Skamfläck

Handlar om 3 ungdomar, Nadja, Sandra och Jocke. Alla tonåringar och experter på att tillfredsställa äldre män för pengar. De gör det av fri vilja, de ringer till männen. Varför? För att döva sin egen smärta, för att få bekräftelse på att de är värdelösa, för att få känna makt och ha männen i sitt våld, för att få göra något de är bra på.

Alla har olika orsaker. Varför de hamnade i den situation de är. Men ändå är de där. I en nedåtgående spiral, söker efter kunder på nätet. Det är så lätt. Det finns kunder överallt, i skolan, lärare, i grannhuset, föräldrarnas kompisar....alla män är potentiella kunder.

Det är hemskt! Hur ska jag kunna veta att mitt barn är säkert om jag inte ens kan lita på mina eller min mans manliga vänner? Mina grannar? Skolans personal?? Barn som far illa, som behöver hjälp, som behöver att någon ser dem. De blir sedda, men på fel sätt.....

Bokens innehåll är hemskt! Men den är skriven på ett sätt så att den inte berör mig. Den är distanserad. Det känns ingenstans att Jocke spricker där bak eller för att Sandra ser faderns begravning som en möjlighet att skaffa kunder....jag vet inte ens vilken tjej som gjorde vad. Det är hemskt bara det! En av dem skär sig. 

Jag som brukar gråta när jag läser böcker, för att de är skrivna så att de berör, och de berör djupt! Kanske detta är en bok som inte går att skriva så att den berör, för det är ett så hemskt ämne?? Men är det inte därför den borde vara skriven så att den berör? Så att vi alla gråter och känner ångest för att dessa barn far illa?? Kanske vi skulle öppna våra ögon och verkligen göra något då och inte bara sitta hemma och tycka att det är hemskt! 

Sista kapitlet, DÅ berördes jag! Men boken är längre än bara sista kapitlet. Jag är besviken! Det är ett viktigt tema! Det är inget som bara ska skrapas på ytan, det är inte meningen att information ska spridas för att sedan glömmas när boken stängs. Det är information som ska beröra djupt i själen så att det förföljer oss långt efter att vi har slutat läsa! Det ska ge viljan att kämpa och viljan att hitta lösningar! 

Jag hoppas att boken berör någon annan, på ett djupare plan. 

I sig är boken bra. Den är lätt att läsa. Jag kan rekommendera den. Men jag trodde ändå att jag skulle beröras mer.

Jag tycker att folk borde fråga mer. Bara för att man inte tar upp det betyder det inte att man inte vill prata om det. Det kanske inte räcker att fråga en gång. Man kanske måste fråga fem gånger, men egentligen vill man inget hellre än att prata om det. Man vill ju inte vara jobbig och så, men frågar någon många gånger så vet man ju att de verkligen menar det. Och säg inte "du får säga till om du vill prata om det". För man sger inte till. Jag har aldrig gjort det, även om jag har velat. 

 ("Carro" (Josefin Grände, utsatt för våldtäckt? 2007), skamfläck, sid 194)

Caroline Engvall- 14 år till salu

Caroline Engvall började sin journalist karriär redan som 15 åring, nu är hon frilansande skribent och specialtidningsredaktör för några av Sveriges största magasin.

Detta är en sann historia om Tessan. Jag har valt att vara anonym av hänsyn till min familj och mig själv. Att gå ut öppet med sin historia innebär att man alltid har den hängande över sig och att man hela tiden förknippas med det som en gång varit (sid. 7-8. 14 år till salu, Caroline Engvall). Trots detta har hon ett fullständigt namn i boken, det känns som om hon verkligen kan heta det hon utger sig för att heta.

Tessan skulle kunna vara vem som helst. Vilken 14 åring som helst. Det går snett för henne, en våldtäkt, hon känner skam, skuld, känner sig smutsig. Berättar inget, tar på sig skulden för det som hände. När sedan hennes bästa kompis, Jenny, föreslår att de ska "hora" blir det som ett grupptryck. Det som först sågs som ett skämt blir till verklighet där ingen av flickorna finner mod att säga emot. För Jenny räcker det med två gånger, sedan aldrig mer. Tessan fortsätter på egen hand, utan att säga något till Jenny. Det blir som en drog. Ett sätt att dämpa ångesten. Ångesten som kommer från våldtäkten, som kommer från att hon säljer sig själv, sin kropp. Hon behöver det på samma sätt som en annan destruktiv ungdom behöver skära sig själv. Bekräftelsen.

Till slut slutar de betala. De kräver att få träffa henne fast hon säger nej. De gör vad de vill med henne. Ibland kan de ge pengar, om de varit extra hårda mot henne. För att dämpa sitt eget samvete kanske. För Tessan är detta smutsiga pengar, pengar hon inte vill ha.

Jag var inte rädd för döden. Det var inte så att jag längtade, men ibland kände jag att det skulle vara ganska skönt att bara komma bort. Jag ville inte dö egentligen, men ibland såg jag ingen annan utväg. Jag trodde verkligen att någon av männen skulle hålla på tills de hade ihjäl mig. (sid 151, 14 till salu, Caroline Engvall)

Till slut vågar Tessan sträcka ut sin hand för hjälp. Det är inte lätt och hon pendlar mellan att villa ha hjälpen och att inte villa ha hjälpen. Det blir en resa tillbaka till livet. En resa som inte är lätt. Det är lätt att falla tillbaka ner i träsket, lätt att ringa till männen, för att få bekräftelsen, för att dämpa ångesten...

Det är en väldigt läsvärd bok. Jag klarade inte av att läsa hela boken i ett streck. Boken är bra skriven och Tessan måste ha haft noggranna dagboksanteckningar, eller minnen som etsats djupt in i hjärnan...eller både och. Det är en bok som är bra skriven, den verkar följa en tidsaxel, och den får mig att rysa! Det är hemskt att läsa om ett barn som blivit så grovt utnyttjat. Hemskt att veta att detta är en sann berättelse. Vetskapen om att den är sann gör att jag inte klarade av att läsa mycket i gången. Före någon gång efter mitten, efter att hon sträckt ut sin hand och påbörjat den jobbiga resan tillbaka till livet.

Efter några veckor förstod jag att jag var kär. Det var läskigt, spännande och härligt. Jag var hela tiden rädd för att bli lämnad och jag förstod inte hur han kunde vilja ha någon som mig. Han visste ju vad jag gjort och ändå tyckte han om mig. (sid 252, 14 år till salu, Caroline Engvall)

De kursiverade avsnitten är Tessans egna ord och dikter (sid 6, förord, Caroline Engvall)