Skymningsbarn

Skymningsbarn är en gripande berättelse som förenar fackbokens kvaliteter med deckarens spänning. (baksidan)

Som tidigare böcker jag har läst av Torey Hayden är denna bra skriven. Jag funderade i ett skede hur det kan komma sig att dialogen är så bra i beskrivningen av terapisessionerna. Sedan började jag fundera på hur riktigt det är att återge direkt ett arbete med barn. Visserligen fanns ju videoinspelningar av sessionerna... så tja. Enligt vikipedia är ju böckerna inte fiktiva.

I denna bok får vi möta Cassandra. En flicka som hade blivit bortrövad av sin far när hon var 5, hittades när hon var 7 och kunde konstateras vara flickan som var försvunnen. Nu är Cassandra 9 år och intagen på sjukhus för "märkligt beteende", otaliga lögner och aggressivt beteende. Man har ännu ingen aning om vad Cassandra har råkat ut för under de åt hon var försvunnen, men de har tydligen satt sina spår. Torey jobbar med Cassandra, till en början till synes utan framgång, hennes beteende skiftar från gång till gång utan att det verkar finnas något mönster.

Samtidigt får hon en annan patient på halsen. En Mr Mason Sloane har läst on Torey Haydens framgångar med selektiv mutism i en tidiningsartikel. Han har bestämt sig för att hon kan bota hans barnbarn. Han har också bestämt att pojken lider av selektiv mutism eftersom han inte pratar utanför hemmet, bara i hemmet.  Torey förstår redan att fallet kommer att vara problematiskt, eftersom det redan finns höga förväntningar, orealistiska förväntningar.

Torey får träffa Drake, en mycket charmig pojke på 4 år. Mycket villig att ta kontak, mycket populär på förskolan, ständigt i sällskap med sin mjukis-tiger som är nästan lika stor som honom själv. Mot Toreys vilja skrivs Drake in på sjukhuset. Torey har inget emot att jobba med Drake, men sjukhuset hon jobbar på ligger långt från Drakes hem, det betyder att han kommer att skiljas från sina föräldrar under behandlingens gång, och Torey är orolig över vad den separationen kan beyda för pojken. Att jobba med Drake är inte lätt. Han är envist tyst, säger inte ett ljud. Torey förstår inte hur en 4 åring kan vara så envis! Vad kan ha hänt för att en fyra årig pojke, som är så charmig och social, totalt vägrar att prata utanför hemmets väggar?

Det tredje fallet som Torey har på samma gång är en tjänst som hon gör för en kollega. Kollegan har hand om en äldre dam, Gerda 82 år. Hon har råkat ut för en stroke, tydligt deprimerad, och vägrar prata. Det är svårt för Torey på många olika sätt. Hon är inte van att jobba med äldre människor än 16 år, vad skulle hon göra? Det är inte som att hon kunde plocka fram sin låda med kritor....

Det är alltid intressant att följa hur Torey jobbar, hur hon kommer framåt med barn som verkar totalvägra att samarbeta. Hurdanna metoder hon använder sig av. För att inte tala om vilka hemskheter som döljer sig bakom vissa barns agerande. Speciellt i den här boken tyckte jag om hennes sätt att förklara hur man skulle kunna bli av med det "skadade stället" inne i en. 

Som vanligt, en mycket läsväd bok! Intressant, samtidigt som den är en kvalitativt bra fackbok (baksidan)

Andras ungar - Torey Hayden

Toreys klass uppstod som av sig själv. Det var inte meningen att hon skulle ha någon specialklass, lagen om integrering i vanlig klass gjorde att det inte behövdes specialklasser. I alla fall inte i teorin.

Torey hade hand om specialundervisning, ett visst antal timmar varje dag. Det första barnet i barngruppen blir Boothe, en autistisk sjuårig pojke som endast kan repetera väderleksrapporter och samtal från förut.

Det andra barnet är en flicka som Torey redan tidigare gett stödundervisning. Lori, en sjuårig flicka som på grund av misshandel får en hjärnskada så att hon inte kan lära sig läsa. Detta skäms hon mycket för, och det blir inte bättre av att läraren i hennes egen klass inte har någon förståelse för att Lori inte KAN läsa, utan tror att Lori VÄGRAR att läsa.

Så småningom får Torey också ta emot Tomaso, en våldsam tio årig pojke som blivit vittne till styvmoderns mord på pappan och lillebror.

Det sista barnet är en flicka som egentligen inte hör hemma i en specialklass, men i brist på någon annanstans att undervisa henne får hon börja i Toreys klass. Claudia är tolv år, mycket blyg och gravid.

Det här är en bok som man helt enkelt fastnar i. Tomaso och hans våldsamma utbrott, hans fantasier om att hans pappa fortfarande bor i Spanien och snart ska komma och hämta honom. Lori, den fantastiskt positiva flickan, som trots upprepade försök inte kan lära sig symboler och därför inte kan lära sig att läsa. Boothe, helt i sin egen värld. De kämpar tillsammans och tack vare varandra gör de framsteg. Claudia kommer in i gruppen mycket sent, så henne fick jag inte så stort grepp om. En blyg flicka som till och med i boken kom lite i skymundan, i alla fall fick jag inte något stort grepp om henne.

