Ökenblomman Återvänder

Boken är en fortsättning på En blomma i Afrikas öken.Tyvärr hag jag inte recencerat boken här, utan på ett annat forum, ett forum som jag inte hittar mer. Jag minns att jag citerade mycket ur den boken och att den var rå och öppen.

I den här boken får vi möta Waris som vi lämnade henne i den förra boken, vuxen och boende i New York. Hon längtar tillbaka till landet hon lämnat och hon saknar speciellt sin mamma.

Hon möter motgångar när hon vill resa till Somalia. Men tack vare sin bror får hon möjlighet att åka till den plats där hennes familj sägs befinna sig.

Efter en flygresa på inte bara timmar utan dagar kommer de äntligen till Somalia. Där får de veta att de måste åka bil i 8 timmar för att komma till den plats där hennes mor bor.

Tiden är knapp och Waris känner hur dagarna och den tid hon kan spendera med sin familj rinner igrån henne.

Jag kan inte förklara vad boken handlar om. Det handlar om att återförenas med den familj hon inte har sett på 20 år. Det handlar om att se sitt land och sin kultur pånytt. Det handlar om de problem som är vardagsproblem i hennes hemland, jämfört med hur det ser ut i New York. 

Det handlar också om hur hon blir bemött som kvinna och vad som anses rätt och riktigt när det gäller kultur och klädstil.

Det är en bok som jag streckläste, den är skriven med en perfekt blandning av minnen, funderingar och fakta. Den tangerar könsstymoning, visst gör den det, men inte på samma sätt som En blomma i Afrikas öken.

Jag vet inte vad jag ska säga. Men jag gillar den! Hur den är skriven, och på det sätt som jag kan relatera till den. Klart läsvärd!

Follow my blog with Bloglovin

Bortgift mot sin vilja

Jag inser när jag börjar läsa "Bortgift mot sin vilja" att de två som står på kö också behandlar liknande ämnen. En annorlunda kultur. Jag undrar i mitt stilla sinne om böcker som denna gör så att rasismen och oförståelsen för en annan kultur och religion kommer att bli starkare. Är det böcker som denna som skapar klyftor?

Jag läser länge, innan jag kommer fram till, nej. Den här boken skapar inte hat mot hennes kultur och hennes religion för det som hon har genomgått. I alla fall inte om man läser den med öppet hjärta.

Boken handlar om Leila. Hon berättar i slutet av boken detta,  Men jag kan bara anförtro mig anonymt till läsarna. Det som jag har berättat, så exakt och ärligt som möjligt, skulle betyda stor ska för mig inför vissa som skylle betrakta det som en outhärdig provokation mot deras övertygelser från en annan tidsålder. (sid 243). Jag känner att jag har fått en förståelse från boken, hur det är att leva mellan gamla traditioner, tron på att det man gör är det rätta för dottern, samtidigt som hon växer upp i frankrike, vilket är ett fritt land.

Hon har helatiden någon som vakar över henne. Hennes far, bröder, någon som kan skvallra i kvarteret. Hon känner sig instängd, och reagerar med att vara rebellisk. Hon gör allt för att få ta del av sin fars kärlek. Hon vill bara att han ska ta henne i sin famn och säga att han älskar henne och alltid kommer att skydda henne. Men det är väl tack vare hennes rebelliska uppror som hennes föräldrar bestämmer sig för att hon måste giftas bort, innan hon har hunnit dra skam över dem genom att förlora sin oskuld. 

Jag läser. Det är en så overklig värld. Att läsa hur hon samtidigt som hon gör uppror mot hur hon blir behandlad av sin familj, skyddar dem på alla sätt och vis och skyddar både sig själv och sin familj för skammen. Skammen! Det måste ju vara lika med döden?

Den verklighet som hon lever i verkar så långt ifrån den Islam jag känner. Jag har flera vänner som är muslimer och inget av detta är ens lite bekant. Visserligen pratar de om att det handlar om Marocco och Algeriet. 

