Säg det inte till någon

Kathy är det femte barnet, och första flickan i en barnaskara som skulle bli 9; sex pojkar och tre flickor.

Första kapitlet i hennes bok heter "Pappas flicka" ....jag blir alldeles kall när jag läser kapitelnamnet.... Om man får säga "Tack och lov" så misshandlar  hennes pappa henne endast. Eller, det är den första tanken. Eftersom han misshandlar henne till den milda grad att jag inte för mitt liv kan förstå hur en liten flicka klarar av att överleva. Han styr som en tyrann familjen och ransonerar maten till sin fru och sina barn. Mamman i familjen är en kärleksfull mor som verkligen älskar sina barn och försöker sitt bästa att skydda dem från pappan. Men även hon är rädd för honom.

Sexuellt trakasserad blir Kathy av dem hon endast benämner som pojkar. Äldre pojkar som till en början tafsar, men som när hon är sju år gammal, samma dag som hon ska få ta del av nattvarden, våldtar henne.

På grund av misshandeln hemma och de sexuella trakaserierna av pojkarna blir hon såklart instabil och missköter sig i skolan. Hon får så småningom diagnosen störning i personligheten och skickades till en uppfostringsanstalt som drevs av nunnor.

Varken Kathy själv eller hennes mamma fick del av informationen om att hon skulle till en uppfostringsanstalt. Istället fick hon veta att hon skulle följa med pappan till kusten. Med ett barns naivitet tror hon såklart på att hennes pappa äntligen vill visa henne kärlek och ta med henne på en resa.

Det är meningen att Kathy på uppfostringsanstalten ska få gå i skola. Men istället används hon som slav, hon får tillsammans med de övriga flickorna städa och skura på anstalten. Kathy är då 8 år gammal.

Snart börjar en av prästerna förgripa sig på henne. Hon tar mod till sig och berättar för nunnorna vad det är som pågår. Som straff för hennes smutsiga prat skickas hon till mental institutet. Där får hon stå ut med elchocker, vara provkanin för olika medeciner.

Till slut hamnar hon på Magdalena tvätteriet. Misshandeln och slavarbetet fortsätter. Även här blir hon våldtagen, vilket resutlerar i att hon blir gravid och föder en flicka. Annie. Tur för Kathy är Annie sjuk, något med hennes mage. Skulle hon ha fött en frisk flicka skulle barnet ha blivit sålt till rika par i amerika. Men de vill inte ha sjuka barn. Annie växer upp på ett barnhem, så länge Kathy fortfarande är kvar på institutionerna, men Kathy har möjlighet att ha kontakt med och träffa henne. Annie lever till 10 år.

Kathy själv har tur. Hon lyckas fly från systemet när hon fyllt 18 år. Hennes pappa vill inte veta av henne. Men hon får hjälp på annan väg att ordna en lägenhet till sig. Andra har inte lika stor tur. I bokens skrivandes stund finns fortfarande kvinnor kvar på olika mentala institutioner, de klassas som mentalt störda på grund av det som livet har utsatt dem för.

En till synes tunn bok. Men den är fylld till bredden med smärta. Onska, missförhållande, maktmissbruk.... Det går inte att ta till sig allt som händer. 

Om jag rekommenderar den? Ja, det är väldigt bra att det kommer ut hur Magdalenatvätterierna fungerade medan de fortfarande fanns. Medan boken skrevs har regeringen och myndigheter fortfarande inte tagit sitt ansvar och kommit med svar på frågor. Det är en skam bara det, tycker jag.

Vita tänder

Jag har inte riktigt hämtat mig från slutet på denna bok. Skulle jag rekommendera boken på basen av slutet? Nej. 
Författaren laddade upp spänningen, förberedde för crecendo...och sedan platt fall... känns det som. 
Skulle jag rekommendera boken utifrån innehållet i boken? Kanske. Det är inte ett tydligt svar. Kanske borde jag göra som en av huvudpersonerna i boken, singla slant. Krona: den är läsvärd, Klave: den är inte läsvärd. ..

I sig är boken väldigt mångfaldig. Huvudpersonerna representeras inte endast av en etnicitet. Vi har Archibald, en engelsman, Samad som är från Bangladesh (men refereras till som indier). Sen Clara som är jamaicanska. Och såklart börjar historien så pass långt i det förflutna så det inte är en självklarhet (okej, det är inte alltid det fast vi befinner oss i nutid...)

Själva historien är som familjehistorier oftast är. Komplicerade men ändå normala. Kultur krockar och förväntningar på ungdomen.
Historien är stundvis erotisk, men med avsaknad av det sexuella (mycket prat och lite verkstad).

Jag sammanfatta: Ännu en bok som jag inte kan sammanfatta vad den handlar om.

Min far hade en dröm

Jag fick tag på denna bok av en slump och tänkte att "självklart ska jag läsa den". Jag har läst flera självbiografier...eller okej, det här kallas tydligen memoarer, men hur som helst...jag hade inte allt för höga förväntningar.

Men jag säger då det! Om det inte varit så att han blivit president så skulle han ha kunnat bli författare! Okej, jag läste en översättning. Men innehållet är fortfarande intressant och fångar mig (som läsare) på ett sätt som troligtvis är oberoende av språk.

Jag har inte funderat så mycket över Barack Obama tidigare. Inte över hans bakgrund eller kultur eller något. Så boken innehöll för mig överraskningar som kanske den som intresserat sig för honom redan visste.

Men även personliga berättelser och upplevelser.

En riktigt bra bok, med andra ord.

Vad ska jag berätta om boken? Den handlar om Barack Obama. Hur det är att växa upp tillsammans med sin mamma och morföräldrar, hur det är att tillhöra en "mix race" familj under den tidsperioden. Hans familj är (i min värld) otroligt öppna. Hans mamma gifter sig med hans pappa, en studerande från Kenya. Efter skilsmässan gifter hon sig med en indier och Barack får uppleva en del av sin barndom i Indien.

Hur det är att inte riktigt veta var man hör hemma och hur man ska förhålla sig till de två världar man lever med.

Man får även ta del av Baracks rebelliska ungdom. En intressant kontrast till den person jag hade föreställt att han var under sin tid som president.

Absolut en läsvärd bok

Toner i natten

Hela historien börjar med Laura McCarthy och en gammal man, Mr Pottisworth, som även är ägare till Spanska huset. Om man vill ha bokens kärna, så är det just Spanska huset. I flera år har Laura skött om den gamle mannen och väntat på att han ska då så att hon och hennes man Matt ska få ärva huset med den omgivande marken.

Plötsligt sker det som de två så länge har väntat på. Mannen dör och efterlämnar huset....till någon annan! En avlägsen släkting! Eftersom han aldrig skrivit ett testamente.

De som sedan flyttar in visar sig vara en fortfarande sörjande änka i trettioårs åldern med hennes två barn, en son som inte har pratat sen olyckan som tog hans pappas liv och en tonåring som är upprörd över att lämna sin gamla hem och alla sina vänner för att flytta ut till landet till ett hus som inte är deras hem.

Isabel är inte van att göra någonting. Hon har levt med en man som har gett henne friheten att helt och fullt ägna sig åt sin musik, vilket har inneburit att hennes händer har skyddats från allt som kan skada dem. Hon är hopplös på pengar och siffror, eftersom hennes man var den som brukade ta hand om det. Hon kan knappt laga mat, för att inte tala med sina upprörda barn. Missförstå mig inte, hon älskar dem! Men deras pappa och deras barnflicka har varit de som tagit hand om dem.

Det som möter dem när de kommer till Spanska huset är ett hus som är i desperat behov av renovering. Något hon inte vet något om. När Matt sedan besöker sin granne i Spanska huset erbjuder han henne att se över vad som behöver göras, han som hantverkare kan hjälpa henne att rusta upp huset. Med en baktanke som inte Isabel har en aning om, han vill tvinga henne att flytta, genom att be om mer pengar än det är värt samtidigt som han hittar på saker som måste göras när det egentligen inte behöver göras.

Allt går inte riktigt som planerat, för någon.

Det tar ungefär till halva boken innan jag kommer in i historien. Dels för att jag inte satt ner hela min uppmärksamhet på den, utan haft den som läsning på sidan av när jag gjort annat. 

En bok fylld med kärlek, sorg, galenskap och förmågan att locka fram tårar i slutet.

En bok värd att läsas.

Hundstjärnan

Huvudpersonen heter Ingert. Hon är döpt efter sin farmor, en jävla kärring, om man lyssnar på Siiri, Ingerts mor. Ingert berättar sitt namn en gång i boken, men jag tror att det var första och enda gången namnet finns i boken. Däremot är mamma Siiri och pappa Lamek alltid, eller, tja, för det mesta kallade vid förnamn. Vilket för mig känns konstigt eftersom Ingert skriver i Jag-form. Bara att kalla henne för Ingert känns konstigt eftersom hon inte använde det namnet själv i boken.

Hennes berättelse är sexualiserad. Ja, jag vet inte vad annat jag ska säga. Hon älskar att lyssna på hisotrier och hon älskar att hitta på egna historier. Jag vet helt ärligt inte om Hundstjärnan är en historia om henne eller om hon har hittat på en historia om sin familj.

En mycket märklig berättelse hur som helst. Om hennes liv. Om hennes föräldrars liv. Om hennes systers och brors liv.

Men lättläst. Texten bara flyter fram och det går lätt att låta bokens historie flyta ihop med de egna röriga tankarna.

Vad den handlar om? Ja....jag vet inte riktigt vad jag mera ska säga. Om den hör till feel good genren? Ehm.....själva berättelsen har egentligen ingen "feel good" över sig. Snarare en tonårs märkliga stundvis översexualiserade syn på sex, kärlek och vuxenliv.

Läsvärd? Ja....jag vet inte....Inte var den ju dålig. Men inte vet jag om den tillförde något vettigt till mitt liv.

Igelkottens elegans

Jag är ganska så säker på att jag har läst den här boken...eller i alla fall börjat läsa den, för hur jag än läser så vet jag inte hur den slutar...

Den har två huvudpersoner. I början helt oberoende av varandra, men någonstans i mitten börjar de lite toucha varandra. De bor i samma hus, men de är olika levnadsklasser och olika ålder.

Renée Michel är 54 år. Änka. Arbetar i huset som portvakterska, och bor i huset hon jobbar i. Intelligent, men försöker utåt verka som den obildade potvakterska hon egentligen borde vara.

Paloma Josse är 12 år. Den yngsta av två systrar. Överintelligent och har redan bestämt sig för att hon ska ta sitt liv på sin trettonårsdag.

Egentligen är detta ingen bok som jag "normalt" skulle välja. Men den blir läst. Det är inte ens så att jag tvingar mig själv att läsa den, den bara fungerar bra som lektyr.

Den har mycket tankar och funderingar som inte egentligen är direkt kopplade till den berömda röda tråden i en bok. Men de svävar heller inte iväg och blir lösryckta. En på sätt och vis lättläst bok där man får känslan av att man måste läsa vidare för att man vill veta vad som är meningen med boken,

I skrivandets stund har jag inte läst ut hela boken. Och jag känner att beroende på hur boken slutar så kan jag bedöma om den var värt tiden eller om den kommer att bli en frustration.

Mycket passande, eftersom just en sådan tanke skulle passa huvudpersonen Paloma.

.
.
.
.


Slutet är egentligen en besvikelse, men helt i bokens anda. Jag accepterar slutet även om jag hade önskat ett annat...och därför kan jag fortfarande säga att det är en läsvärd bok.

Harry Potter and the cursed child

I know I am the one who bought this book for my sister. I am the one who brought the idea. And yet, I am the one who had no idea this is a play. The book itself is written as a rehersal script.

When I opened the book at my sisters place and saw the way it was written, and she told me that she has also been surpriced but it was really fast for her to read it, because the text is shorter....and she asked me if I want to read it...I said of course! Because I wanted to. But the way it is written as a script really confused me at first. I had to read the first chapter, the same as the last from J. K. Rowlings last book, whan Harry and Ginny are sending their boys off to Hogwarts. I read it, I re-read it and I was so confused.

But as I let it sit for a while, not touching the book or even opening it, it kind of developed in my mind, so the next time I opened the book it was so much more easier to read it. The story somehow develops so fast, because only the most important parts are there. It feels like a lot is missing, but at the same time, all the important parts are there. Just like a play. Because that is what it is.

The story is about Albus Severus Potter. The black sheap of the Potter family. The one that is sorted into Slytherin house. The one that doesn't know his spells. The one that doesn't reach the expectations of the others.

The pressure of being Harry Potters son is being too much on Albus. And finally he finds a way to change the past. He sees the opportunity and goes whit it. But things doesn't really go as he planned.

This is a play that I am really enjoying. I am looking forward to see what will happen next. Even if it is not a book written in a way I am used to, it really builds up the Harry Potter mystery as you read.

Really worth a read. I would actually also want to see it as a play. That would be interesting.