Det är vissa saker i boken som berör mera. Jag hade flera citat som jag skulle ha velat skriva här, men jag har såklart glömt vilka det var, utom ett. Det berörde mej så djupt så jag måste sluta läsa för att samla mej. Jag skrev på en lapp sidnumret så att jag skulle hitta tillbaka dit. Det handlar om en läkares uppfattning om autister.

"Ursäkta." Jag drog mig för att säga något. för jag förstod inte riktigt vad som pågick och det hade jag egentligen inget med att göra heller. Men min förvirring var allt för stor. "Ursäkta mig, doktorn", sa jag igen, och nu rörde jag faktiskt vid hans rock, "men tänker ni inte ge honom någon slags bedövning? Lokalbedövning eller nåt?"
Läkaren vände sig mot mig. Han hade en sådan min som uttryckte att jag faktiskt borde förstå, så varför gjorde jag inte det? Han sa: "Ni vet att han egentligen inte känner nåt. Såna människor har ingen riktig känselförnimmelse. Det är bara som de inbillar sig. Det är ingen mening med att slösa dyra läkemelsel på dem."
Och Boos skrik fastnade i halsen på honom, gurglade till och försvagades till ett hest kraxande innan han hämtade andan nog för att börja skrika igen. (Andras ungar, Torey Hayden, sid 95)

Boo är Toreys kallasnamn för Boothe. Han har just innan ramlar från en klätterställning och bitit sig i tungan så illa att han måste sys. De kommer till sjukhuset och läkaren frågar pojken vad han heter, Torey berättar vad han heter och också att han troligtvis är autist. De spänner fast pojken på bordet, detta kan Torey ännu förstå, det kan vara ödesdigert om han rycker till medan de syr honom. Men när läkaren börjar sy utan att Boo får någon bedövning reagerar Torey.

Jag tittade genast på när boken är utgiven. Den är utgiven 1981. Jag hoppas för alla autisters skull att synen har ändrats sen dess.

Det här är annars en bok jag rekommenderar!

Bara Barnet - Torey Hayden

Torey Hayden är speciallärare för känslomässigt störda barn. Den här gången får hon ett jobb, trots att hon egentligen inte söker ett, hon väntar på ett uppehållstillstånd för att flytta tillbaka till Wales. Trots det får hon ett arbetserbjudande och hon tackar ja på det villkor att hon kommer att sluta så fort hon får uppehållstillstånd, det borde komma vilken dag som helst.

Klassen består av 3 barn. Den aggressiva och sexuellt brådmogna Mariana, den schizofrena Dirkie och den autistiske Leslie. Den här barnaskaran är redan för mycket för Torey, hon har fullt upp med att se efter Mariana och Dirkie samtidigt som Leslie inte är torr, så hon måste ibland lämna barngruppen för att byta på henne. Detta är omöjligt, eftersom hon inte vet vad de två andra kan hitta på medan hon är borta. Att ta de andra med är inget alternativ, eftersom de båda trissar upp varandra när de ser Leslies bara bak.

Torey ber om en assistent. Men istället får hon två barn till. Ett irländskt syskonpar märkta av krigets Belfast. Dessa två verkar leva i symbios. Shemona har inte pratat sedan oroligheterna i Belfast och omständigheterna som tvingade dem till att flytta. Istället är det Geraldine som verkar veta och förstå sin syster utan att denne behöver visa något alls. Torey får slutligen det sista barnet i skaran, de irländska syskonens kusin, Shamus.

Torey söker pånytt hjälp och får veta att det inte finns någon assistent. Lesleys mamma anmäler sig som frivillig att hjälpa till i barngruppen, och Torey accepterar det trots varningsklockor från sig själv och andra.

Doktor Taylor är väldigt duktig som assistent, men samtidigt blir hon även som ett till barn i gruppen. Hon har egna problem som hon måste konfrontera och behöver stöd av Torey.

Jag hade inte läst mycket från boken före det kändes oerhört skönt att veta att jag inte jobbar med en sådan här barngrupp. Redan när hon hade sina tre första barn i gruppen förstår jag inte hur hon fann tid att göra något annat än hålla barnen i ordning. Dirkie hade sina manier och kunde trissa upp sig själv till den grad att det inte fanns något att göra. Mariana hängde på och Leslie verkade inte ha något grepp om verkligheten. Jag förstår inte hur hon fick något jobb gjort med barnen!

Doktor Taylor beskrivs på baksidan som att hon "bara ska bli ytterliga ett barn i klassen". Det tycker jag att är en överdrift. Jag tycker att hon var till stor hjälp, även om hon i flera sammanhang inte klarade av situationen och ibland var borta, på grund av sitt privata problem. Torey fick rycka in även privat för att "behandla" Doktor Taylor, men i barngruppen hade hon ansvar för viss planering av undervisningen och hade ansvar för barnen när Torey jobbade enskilt med något av barnen.

En läsvärd bok! Om inte annat så för att man ser att det kan vara värre än det är!

