Offer utan ansikte

En kriminalroman. Börjar med att Fabian Risk med familj flyttar ner till Helsingborg från Stockholm. När jag läser får jag känslan av att det finns en bok innan denna som jag borde ha läst för att riktigt hänga med i orsakerna till flytten. När jag sedan ser på baksidan av boken noterar jag att detta är Ahnhems debutroman....alltså måste jag säga att det är en ovanligt bra innästling av det förflutna, eller hur jag ska uttrycka mig. Man får små inblickar i saker som har hänt innan boken, men eftersom detta är en debut så finns det alltså ingen bok innan att läsa.

Familjen har knappt landat i nya huset innan telefonen ringer. Det är Fabians nya chef som ringer. Men eftersom Fabian har flera veckors semester innan han officiellt ska börja jobba som polis i augusti, väljer han att inte svara i telefonen. Det dröjer dock inte länge innan hans chef, Astrid Tuvesson, ringer på dörren istället. Det har skett ett mord och Fabian behövs som konsult, någon som kan kasta ett ljus över mordet. Mordoffret är Jörgen Pålsson. Ett namn som borde säga Fabian något, men det gör inte det. Först när Tuvesson ger över ett klassfoto med Jörgen Pålssons huvud översträckat går det upp för Fabian att de har gått på samma klass. Minnesbilderna är diffusa, det tar en stund innan minnena flyter upp till ytan.

Fallet väcker motviligt hans intresse och han väljer att redan följande dag åka till polisstationen, trots familjens besvikelse, för att höra vad de har kommit fram till. På något vis skippar han sin semester och börjar jobba,

Boken är välskriven och väl genomtäntk, och så här i efterhand förstår man bra vissa av reaktionerna. Mer tänker jag inte skriva. 

Medan fallet nystas upp blir det klart vem som är mördaren. Vad han har för motiv och vem som kommer att bli nästa i tur och varför. Polisen vet det, läsaren vet det, och plötsligt vet man ingenting.

En mycket bra bok! Den är svår att lägga ifrån sig. Jag längtade till att få läsa i den igen. Även om mina ögon var trötta efter en hel dags arbete kämpade jag för att kunna läsa i alla fall lite.

Eftersom boken är skriven som om alla karaktärerna har ett förflutet i en tidigare bok kände jag att det var lite svårt att hänga med i vissa kallasnamn; Flätan, Tuvan....och så vidare. När de sedan presenteras med namn ska man dessutom minnas att när de pratar om någon använder de kallasnamnet, liksom bakom ryggen, medan när de pratar med någon används deras riktiga namn. Men det ger karaktärerna....tja...karaktär ;)

En mycket läsvärd bok. Jag känner att jag behöver fortsätta med nästa bok: Den nionde graven

Kort om Stefan Ahnhem