Romotkja hade en känsla av att inonhus började bli inomhus. Under de kommande dagarna åt han allt han kunde hitta i skafferiet. Telefonen var dör, toaletten spolade inte. Romotkja bestämmer sig för att lämna lägenheten, lämna huset. Han minns ännu förmaningarna som hans mamma sagt åt honom. Han tänker på att han är illa ute om farbror kommer ragglande runt knuten. Men det kommer ingen farbror. Det kommer ingen mamma. Istället hittar Romotkja en hund. Han följer efter hunden, närmar sig hunden, får lov att klappa hunden. Hunden bestämmer sig för att adoptera Romotkja, ger honom tillåtelse att följa med till hennes lya. Hon hade valpar, hon hade mjölk. Romotkja kunde dia henne för att få näring. Ligga nära henne för att få värme. Så kom det sig att Romotkja flyttade in hos hunden Mamotkja.
Det är så mycket som man behöver kunna när man är hund. Man måste kunna jaga. Man måste kunna hämta mat till familjen. Men Romotkja är en värdelös hund. Han kan inte nosa på samma sätt som de andra hundarna kan. Han kan inte jaga, så som de andra hundarna kan. Han förstår inte de stängda stigarna, som de andra hundarna förstår. Det är frustrerande. Men till slut hittar Romotkja sitt sätt att jaga. Han tillför flocken mat på sitt sätt.
En mycket intressant historia om hur en liten pojken lyckas överleva tack vare hjälp av gathundar. Gathundarna försvarar sin flockhund, Romotkja på samma sätt som de försvarar varandra, och han försvarar dem, de är hans enda familj.
Visserligen hade jag svårigheter att komma in i historien. Jag vet inte varför. Men till slut tyckte jag i alla fall att den var helt okej. Kanske är det för att den är för svår att tro på, det är ju i alla fall en fiktiv historia. Även om det har förekommit barn som har blivit omhändertagna av djur.
Men som sagt, helt ok
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar