Alfahannen

Boken är i vanlig ordning bra skriven. Inklusive karaktärer som skäms för diverse saker som jag anser att är något man inte ens borde fundera på att skämmas över. Nåja, det är något alla tre Wennstam böckerna jag har läst har gemensamt, så jag tänker inte haka upp mig på det.

Alfahannen handlar om fimstjärnan Jack Rappe, hans mordförsök, samt förhållande med Emma Wahl.

Jack Rappe är äldre än Emma, han är i ålder med hennes pappa, men det är någo med Jack som gör att Emma inte kan säga nej.

Fast det går rykten om Jack inom finlmbranchen så är det ingen som vet något, det är bara lösa rykten.

Jag kan egentligen inte säga så mycket om den här boken tycker jag. Den är uppbyggd på ett sådant sätt att det ska komma oväntade vändningar, känner jag.

Men eftersom det är sista delen på trilogin om kvinnovåld, så kan jag i alla fall säga att det handlar om det.

Jag känner igen Emmas tankar om att Jack var som en slags drog för henne. Att det inte egentligen handlade om kärlek. Jag har själv ett sånt exempel  i bakfickan. Det blev aldrig ett förhållande för mig, för tack och lov var det en annan som visade vad kärlek var för något, då var det lätt att bara glömma det som jag inte ens vet vad var. Aldrig så att de var våld med i bilden, men i alla fall känslan av att personen i fråga fungerade som en drog. Något jag måste ha, men ville vara utan.

En bra bok! Också sidopersonerna är roliga att följa, eftersom det är nu tredje boken med samma tema, så är det också tredje boken med samma personer som figurerar. Alltid i olika skeden i livet, alltid en annan som huvudperson, men det är samma bekanta namn och karaktärer. 

Dödergök

Det här är en bok som väcker många tankar, Det är väl vad den ska göra, så då har den gjort sitt . I efterordet säger Wennstam att när man arbetar som borde journalist och med fiktivt berättande, så återkommer ofta frasen "verkligheten slår alltid dikten". Så sant, så sant. Det är alltid värre i verkliga livet. (sid. 519) Den är dessutom en bok som är ett försök att med spänningsromanens verktyg och dramaturgi berätta om ett sådant fall (sid 519)

Maria Allende och Tobias Andersson har länge varit på jakt efter ett hus, de ska flytta till förorten, för att det är bättre för Alma, deras dotter. Huset de till sist hittar är ett kap, bra läge och lågt pris. Tobias pressar mäklaren lite och får veta att det är för att husets förra ägares hustru hade dött i huset. Han låter medvetet bli att berätta för Maria, han vet hur hon skulle bli, hon skulle inte velat bo i ett hus där någon har dött. Men hur illa kan det vara? Om man inte skulle sälja ett dödsbo så skulle det finnas en massa toma lägeheter i Stockholm. Nu är det ju inte så att det egentliten är ett vanligt dödsbo, det har skett ett mord.

Redan innan de 50 första sidorna var jag och boken redan osams. Jag gillade inte tankesättet hos huvudpersonerna i boken, sådant som att man ska köpa hus, men samtidigt inte kan komminicera med varandra. Blir det bättre med hus då liksom? Verkligheten är väl den, med små tillrättavisningar som leder till skam och att ransaka sig själv. Nåja, jag tänkte på hur jag streckläst Smuts, så jag bestämde att jag skulle fortsätta. Så kommer nästa konflikt! Ett vant polisöra hajar till lite extra inför vissa ord. Triggerord, skulle man kunna kalla det. Ordet "kurd" var ett sådant. (sid 41). Jag blir helt ärligt alldeles matt... det handlar alltså om ett självmord. Men på grund av vissa observationer blir det behandlat som ett mord, ett hedersmord. Visst, vissa mord är inte rent självklara mord, men vissa "triggerord" borde vär inte vara orsaken till att man gör en grundlig undersökning? 

Personerna i boken har väl en massa förutfattade meningar, men det tåls också att säga att det i boken också framkommer att hedersmord är något som inte alla känner till, även fast de råkar vara från samma områden. Jag kan inte svara för hur de tänker. Jag har ingen jävla aning. Jag är iranier. Jag är inte kurd. Jag kan inget om hederskulturen. (sid 335).

Jag har själv erfarenhet hur jag genom böcker fått en uppfattning om hur människor är. När jag för några år sedan träffade en kill-kompis så frågade jag inte varitfrån han var. Jag lärde känna honom som den han var, den han är. Jag visste att han var kurd, det hade han sagt, också att han kommer från kurdistan. I dagsläge vet jag att det är ett område som finns i Iran, Irak, Tunisien och Syrien, det visste jag inte då, godtog hans svar. När vi senare pratade igen och han säger att han kommer från Irak blir jag förvånad! "Inte utan min dotter" blixtrar förbi i mitt inre, uppfattningar som har tutats i mig om kvinnosyn, bland annat. Det stämmer inte alls in med den verklighet som står rakt framför mig! En vän som respekterar mig, rådfrågar mig och på många sätt behandlar mig på samma sätt som vilken annan kille. Visserligen har vi såklart olika syn på saker och ting, men säg den man eller kvinna, om så bästa kompis, som alltid har samma åsikt som dig? Som aldrig tänkter olika, som alltid är en ja-sägare.... jag tror knappast att den människan finns, och om denna människa finns bland din vänkrets, ja, då kanske det gäller att fundera över sin egen dominans.

