Andras ungar - Torey Hayden

Toreys klass uppstod som av sig själv. Det var inte meningen att hon skulle ha någon specialklass, lagen om integrering i vanlig klass gjorde att det inte behövdes specialklasser. I alla fall inte i teorin.

Torey hade hand om specialundervisning, ett visst antal timmar varje dag. Det första barnet i barngruppen blir Boothe, en autistisk sjuårig pojke som endast kan repetera väderleksrapporter och samtal från förut.

Det andra barnet är en flicka som Torey redan tidigare gett stödundervisning. Lori, en sjuårig flicka som på grund av misshandel får en hjärnskada så att hon inte kan lära sig läsa. Detta skäms hon mycket för, och det blir inte bättre av att läraren i hennes egen klass inte har någon förståelse för att Lori inte KAN läsa, utan tror att Lori VÄGRAR att läsa.

Så småningom får Torey också ta emot Tomaso, en våldsam tio årig pojke som blivit vittne till styvmoderns mord på pappan och lillebror.

Det sista barnet är en flicka som egentligen inte hör hemma i en specialklass, men i brist på någon annanstans att undervisa henne får hon börja i Toreys klass. Claudia är tolv år, mycket blyg och gravid.

Det här är en bok som man helt enkelt fastnar i. Tomaso och hans våldsamma utbrott, hans fantasier om att hans pappa fortfarande bor i Spanien och snart ska komma och hämta honom. Lori, den fantastiskt positiva flickan, som trots upprepade försök inte kan lära sig symboler och därför inte kan lära sig att läsa. Boothe, helt i sin egen värld. De kämpar tillsammans och tack vare varandra gör de framsteg. Claudia kommer in i gruppen mycket sent, så henne fick jag inte så stort grepp om. En blyg flicka som till och med i boken kom lite i skymundan, i alla fall fick jag inte något stort grepp om henne.

Det är vissa saker i boken som berör mera. Jag hade flera citat som jag skulle ha velat skriva här, men jag har såklart glömt vilka det var, utom ett. Det berörde mej så djupt så jag måste sluta läsa för att samla mej. Jag skrev på en lapp sidnumret så att jag skulle hitta tillbaka dit. Det handlar om en läkares uppfattning om autister.

"Ursäkta." Jag drog mig för att säga något. för jag förstod inte riktigt vad som pågick och det hade jag egentligen inget med att göra heller. Men min förvirring var allt för stor. "Ursäkta mig, doktorn", sa jag igen, och nu rörde jag faktiskt vid hans rock, "men tänker ni inte ge honom någon slags bedövning? Lokalbedövning eller nåt?"
Läkaren vände sig mot mig. Han hade en sådan min som uttryckte att jag faktiskt borde förstå, så varför gjorde jag inte det? Han sa: "Ni vet att han egentligen inte känner nåt. Såna människor har ingen riktig känselförnimmelse. Det är bara som de inbillar sig. Det är ingen mening med att slösa dyra läkemelsel på dem."
Och Boos skrik fastnade i halsen på honom, gurglade till och försvagades till ett hest kraxande innan han hämtade andan nog för att börja skrika igen. (Andras ungar, Torey Hayden, sid 95)

Boo är Toreys kallasnamn för Boothe. Han har just innan ramlar från en klätterställning och bitit sig i tungan så illa att han måste sys. De kommer till sjukhuset och läkaren frågar pojken vad han heter, Torey berättar vad han heter och också att han troligtvis är autist. De spänner fast pojken på bordet, detta kan Torey ännu förstå, det kan vara ödesdigert om han rycker till medan de syr honom. Men när läkaren börjar sy utan att Boo får någon bedövning reagerar Torey.

Jag tittade genast på när boken är utgiven. Den är utgiven 1981. Jag hoppas för alla autisters skull att synen har ändrats sen dess.

Det här är annars en bok jag rekommenderar!