jenny Jägerfeldt, sid284)

Texten varvas med engelska, någon enstaka mening på tyska. Men mestadels på svenska, förstås.

Joe Hill - En hjärtformad ask

Det här är en bok som jag för längesen bestämde mej för att jag ska läsa. Om jag såg boken, pärmbilden, eller jag bara läste titeln minns jag inte. Vad jag vet är att jag läste inte att det är en skräckberättelse!

Därför tvekade jag när jag en gång hade den i min hand. Vissa böcker har en tendens att tränga djupt in i mitt medvetande och stanna kvar länge efter det att jag läst ut sista sidan. Jag visste inte om jag ville att en skräckberättelse skulle göra det.

Men jag tänkte att om jag läser korta snuttar! Då kanske. Det blev korta snuttar för jag läste på eftermiddagarna efter jobbet och på kvällar. Så att så småningom är det dags att stänga boken och gå och lägga sig!

Till sist hade jag ändå en lördagsmorgon, idag, och hade inget planerat. Jag kan väl läsa boken tänkte jag. Och här sitter jag nu flera timmar senare, boken är utläst!

Det är egentligen inte så mycket skräck som det är rysare. Den får håret på armarna att resa sig, men det är inte en bok som gör att jag kikar bakom hörnet här hemma innan jag går in i nästa rum. Huvudpersonerna är härliga, de har sin egen karaktär. Sanningen att säga så är huvudpersonen, Jude Coyne, VÄLDIGT egen! Han är ... tja, jag lyckades inte riktigt placera honom, men det lutar åt heavymetal eller deathmetal sångare, eller om han är gitarrist, gitarr spelar han i alla fall :) Han har en privat samling av de mest märkliga ting: Skallen av en bonde som trepanerats på 1500-talet, en trehundra år gammal bekännelse, undertecknad av en häxa, en snuff-film (en film där folk på filmen dör på riktigt)...det var alltså inte så konstigt att han därför bestämde sig för att köpa en vålnad när det fanns en sådan till salu på internet.

Vålnaden visar sig vara verklig, och dessutom ha ett syfte. Att döda Jude och alla som hjälper honom! Jude och hans flickvän Georgia (som för övrigt lika bra kunde vara hans dotter) tvingas till slut att fly, fly undan vålnaden som inte visar dem någon nåd. Men det går inte att så där bara fly från en vålnad...

Förr eller senare hinner de döda ifatt (pärmens insida, ett utdrag ur boken En hjärtformad Ask)

Detta är en bok som jag inte hade några som helst problem med att streckläsa! När jag väl hade kommit igång och inte hade kvällen och natten som störde så kunde jag sitta ner och läsa utan uppehåll. Boken ger hela tiden mer små glimtar in i det förflutna, saker som förklarar varför det är som det är. Ibland är den irrationell, men det är avsiktligt och huvudpersonen själv funderar över det irrationella. Var beredd på rysningar som får håret att resa sig, skratt och tårar.

Jag rekommenderar den! Men är du mörkrädd och/eller rädd för spöken så är detta inte boken för dej! Gillar du däremot att känna spänningen och när det är lite skrämmande så rekommenderar jag den varmt!

I denna stilla natt

Det är något med den här boken som jag gillar! Sedan gillar jag att den utspelar sig på Gotland, gillar ön, även om jag måste erkänna att jag endast varit i Visby.

Ändå är det inget som gör att jag tvingas avbryta allt och fortsätta läsa boken. Jag har hållit på med denna bok i flera månader. Det är alltid någon annan bok som har verkat intressantare och jag läst dem först. Jag började läsa denna bok innan jag började skriva blogg, alla böcker i denna blogg är alltså lästa medan jag läste den här.

Nu bestämde jag att jag måste läsa den klart innan jag börjar på en ny.

Storyn är bra, handlingen framskrider, det är omöjligt att lista ut vem den skyldiga i historien är. Jag skulle villa säga att det är en bok i min smak, för alla element finns där. Det är bara det att jag inte fastnat för den. Den saknar den där magiska dragningskraften som vissa böcker har. Detta betyder inte att jag inte gillade boken! Den är bra! Jag bara inte kom mej för att fortsätta läsa efter att jag hade lagt den ifrån mej.

Handlingen ja!

Den utspelar sig som sagt på Gotland. En alkoholiserad ex fotograf hittas mördad i sitt mörkrum. En travvinst tros vara huvudorsaken till mordet. Polisen börjar forska i hans omgivning för att hitta den skyldige.

