Jag är wanted

Jag har väldigt blandade känslor angående den här boken. Jag gillade tanken på att den var verklighetsbaserad. Någonstans i mitten började viljan att forska, ta reda på, koppla det till verkligheten, ta över. Jag googlade. Det första google spottar fram är att David Larsson är en bluff. 

Jag blir alldeles paff. Visst, jag hade mina misstankar, men jag hade helst av allt ha hittat att jag hade fel. 

Jag bestämde mig i alla fall för att inte lita på första bästa rubrik. Så jag googlade vidare. Till slut hittade jag en sida som verkar genuin. Gå ner lite i följande websida så får ni läsa en artikel om hur Daniel Luthman beskrivs som en bluff:

Gangsterförfattarna

Bland en del nya författare har det blivit lite av en trend att påstå sig ha varit grovt kriminell. Utmärkande för deras böcker är en föreställning om kriminella som monster i största allmänhet. Alltså film- och tv-världens schablonbild.

Samma sak här. Vad de beskriver går aldrig att placera på en bestämd plats vid en bestämd tid. Och några dokument eller annat som kan styrka deras berättelse redovisas aldrig.

Den som var först med det här och som nog får ses som mästaren i den här genren är Daniel Luthman, eftersom han fått mest publicitet.

För ett drygt år sedan, när han allt som oftast användes som ”expert” på grova brott i olika medier, tittade jag närmare på honom. Jag grävde i hans förflutna och han ställde glatt upp när jag ringde och bokade en intervju med honom. Det skulle han inte ha gjort.

Jag måste helt ärligt säga att jag tyckte att boken var spännande, jag kände pulsen stiga. Men efter att jag visste att det inte var sant kände jag mig bara lurad. Skulle det ha varit att jag läst boken från början med vetskapen om att det inte är sant så skulle boken ha varit superbra! Författaren är riktigt duktig på att skapa rätt språk för boken. Jag ville gärna citera någonstans från boken för att ge ett smakprov på språket, men fast jag tyckte att språket var samma genom hela boken, slang och ofullständiga meningar, så hittar jag ingenstans som jag känner att jag vill citera.

Oberoende om sagan är sann eller inte så har författaren gjort ett fantastiskt jobb med att skapa en lögn. Han har till och med en blogg.

Boken handlar alltså om hans liv som kriminell. Grovt kriminell med värdetransportrån och indrivningar. Våld och tid bakom galler.

Det som jag reagerade på var att författarens minne är så fantastiskt bra. Han minns detaljer ur situationer, dialoger, you name it. Visserligen. Har man storyn och är en bra författare så kan man ju fylla ut med sådant som verkar vettigt i situationen. Men min erfarenhet av självbiografier är att mycket flyter ihop och det är svårt att hålla isär. Visserligen försöker han inte hålla någon rak tidslinje, utan ibland pratar han om det ena, ibland om det andra, och ibland är han i Tailand med sin flickvän, där han gömmer sig medan han skriver boken.

Som sagt, en mycket bra bok. Men gå in med inställningen att det är en lögn. Att komma på mitt under läsningen att det är en lögn är ingen höjdare.