Jag har haft ett förhållande med en man från Arlgeriet under min studietid. Ett förhållande som inte hade någon framtid, med tanke på hur han handlade. Men boken ger mig små glimtar av hur han har haft sin uppväxt och hurdan hans kultur kan ha varit. Det är som en aha-upplevelse, även om han aldrig skadade mig, aldrig! 

Leila är också viktig med att inte anklaga varken sina föräldrar eller sin ex-man för det som hände. Hennes föräldrar var bundna av den kulturen som de var uppväxta med, samtidigt som hennes ex-man hanlade enligt som han har blivit lärd. En dag måste jag tala med honom om hans far och få honom att förstå, att Moussa var precis lika bunden som jag av det nedärvda system som fortsätter att gälla i vissa familjer, och att han inte får hata honom för det. Vi var två offer, han och jag. (sid 242, Leila pratar om sin son)

Den här boken väcker mycket tankar, samtidigt som de är som en enda röra inne i min skalle. Jag kan inte få ut den som en vettig text. Det som också framkom i boken är valet som unga flickor gör att bära slöja. Det kan vara ett eget val, men vad grundar sig valet på? Leila bar slöja för att dölja att hon hade satt hål i öronen. Genom att bära slöja fick hon lite frihet och blev inte upptäckt lika snabbt. Det kan också göra att man inte har samma övervakning, man får en större frihet att göra sådant som är förbjudet. 

Det är så mycket som vi inte förstår. Inte ens fast jag skulle växa upp i samma kvarter som Leila skulle jag förstå. För jag kulle aldrig ha kunnat se bakom fasaden. Tvångsäktenskapet är en familjehemlighet. (sid 240).

Jag älskar min far, jag har alltid älskat honom. Jag skulle bara vilja att min historia förvandlas till en uppgörelse med honom. Jag vet precis när jag borde ha haft modet att säga: >> Pappa, jag älskar dig men inte den här mannen. Pappa jag älskar dig, men det är nej. << (sin 241)

Om det är något jag vill råda alla flickor till så är det att prata. Jag bönfaller dem att inte stänga in sig, som jag gjorde, i stolt och dum tystnad. (sid 241)

Den inre kretsen

Jag har tidigare läst Mari Jungstedt. Första boken hade jag svårt att avsluta, det var svårt att ta upp den och fortsätta läsa. Andra gången var med en viss igenkännande. Men den här gången måste jag säga att jag gillade att läsa! Jag vet inte om det är för att jag har lärt mig hennes stil att skriva, eller om den här helt enkelt är den bästa hittills. Jag har ingen aning om i vilken kronoligisk ordning böckerna är skrivna. Jag vet att jag kan följa karakterernas privatliv, men det är lätt att hoppa in mitt i deras privatliv, för det förekommer tillräckligt mycket fakta för att man inte ska bli förvirrad. 

Bokens handling börjar helt lösryckt ut sitt samanhang Mörkret föll snabbt. Han slängde fimpen lverbord och skulle just återvända under däck när ljusskenet plötsligt blev starkare. Eldslågor skymtade bortifrån en klippa som sköt ut i havet. ... Han anade människor som skuggfigurer runt bålet, de tycktes hålla facklor i händerna. (Sid 8).

Det kommer ingen fortsättning på händelsen, och den får inget samanhang före långt senare i boken. På Gotland förekommer en arkeologi kurs, studerande från hela världen har samlats för att vara med på en utgrävning. Det börjar som en vanlig kurs, men plötsligt en kväll försvinner en av de studerandena. Martina Flochten, en studerande från Holland med rötter på Gottland. Det tar ett par dagar innan de övriga blir oroliga påriktigt, eftersom de tror att hon har ett förhållande och hon har sovit någon annanstans. 

Polisen är redan upptagen med att utreda ett fall där en häst har blivit halshuggen. Huvudet är fortfarande försvunnet, och det verksar som att förrövaren har samlat upp hästens blod. 

Har Martinas försvinnande något att göra med hästen som blivit dödad inte lågt tidigare? Vad är det för en som halshugger en häst? Som dessutom gör det utan att bli upptäckt och verkar ha kunskap om området. 