Boken är skriven så att jag levde mej in jätte mycket i den. Jag kunde sitta och tänka på boken långt efter att jag hade lagt den ifrån mej och läste så fort jag fick tillfälle till det. Jag rekommenderar den, och jag rekommenderar Torey Hayden som författare.

Torey Hayden

Torey Hayden är född i Montana USA och bor nu med sin man och dotter i Skottland. Hon är barnpsykolog och har arbetat med specialundervisning för barn med psykiska störningar. Sina erfarenheter har hon skildrat i en rad medryckande och gripande romaner. Här är två av dem!




Rävungen handlar om 6 åriga Sheila. Hon är en intelligent flicka, men hennes livserfarenheter har varit allt annat än goda. Hon är emotionellt störd. Boken börjar med att Torey i en tidning läser en kort notis om en flicka som rövat bort en 3 årig pojke, bunit honom vid ett träd och satt eld på honom. Man inser att hon är en fara för sig själv och andra och det beslutas att hon ska tas in för vård. I väntan på en ledig plats på psykiatriska barnavdelningen placeras hon i Torey Haydens klass för psykiskt handikappade barn. Torey Hayden är fast besluten för att hennes klass inte ska vara endast en förvaringsplats för flickan. En hård och bitvis mycket otacksam kamp tar sin början.

"Rävungen är en gripande omskakande bok om mänsklig grymhet men ochså om värme och djup medmänsklighet"

Ett citat ur boken, Torey talar med Sheila efter att hon fått stryk av rektorn efter en händelse i ett klassrum:
"Sheila, jag har aldrig sett dig gråta. Får du aldrig lust att göra det?" "Jag gråter aldrig." "Varför inte?" "För då kan ingen göra mej illa."
(Rävungen, Torey Hayden, sid 93)





Tigerungen är en forstättning på Rävungen. En förklaring till hur det gått för Sheila efter att hon lämnat Torey Haydens klass. Början av boken är som en komrimerad version av Rävungen, för att man lättare ska kunna hänga med, eller kanske för att friska upp minnet så att man vet/minns lite av Sheilas bakgrund.

I Tigerungen möter vi Sheila, 13 år. Torey Hayden har försökt hålla kontakt med Sheila sedan hennes klass tog slut när Sheila var 6 år. En flytt gör att Torey tappat kontakten med Sheila och hon försöker igen finna ett sätt att hålla kontakten med Sheila. När Torey finner Sheila får hon veta att Sheila har glömt allt om sin mardrömslika barndom, hon minns inget av året i Toreys klass.

Långsamt kommer Sheilas minnen tillbaka och på samma gång vaknar känslan av övergivenhet.

Torey och hennes kollega Jeff startar en sommarskola för handikappade barn. De behöver hjälp för att klara av de 8 handikappade barnen. Nästan alla med olika handikapp eller störningar. Till sin hjälp får de en äldre dam, förståndig och jordnära till sättet. Men Torey är inte riktigt till freds, och går tillbaka till anteckningarna för den klass av handikappade och störda barn som Sheila varit en del av. Den gången hade de haft hjälp av en högstadieelev, och Torey får idén att Sheila får vara en del av sommarskolan.

Citat ur boken:
Sheila tog ett djupt andetag. >> Jag sitter redan i klistret, så jag kan lika gärna säga vad jag tycker. <<>>Skicka inte tillbaka Alejo, Han kan inte hjälpa att han är som han är. Han är bara en liten pojke. Han vet inte att det inte är acceptabelt att inte vara smark, att han är lika duktig som de andra pojkarna bara för det som hände som gjorde honom skadad.<<
(Tigerungen, Torey Hayden, sid. 215)

Till Torey med mycket
"kärlek"

Alla de andra kom
de försökte få mig i skratt
med skoj som var skoj
och med skoj som var elakt
och sen smet de
och där var jag ensam kvar
och visste inte
vad som var skoj
och vad som var elakt
där var jag ensam
med skratt
som inte var mitt.

Och sen kom du
som var så konstig
inte riktigt som andra
du fick mej att gråta
och verkade inte bli arg för det
du sa bara att
nu var skojet slut
och väntade
till mina tårar hade torkat
och blivit glädje.

Torey Hayden valde att avsluta sin bok Rävungen med en dikt som Sheila hade skickat åt henne.

Jag gillar Torey Haydens böcker. Jag har även läst burpojken, för ett antal år sedan, och det var när jag såg att dessa böcker hade samma författare som Burpojken som jag bestämde mej för att läsa dem. De är läsvärda! Rävungen är mera enkelt skriven, det går snabbt att läsa och inte många beskrivningar utöver det som är bokens berättelse. Det är en bok om Torey Haydens historia, enligt Hayden själv i förordet av Tigerungen. Rävungen slutar när klassen upphör. Tigerungen är den fortsatta historien. Tigerungen är mera beskrivande och förklarande. Båda är vörda att läsa! Det är även värt att läsa "om" rävungen i komprimerad version i början av boken Tigerungen, eftersom den ger andra fakta och är inte helt lika som den tidigare boken.

Jag rekomenderar båda böckerna!