I samma veva försvinner fjortonårige Fanny Jansson påväg hem från stallet. De börjar nysta i hennes omgivning och finner en ensam flicka med allt för mycket ansvar och inga vänner, samt en mystisk pojkvän.

Anders Knutas söker efter samband mellan de två fallen, om det ens finns några. Bristen på ledtrådar och massmedias påtryckningar gör arbetet stressfyllt.

Gotlänningarna pyntar till jul, men i ljusens skuggor vandrar en mördare. (bakpärmen, I denna stilla natt, Mari Jungstedt)

Änglar och Demoner

Det här är en bok jag verkligen gillar! Den här är i klass med DaVinci coden! Helt fantastisk! Mystik från första till sista sidan! Gillar dessutom lite den här symboliken som han skriver om.

Den här boken börjar hemma hos Robert Langdon, professor i religiös symbolik. Han väcks tidigt på morgonen av vad som Langdon han avfärdar som någon religiös fanatiker som vill att han ska komma och bekräfta någon symbol som uppkommit någonstans. Mannen i andra änden är i alla fall ihärdig och får till slut Langdons uppmärksamhet. Langdon hämtas med privatflyg och flygs till CERN ett vetenskaps centrum (kan man väl kalla det). Där fick han vidare uppgifter vilket ledde till den slutsatsen att ett brödraskap återuppstått. Ett forna brödraskap känt under namnet Illuminati.

Illuminati grundades av de bästa naturvetenskapsmännen och deras fiende har under århundraden varit den katolska kyrkan. Religion och vetenskap går inte ihop, religionens sanningar och vetenskapens sanningar motsäger varandra och vetenskapen tar ifrån kyrkan dess makt. Illuminati bildas som en underjordisk organisation, som träffas utan kyrkans vetskap. Dess makt är stor och de har infiltrerat sig till synes överallt.

De har nu lagt en tidsinställd bomb med aldrig tidigare skådad sprängkraft i Vatikanstatens hjärta. Samtidigt pågår Vatikanens heliga konklav, val av ny påve, och i Sixtinska kapellet befinner sig Katolska kyrkans högst uppsatta män. Langdon flygs tillsammans med Vittoria Vetra till Rom för en desperat räddningsaktion som leder dem på en vanvettig jakt efter ett 400 år gammalt spår genom Rom.

Jag hade sett filmen innan jag läste boken. Detta betydde ju att jag visste hur boken slutade. Detta förtog inget av spänningen i boken! Möjligen en liten besvikelse över det faktum att jag inte hade någon chans att själv försöka klura ut saker och ting. Det var ju en tid sen jag sett filmen och vissa saker är ju annorlunda i bok och film, men slutet var ungefär det samma.

Jag rekommenderar verkligen boken! Jag läste så ofta jag bara kunde, och att läsa en liten stund på kvällen var dömt att misslyckas! Tanken "jag ska bara läsa till klockan 22" slutade med att jag tvingade mej att lägga ifrån mej boken lite innan tolvslaget.

Dan Brown passar dessutom på att sätta till små upplysningar under äventyrets gång. Symbolers ursprung, en del intressanta fakta, historia, konstverk.... Det skulle ha varit intressant att läsa även denna bok som illustrerad utgåva (jag läste DaVinci koden som illustrerad utgåva. Det är något jag rekommenderar :) ). Min kunskap över roms arkitektur, konst, och liknande är inte den bästa. Det skulle ha varit kul att samtidigt som jag läste boken skulle ha kunnat se samma sak på en bild, för att få bättre uppfattning. Speciellt när det gäller statyer, arkitektur, kyrkor och konstverk.


Ett litet smakprov från boken. Denna sida är från riktigt i början av boken, från sidan 18. Det är ett ambigram, det går att läsa samma sak bara man vänder bilden i 180 grader. Vilket jag tror är lite svårt om man inte sitter med en laptop.





Läs boken! Den är verkligen värd det!

Lee Child - Dollar

Jag fick den här boken som ett boktips av min syster Cutie. Hon läser en hel massa så hon har en hel del tips.

Tja, tänkte jag, klart att jag kan läsa och se vad jag tycker.

Baksidan är skriven så som resten av boken är skriven, på ett ungefär.