Precis som tidigare böcker får vi följa gärningsmannens tankar ibland. De ger som vanligt ingen ledtråd till vem som är den skyldige eller hur många det rör sig om. Det blir som ett enda mysterium, som kommer ihop på ett bra sätt när lösningen nystas upp.

Som jag redan sa, absolut bästa boken av henne som jag läst hittills. Jag rekommenderar!

MAYA - testamentet

21 december 2012 - sista dagen I Mayakalendern.

Arkeologen Julius Gabriel ägnade sitt liv åt att studera mayaindianernas 2500 år gamla kalender, en mytomspunnen profetia som förutspådde mänsklighetens undergång till den 21 december 2012. Alla tecken tyder på att indianstammen hade rätt.  Det är nu hösten 2012 och den unga psykriatridoktoranden Dominique Vazquez ska göra sin praktiktjänst på ett mentalsjukhus i Florida. Som studieobjekt tilldelas hon Julius Gabriels son, Michael, diagnostiserad som paranoid schizofren och isolerad sedan elva år tillbaka.  Michael tror hans far var på väg att lösa gåtan med mayaprofetian innan han dog, och med sin intelligens och sin charm försöker han övertala Dominique att hjälpa honom att rymma för att kunna avsluta det hans far påbörjat.

När jag valde boken hade jag inga stora förväntningar.  Det var ett aktuellt tema, eftersom då jag tog boken i min hand så var det hösten 2012.

Innan jag hann börja läsa så var vi redan inne på 2013.

I början var boken trög. Det var mycket att ta till sig. Jag la boken ifrån mig många gånger,  och det var svårt att plocka upp den igen. Men när jag väl kom in i den så var det spännande läsning!

Boken är fylld med tecken och fakta som skulle vara rent ut sagt skrämmande att läsa om jag inte skulle veta att jorden inte kommer att gå under 2012! Om alla fakta stämmer,  det vet jag inte, jag har inte  kontrollerat det. Men jag tror inte allt är taget ur luften.

En mycket välskriven bok där man får följa Michael och Dominique, och hennes känslokast mellan tro och hopplöshet, hopp och förtvivlan.  Medan Michael har en stark tro på att det han har lärt sig svävar Dominique mellan om hon ska tro på honom eller om han verkligen är schizofren.

Hur ska hon veta vad som är verklighet och vad som är fantasi?

Kan det ligga något i allt det som Michael säger?

Ska hon våga riskera allt och lita på den man som suttit inspärrad i 11 år?

Mayatestamentet är en intensiv spänninsroman där domedagsprofetior, mytologi och kärlek vävs samman I den urgamla kampen mella gott och ont.

De Målade Grottornas Land

Detta är den sista boken i serien om Ayla. Man får börja hennes resa som ca. 5 år i och med Grottbjörnens folk. Den utkom 1980, sista boken utkom 2011, så den som har varit med från början har verkligen fått vänta!

Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Min fasa skulle ju ha varit att författaren åldrats så att hon inte orkat slutföra sin bokserie! Jaan M. Auel föddes nämnligen 1936 i Chicago, hon är alltså nu 76 år (77 om hon är född tidigt på året). Visserligen är det väl ingen ålder. Men inte vet man.Jag tittade att första boken kom ut 1980, följande -82, sen kom en bok -85, fjärde kom ut 1990 och femte kom ut 2002!! Det tydde ju på att det blev längre och längre mellan böckerna (som i och för sig blir tjockare och tjockare...), hur långt skulle mellanrummet bli mellan nästsista och sista? Skulle hon klara av att slutföra det??

Jag läste Niondre grottan sommaren 2007, när den kom ut som pocket här. Då köpte jag den! Då hade jag redan de föregående som pocket. Sedan dess har jag väntat! Och väntat! Och väntat! 2011 kom den äntligen och jag kunde andas ut. Jag fick egentligen boken som pocket till min födelsedag 2012, men jag har försökt hålla mig till min läskö. Nu struntade jag i min läskö och började läsa De målade grottornas land. I början gick det trögt. Det var som att hon hade tappat sitt sätt att skriva. Men medan jag fortsatte att läsa så tror jag att det mera handlade om att texten i sista pocketen är på gränsen till olagligt små! Jag hade innan påsk läst mellan 100-200 sidor i boken. Var jag var vet jag inte. Jag tillbringade mestadelen av resan hem med att läsa. När jag sedan åkte hem hade jag resesällskap, men han knapprade på sin telefon, så jag informerade honom om att om han ska leka med sin telefon så ska jag läsa! 4 timmar sträckläsning! Jag tror mitt resesällskap inte hade väntat sig det, även om jag sa att han kan be mig lägga undan boken, för jag kan läsa! När han sedan körde mig hem stannade han vid en bensinmack för att handla en yoghurt till frukosten. Jag väntade tills han steg ur bilen och tog sedan upp boken. Minen när han kom tillbaka var obeskrivlig! "Du är verkligen på läshumör!" sa han.

Men det är den här boken! Jag är totalt fast i denna värld! Jag älskar hennes sätt att skiva. Jag älskar det nyanserade sättet, där man får följa med huvudpersonerna överallt! När de uträttar sina behov, när de äter, reser, strider, delar njutning...allt! Och hur de kokar te! De kokar te helatiden! Jag blev så sugen en kväll (efter påsk) att jag gick in i mitt kök och funderade vad jag skulle kunna använda som te. Jag har en hel låda med te, men det låter så gott när de tar torkad mynta och blandar det med...ja, vad de nu blandar det med och det har den och den effekten för de och de örterna gör det och det i kroppen! Jag skulle kunna läsa boken bara för att veta vad jag ska kunna äta ute i naturen! Rönnbarkens aska är antibakteriell samma ett hopkok på rönnbär....sådana saker. Den där boken är så fullsmäckad av information att jag ibland läser och inser att jag inte har någon aning om vad jag läser. Jag kan hoppa tillbaka några rader och ta det pånytt och det känns bekant. Men allt kan jag omöjligt lära mig.

I den sista boken är Ayla ungefär 25 år gammal, gift med Jondalar och har deras gemensamma barn Jonayla. Hon håller på att utbilda sig till att bli Zelandonii, deras heliga ledare som är i kontakt med Den Stora Jordmodern. De är både grottans helare och andliga ledare. Hur ska jag kunna berätta vad boken handlar om? Det är totalt omöjligt? Man får följa med Ayla och hennes familj på resan hur hon utbildas, alla desa med- och motgångar.

Vad vill jag göra nu? Jag har en pockethög som om jag sätter handflatan i golvet så röcker böckerna mig till armbågen... Ja, jag vill börja på bok ett och göra om resan! Visst, det finns delar som jag säkert kommer att läsa utan att förstå vad jag läser. Men det är bara en del av hennes sätt att skriva. Ett sätt som gör att jag inte bara läser, utan dras med in i Aylas värld. Hoppas med henne, gråter med henne, önskar att boken aldrig ska ta slut, samtidigt som jag jätte gärna vill veta hur den ska sluta!

Slutet är godkänt! Ett perfekt avslut, med tillräckligt många orätade frågetäcken för att det ska finnas utrymme för att förstå att deras liv fortsätter och lite i vilken riktining det går. Men med tillräckligt många rätade frågetecken för att det inte ska uppstå en frustration (som jag ibland känner när historien verkar oavslutad) över att man inte får ett slut. Jag är definitivt imponerad av Jean M. Auels sätt att skriva! Och jag rekommenderar varmt alla hennes böcker! Börja med Grottbjörnens folk! Är den inget för dej så vet du ju det sen! Dels är den först, och dels är den tunnast. Men tjockleken har ingen betydelse när man läser en av de bästa böcker som finns!

Jag tänker inte recitera något, för boken flyter på på ett sådant sätt att jag inte kan välja något som är mera speciellt än något annat. Om jag inte skulle välja ett avsnitt för att visa hur informationsspäckad boken är. För det är intressant! Men samtidigt så tror jag att det skulle avskräcka några läsare, så jag låter bli. Är man inte intresserad så kan man skumma igenom de delarna av boken och koncentrera sig på allt annat som boken innehåller!