En annan sak som också vinklas genom media är rädslan för män. Alla möten melan män och kvinnor som inte slutar i övergrepp bryr sig ingen statistik om. Men Maria kan inte undgå att påminnas om den natten varje gång kvällstidningarna skriker it att det är FARLIGARE ÄN NÅGONSIN att gå genom Stockholms parker. Med någonslags ilska över hur många unga kvinnor som blir itutade att alla kontakter på tu man hand med män är förenade med hot om övergrepp. Med någon slags resignation inför att så många i samhället verkar vilja ha det så - att kvinnor ska gå omkring och vara rädda, för alla män. (sid. 261). Det vet jag ju bara själv, man ska inte gå ensam hem från krogen, röra sig ensam på vissa områden, det vet alla. Samtidigt som jag funderar, om kvinnor lär sig att vara rädda, lär sig inte män då att vara hotfulla? Om det förväntas av kvinnan att vara rädd, vad förväntas då inte av mannen? 

Och det är väl egentligen det som boken i sig handlar om. Mäns våld mot kvinnor. Oberoende av kultur eller utbildning. Män som tar sig rätten att misshandla och hota en kvinna, en kvinna som står honom nära, en kvinna som han borde försvara.

Tro aldrig en man som säger att han älskar dig om han samtidigt säger att du borde sluta träffa dina vänner, sluta sminka dig för mycket, eller sluta uttrycka dig så dumt, Tro aldrig en man som säger att det hände bara en gång. Tro honom aldrig om han säger att det var ditt eget fel. Det är det aldrig. Tro honom aldrig när han säger att det aldrig kommer att hända igen. Det kommer att hända igen. Och igen. ... Gå vid första slaget. (sid. 316)

Jag måste säga. Även om jag och boken inte var överens i början, så insåg jag bokens värde någonstans i mitten. När mitt i allt alla bitarna började falla på plats. Efter att i vad som kändes en evighet ha läst en story som jag kände att jag inte hade något som helst grepp om svängde allt plötsligt till en helt annan vinkel. Pulsen ökar och det känns som att min förmåga att läsa är lite för långsam för mitt eget intresse. En helt fantastisk bok! En helt oväntad vändning! Massor med tankar och det jag har tagit upp är ungefär hälften av de uppslag jag kände att jag vill skriva om. Jag känner däremot att jag måste avsluta. Mina tankar har tagit överhand och bokens innehåll har kommit i skymundan. Kanske det är just det som är meningen. Att vi ska börja fundera, tänka, vara kritiska. 

Jag ser fram emot att få läsa Alfahannen, Katarina Wennstams sista bok i trilogin om mäns våld mot kvinnor. Smuts var den första, Dödergök, alltså denna bok, var den andra.

Smuts

Smuts är en fiktiv bok. Den handlar om trafficking. Jag de korta citaten jag hittar på boken Tro inte för en sekund att du är oberörd när boken är slut  Plaza Kvinna 

Detta är en bok som verkligen berör. Orden är som någon annans andetag rätt ner i mina egna lungor. Jag mår illa av att läsa detta. Du måste läsa den. Folket

Jag måste i alla fall personligen fortfarande gå tillbaka till det faktum att det är en fiktiv roman. Det är något som en författare har hittat på, det är inte verklighet. Även om trafficking är ett verkligt problem och inte något man ska blunda för. Jag har tidigare läst verklighetsbaserade böcker, både om trafficking och andra äckliga ämnen. Där kan jag tala om att jag var berörd och att jag mådde illa. Men den här boken, nä, jag var varken illamående eller berörd. Boken i sig är mycket bra skriven! Jag läste ut den på ett par dagar! Jag visste redan innan jag hade läst ut första sidan att jag kommer att sträckläsa denna. En mycket bra bok!

Det enda som jag verkligen störde mig på var huvudpersonens märkliga syn på kvinnor. Hur en kvinna kan vara fru och mamma medan en annan kvinna kan vara ett ligg och en ansiktslös prostituerad. Hur dessa två ska separeras. Hur sexualiteten hos en kvinna kan avgöra i vilken kategori hon hamnar. Jag kan inte förklara det, det bara är där som ett märkligt sätt att se på en kvinna. 

Fast det är väl just det. Mäns olika syn på kvinnor. Inte bara det att de anser att det är rätt att köpa en kropp, köpa ett hål, utan också synen på hur en kvinna ska vara för att kunna vara fru och mamma. Kan man inte vara allt på en gång? tycker ju jag, kan man inte vara både sexuell och fortfarande vara värd att vara fru och/eller mamma?

Jonas Wahl är en framgångsrik advokat, han har inte bara gjort sig berömd genom att försvara utsatta kvinnor. Han är även något av en TV-kändis. I alla fall just nu under den pågående domen mot Bordellmamman, Jonas verkar ha allt, han har en vacker fru och två vackra barn.

Läser man baksidan får man en ganska bra bild av vad man kan förvänta sig när man läser boken. Hustrun Rebecca borde skatta sig lycklig, men det finns en krypande känsla av att allt inte står rätt till. Vad gör Jonas alla kvällar han jobbar över?

I boken följer vi med Jonas tankar, vi följer med Rebeccas liv och tankar. Vi får också ta del av dottern Emmas liv och tankar, och små glimtar ut sonen Olivers tankar.

Jag förvånas över två personers brist på att kunna kommunicera. Hur problem bara sopas under mattan. Jag undrar hur mycket av det som händer i de vuxna personernas liv egentligen skulle ha kunnat vara ogjort med hjälp av vettig lommunication.

Jag undrar hur många liv i verkligheten som ser ut just så här. Gömda bakom sin egen vackra fasad. Medan problemen ivrigt sopas under mattan. För det som inte syns så finns inte...