Jag åt ägg och drack kaffe. Jag satt i ett bås med fönstret på barnserveringen och läste en kvarlämnad dagstidning. Ute hade det slutat regna, men fönsterglasen var fortfarande prickiga av regndroppar. Jag såg polisbilarna svänga in på grusplanen i hög fart och tvärbromsa. Strålkastarljuset svepte genom luften. Bildörrar slogs upp, poliser hoppade ur. Två från varje bil, med dragna vapen. Två revolvrar, två hagelgevär. Det här var allvar. Jag bara satt där och tittade på dem. Jag visste vilka som befann sig på barserveringen. En kock ute i köket. Två servitriser. Två gamla män. Och jag. Tillslaget gällde mig. Jag hade inte varit i stan i mer än en halvtimme.

När jag läste baksidan så tyckte jag att det lät som en film jag sett. Rent av så att jag hade två eller tre alternativ. Jag var säker på att jag hade sett filmen! Efter att ha läst första sidan i boken visste jag att jag inte hade sett filmen. Huvudpersonen, Jack Reacher, visste att det gällde honom för att skulle det ha gällt någon av lokalbefolkningen skulle en polis artigt och försynt tagit in honom för förhör. Han vet inte vad pådraget gäller, men han blir ofrivilligt indragen i det.

Till en början är han fullt inställd på att få polisen i Margrave att inse att han är oskyldig för att sedan kunna vandra vidare på sin resa. Plötsligt får utredningen en oväntad vändning som gör att Reacher blir mer och mer inblandad.

Detta är en bok som jag känner att jag inte kan skriva så mycket om. Den är ett mysterium från första till sista sidan. Jag vill inte ta något från läsaren genom att beskriva något av handlingen. Det är en bok som jag varmt rekommenderar! Den stannar kvar också efter att man läst sista sidan. Reacher kommer en in på livet.

Jag ser fram emot att läsa nästa/en annan bok av Lee Child :)

Andras ungar - Torey Hayden

Toreys klass uppstod som av sig själv. Det var inte meningen att hon skulle ha någon specialklass, lagen om integrering i vanlig klass gjorde att det inte behövdes specialklasser. I alla fall inte i teorin.

Torey hade hand om specialundervisning, ett visst antal timmar varje dag. Det första barnet i barngruppen blir Boothe, en autistisk sjuårig pojke som endast kan repetera väderleksrapporter och samtal från förut.

Det andra barnet är en flicka som Torey redan tidigare gett stödundervisning. Lori, en sjuårig flicka som på grund av misshandel får en hjärnskada så att hon inte kan lära sig läsa. Detta skäms hon mycket för, och det blir inte bättre av att läraren i hennes egen klass inte har någon förståelse för att Lori inte KAN läsa, utan tror att Lori VÄGRAR att läsa.

Så småningom får Torey också ta emot Tomaso, en våldsam tio årig pojke som blivit vittne till styvmoderns mord på pappan och lillebror.

Det sista barnet är en flicka som egentligen inte hör hemma i en specialklass, men i brist på någon annanstans att undervisa henne får hon börja i Toreys klass. Claudia är tolv år, mycket blyg och gravid.

Det här är en bok som man helt enkelt fastnar i. Tomaso och hans våldsamma utbrott, hans fantasier om att hans pappa fortfarande bor i Spanien och snart ska komma och hämta honom. Lori, den fantastiskt positiva flickan, som trots upprepade försök inte kan lära sig symboler och därför inte kan lära sig att läsa. Boothe, helt i sin egen värld. De kämpar tillsammans och tack vare varandra gör de framsteg. Claudia kommer in i gruppen mycket sent, så henne fick jag inte så stort grepp om. En blyg flicka som till och med i boken kom lite i skymundan, i alla fall fick jag inte något stort grepp om henne.

Det är vissa saker i boken som berör mera. Jag hade flera citat som jag skulle ha velat skriva här, men jag har såklart glömt vilka det var, utom ett. Det berörde mej så djupt så jag måste sluta läsa för att samla mej. Jag skrev på en lapp sidnumret så att jag skulle hitta tillbaka dit. Det handlar om en läkares uppfattning om autister.

"Ursäkta." Jag drog mig för att säga något. för jag förstod inte riktigt vad som pågick och det hade jag egentligen inget med att göra heller. Men min förvirring var allt för stor. "Ursäkta mig, doktorn", sa jag igen, och nu rörde jag faktiskt vid hans rock, "men tänker ni inte ge honom någon slags bedövning? Lokalbedövning eller nåt?"
Läkaren vände sig mot mig. Han hade en sådan min som uttryckte att jag faktiskt borde förstå, så varför gjorde jag inte det? Han sa: "Ni vet att han egentligen inte känner nåt. Såna människor har ingen riktig känselförnimmelse. Det är bara som de inbillar sig. Det är ingen mening med att slösa dyra läkemelsel på dem."
Och Boos skrik fastnade i halsen på honom, gurglade till och försvagades till ett hest kraxande innan han hämtade andan nog för att börja skrika igen. (Andras ungar, Torey Hayden, sid 95)

Boo är Toreys kallasnamn för Boothe. Han har just innan ramlar från en klätterställning och bitit sig i tungan så illa att han måste sys. De kommer till sjukhuset och läkaren frågar pojken vad han heter, Torey berättar vad han heter och också att han troligtvis är autist. De spänner fast pojken på bordet, detta kan Torey ännu förstå, det kan vara ödesdigert om han rycker till medan de syr honom. Men när läkaren börjar sy utan att Boo får någon bedövning reagerar Torey.

Jag tittade genast på när boken är utgiven. Den är utgiven 1981. Jag hoppas för alla autisters skull att synen har ändrats sen dess.

Det här är annars en bok jag rekommenderar!

Bara Barnet - Torey Hayden

Torey Hayden är speciallärare för känslomässigt störda barn. Den här gången får hon ett jobb, trots att hon egentligen inte söker ett, hon väntar på ett uppehållstillstånd för att flytta tillbaka till Wales. Trots det får hon ett arbetserbjudande och hon tackar ja på det villkor att hon kommer att sluta så fort hon får uppehållstillstånd, det borde komma vilken dag som helst.

Klassen består av 3 barn. Den aggressiva och sexuellt brådmogna Mariana, den schizofrena Dirkie och den autistiske Leslie. Den här barnaskaran är redan för mycket för Torey, hon har fullt upp med att se efter Mariana och Dirkie samtidigt som Leslie inte är torr, så hon måste ibland lämna barngruppen för att byta på henne. Detta är omöjligt, eftersom hon inte vet vad de två andra kan hitta på medan hon är borta. Att ta de andra med är inget alternativ, eftersom de båda trissar upp varandra när de ser Leslies bara bak.

Torey ber om en assistent. Men istället får hon två barn till. Ett irländskt syskonpar märkta av krigets Belfast. Dessa två verkar leva i symbios. Shemona har inte pratat sedan oroligheterna i Belfast och omständigheterna som tvingade dem till att flytta. Istället är det Geraldine som verkar veta och förstå sin syster utan att denne behöver visa något alls. Torey får slutligen det sista barnet i skaran, de irländska syskonens kusin, Shamus.

Torey söker pånytt hjälp och får veta att det inte finns någon assistent. Lesleys mamma anmäler sig som frivillig att hjälpa till i barngruppen, och Torey accepterar det trots varningsklockor från sig själv och andra.

Doktor Taylor är väldigt duktig som assistent, men samtidigt blir hon även som ett till barn i gruppen. Hon har egna problem som hon måste konfrontera och behöver stöd av Torey.

Jag hade inte läst mycket från boken före det kändes oerhört skönt att veta att jag inte jobbar med en sådan här barngrupp. Redan när hon hade sina tre första barn i gruppen förstår jag inte hur hon fann tid att göra något annat än hålla barnen i ordning. Dirkie hade sina manier och kunde trissa upp sig själv till den grad att det inte fanns något att göra. Mariana hängde på och Leslie verkade inte ha något grepp om verkligheten. Jag förstår inte hur hon fick något jobb gjort med barnen!

Doktor Taylor beskrivs på baksidan som att hon "bara ska bli ytterliga ett barn i klassen". Det tycker jag att är en överdrift. Jag tycker att hon var till stor hjälp, även om hon i flera sammanhang inte klarade av situationen och ibland var borta, på grund av sitt privata problem. Torey fick rycka in även privat för att "behandla" Doktor Taylor, men i barngruppen hade hon ansvar för viss planering av undervisningen och hade ansvar för barnen när Torey jobbade enskilt med något av barnen.

En läsvärd bok! Om inte annat så för att man ser att det kan vara värre än det är!

Boken är skriven så att jag levde mej in jätte mycket i den. Jag kunde sitta och tänka på boken långt efter att jag hade lagt den ifrån mej och läste så fort jag fick tillfälle till det. Jag rekommenderar den, och jag rekommenderar Torey Hayden som författare.