Helt fantastisk bokserie!!

Den dubbla tystnaden

Jag har valt att ta med boken på en resa, men tvingas lämna den på grund av utrymme, nu har jag igen fått den med mig på en resa och denna gång fyller den sitt syfte. Jag börjar läsa den. 

Den börjar rörigt. Jag vet inte vem som är vem, vem som är tillsammans med vem, vi följer 3 par, så 6 personer. Plus 2 poliser och en gärningsman. I början av ett kapitel börjar storyn, och jag är inte säker på vem som är personen det handlar om. Jag har svårt att hänga med. Det är ett minus, för det stör handlingen att jag måste backa i boken och försöka komma underfunn med vem personen i fråga är. 

Jag vet också att jag har läst någon bok av samma författare förut! Jag känner igen humöret i huvudpersonerna. Hur reaktionerna plötsligt är så otroligt starka fast det egentligen verkar vara en meningslös bisyssla. Vilket... pittoreskt rum, utropade Andreanär de stånkat sig uppför trappan och klivit in i det som kallades bröllopsrummet. Hon stannade i dörröppningen och såg sig villrådigt omkring. Ingen toalett? ... 
- Badrummet ligger för tusan precis utanför. Lägg av, det här är ett Bed & Breakfast, inget charterhotell, sa sam irriterat och satte sig tungt på sängen. Vi är mitt ute på landsbygden på lilla Fårö. Vad hade du förväntat dig? Ett jäkla Sheraton? (sid 50) Att huvudpersonen, Andrea (kan jag ens kalla henne huvudperson?), blev förvånad kan man lugnt säga, för JAG blev försvånad. Jag skulle väl också fundera var toaletten var när jag kommer till ett rum. Det mest vanliga är väl att de flesta ställen har egen toalett i dagens samhälle.

Handlingen är alltså att ett kompisgäng på 3 par beger sig från sitt kvarter på sin årliga semester, denna gång besöker de Bergmansveckan, ett val som Sam gjort, eftersom han är regissör.

Redan i början känner man mystiken. En scen, till synes obegriplig för handligen spelas upp tidigt i boken. Väl ute på Fårö Försvinner först en i gänget, Stina, blixtinkallad på jobb, senare en annan, Sam. Han är borta en morgon när de vaknar, hans målargrejer är borta, men när han inte kommer tillbaka efter ett ordentligt oväder samma dag blir frun Andrea orolig.

Nu är det ju så att Andrea hade rätt till sin oro, men i grund och botten tycker jag att hon är överdrivet orolig. Den som är försvunnen är en vuxen karl som är kapabel att ta hand om sig själv och han kan inte ha varit borta många timmar innan hon håller på att gå sönder av oro. Jag känner igen oron i mig själv när jag inte får tag i min man. Men till skillnad från Andrea bor min man inte på en liten harmlös ö utanför Stockholms skärgård. Skulle jag gå i bitar om min man inte hörde av sig om vi befann oss på en liten ö och jag vet att han brukar gå iväg och måla? Knappast.

Jag gillar handligen, som jag konstaterade med hennes förra bok. Alla moment som gör en bra bok finns där. Men det är de små detaljerna denna gång som jag stör mig på. Förra gången var inte boken tillräckligt lockande, denna gång är det personernas, humörsvängningar jag stör mig på. Och det faktum att jag inte kan hålla ordning på alla inblandade. Borde jag skriva upp personerna och deras egenskaper så att jag kan hålla ordning på dem?

Jag vet inte hur mycket jag han sriva utan att avslöja för mycket, så jag skriver inget mer. Junstedths sätt att skriva blir bättre ju längre in i romanen jag kommer, tycker jag, eller så är det bara så att jag inte lägger märke till det mera. Jag gillar verkligen denna bok av henne, jag sträckläste den bara jag kom igång. Väl värd att läsas med ett slut som inte var väntat, i alla fall inte av mig.