Jag får möjlighet att få denna bok, ja, jag har en liten uppfattning om vad den handlar om. Arboga morden. En till i raden sanna historier.
Jag har läst många hämska, hjärtskärande sanna historier, om övergrepp och dålig barndom. De flesta får sin historia berättad, men ... tja, jag vet inte, jag har lyckats hålla distans till dem eftersom de är skrivna av en författare som antingen återberättar något som någon annan upplevt, eller varit en oerfaren författare.
Men den här... Magnus Wennerholm skriver i slutet av boken att han tyckte att det var svårt att skriva en bok för en tv-reporter utan skrivvana... men från en läsare med "läsvana": Han och Emma Jangestig har lyckats fantastiskt bra med att skriva historien, kronologiskt, fylld med känsla och ur flera perspektiv.
Jag lyckas inte läsa ett helt kapitel före jag sitter och gråter. På bara några sidor får läsaren en inblick i vem Emma, Max och Saga är...bara för att sedan bli utsatta för en attack som kom att kosta Max och Saga deras liv. De hade inte fyllt 2 och 4 år. Emma själv svävar mellan liv och död.
Medan hon sakta kämpar sig tillbaka till livet får hon små fragment av minnen, hon förhörs av polisen och hålls isolerad från omvärlden. Det tar en tid innan hon får veta att hennes barn är döda, det tar ytterligare tid innan hon förstår att de är döda, och forfarande mycket tid innan hon får klart för sig vad som egentligen har hänt henne och barnen.
Jag minns vagt Arboga morden. Jag har aldrig varit den som slukar nyheter, eller ens fastnar vid någon nyhet, eftersom jag vet hur media kan förvränga ord som sagts och speciellt hur rubriker är satta för att fånga läsaren, men sedan kan det egentligen vara något helt annat efter att man börjar läsa artikeln. Men nu i och med boken, så har Max och Saga kommit till liv. De är döda, jag vet och jag förstår, men de lever, genom att deras berättelse berättas.
Jag rekommenderar boken. Men jag rekommenderar inte att man sträckläser den. Jag har behövt ta många pauser. För det har kännts för intensivt att läsa allt för mycket på samma gång. Speciellt i början när det händer så mycket. Men även i mitten medan utredningarna pågår och oron, ovissheten och rädslan för hur det kommer att gå, med rättegången, livet, gärningsmannen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar