Den femte årstiden

Den femte årstiden är en blandning av en riktigt bra bok, en mycket underlig bok och en rent utsagt dålig bok. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka om den som helhet. De tre delarna stider med varandra om att vara den som syns och hörs mest.

En kvinna hittas skändad vid en skogsväg. Det ser ut som att själva skogen har våldtagit henne. Som att själva djävulen har haft henne hos sig endast för sitt eget höga nöjes skull, för att kunna utöva onsdska.

(tyvärr har jag glömt bort att avsluta recensionen. Jag tänker inte fortsätta den mer, utan jag tänker nöja mig med att fortfarande minnas att det var en blandning av en riktigt bra bok och en underlig bok...)

Farlig kärlek

Jag blev rekomenderad boken av en vän. Det är i och för sig en tid sedan hon läste den. Hon berättade att det var av en afrikansk författare. Afrikansk, sa jag, Afrika är stort, vilket land? Så vi kollade lite fakta om författaren (fanns bak i boken). Ben Okri föddes i Nigeria 1959 och tillbringade sin skoltid omväxlande i London och Nigeria.

Jag tycker ju i och för sig att man borde säga omväxlande i Storbritannien och Nigeria....eller alternativt London och den stad vari han tillbringade den andra delen av sin skoltid. Nigeria är något större än London, om jag uttrycker mig milt.

Boken handlar om Omovo, en ung man som drömmer om att bli konstnär. Han är förälskad i grannflickan Ifeyiwa, som har tvingats gifta sig med en äldre man. Mannen är våldsam och kontrollerande. Ändå finner Omovo och Ifeyiwa varandra. De har hemliga träffar och promenader. De är varandras ljuspunkt i tillvaron.

Omovo bor tillsammans med sin pappa och sin styvmor. Han har inget bra förhållande med någon av dem. De går om varandra i huset och undviker varandra. Förutom styvmodern som kan vara grälsjuk.

Boken utspelar sig i 70-talets Lagos som fortfarande genomsyras av kriminalitet och korruprion efter inbördeskriget.

Jag tycker att boken är konstig. Från början till slut. Omovos funderingar, de stämmer inte överens om hur jag har uppfattat att tankesättet i Lagos skulle kunna vara. Jag kan såklart ha helt fel! Men det känns mera som ett västerländskt tankesätt placerat i Afrika. Visserligen verkar det som att Omovo själv känner sig malplacerad, som att hans sätt att tänka inte riktigt passar in.

Diskussioner utvecklas aldrig till fullo. Kanske det är något afrikanskt? Två personer kan börja en diskusion, sen kommer den ena plötsligt på att den inte vill diskutera det mera, eller så har den ena tappat intresset. Det känns för mig som att just som konversationen börjar bli givande så tar den slut...

Vad kärleken beträffar så är den verkligen farlig. Ifeyiwas man är en svartsjuk och brutal man. Jag förstår inte hur någon lyckas hålla en kärleksaffär hemlig i ett så litet samhälle som boken beskriver.

Sammanfattning. Boken gav mig inte mycket mer än frustration. Kärleksaffären kunde ju såklart inte leva ut, men som den tog slut är verkligen frustrerande. Men med det tog inte boken slut. Utan den fortsatte till det att jag trodde att jag skulle ge upp (nåja, det trodde jag redan i mitten av boken. Men av någon anledning gillar jag inte att lämna böcker på hälft).

Tydligen finns det de som tycker att boken är bra. Så jag kan väl säga att man får väl läsa den och ta reda på vilken sida man står på!

Stalker

Jag hade helt missat att jag hade en Kepler kvar att läsa! Som vanligt så slukade jag den.

I den här boken får vi träffa Margot Silverman, hon är rikskriminalens nya expert på stalker, seriemördare och spree killers. Mordet på Maria Carlsson är hennes första egna fall. Skulle hon ha vetat hur våldsmt fallet skulle utveckla sig kanske hon skulle ha valt att lämna över fallet till Adam Youssef som hon jobbar tillsammans med. Men när hon får veta att det har kommit in en ny film vänder hon och går tillbaka till sitt arbetsrum, det som tidigare hade varit Joona Linnas rum. Hon och Adam övertog det samma dag som polisen ordnat minnestund för honom.

Fallen som Margot och Adam jobbar med börjar med att det kommer ett videoklipp. Någon filmar en kvinna, en kvinna som följer sina vardagliga rutiner, tar på sig sina strumpor t.ex. Senare hittas denna kvinna mördad. Och nu har Margot fått veta att den andra filmen har kommit in. Handlar det om en seriemördare? Vad har offren gemensamt? Är det en person som gillar att spionera på kvinnor och som har tagit steget från att bara titta till att faktiskt mörda?

Videon ger inga ledtrådar. Det är som att titta in i ett vanligt vardagsrum. Det kan vara vem som helst!

Plötslit får polisen tag i ett vittne, en pojkvän som kommit hem och hittat sin flickvän mördad. Han har i panik städat upp alla bevis och bäddat ner henne i sängen. Polisen har inget att gå efter, och mannen befinner sig i chocktillstånd och kan inte ge polisen några som helst upplysningar om vad som har hänt.

Erik Maria Bark kallas in för att försöka hypnotisera mannen för att han ska kunna återge något av det som har hänt. Han går varsamt fram, under första sessionen försöker han att endast få mannen att inse att den han älskar är död. Men plötsligt säger han något, något som gör att Erik Maria Bark väljer att ta ner mannen i en djupare hypnos för att få honom att berätta hur brottsplatsen sett ut. Han får den information han vill ha och går direkt till sin dator för att gå igenom registret för tidigare patienter. Samtidigt som han gör det berättar han för polisen att mannen inte pratade under sin hypnos, att han endast hade blivit medveten om att flickvännen var död. Han påstår också att han har glömt att sätta igång videoinspelningen under hypnos sessionen. Margot är arg, frustrerad och irriterad. Erik Maria Bark känner ångest över att ett förflutet misstag har kommit tillbaka, en information som han tidigare har undanhållit polisen kanske kan visa sig vara viktigare än han trott.

Jag saknar Joona Linna som karaktär. Visserligen är hans död bara ett skådespel, men den mannen som sedan återvänder är endast ett skal av den forna polisen. Visseligen blir han bättre av att få medescinsk vård, men fortfarande känner jag att det är inte rätt mot Joona Linna att få sin karaktär nerbruten.Jag gillar inte heller Erik Maria Barks sätt att hantera situationen, istället för att hjälpa till att reda ut den så trasslar han till den ännu mer.

Annars så gillar jag boken! Den har den sortens spänning som gör att man inte vet om man kommer ihåg att andas, samtidigt som ett enkelt "pling" från telefonen gör att man hoppar till.

En läsvärd bok med många vändpunkter. När man tror att man vet vad det är som pågår så kommer ännu en twist. Rekommenderas!

Alltid för er

Jag har just slutat läsa boken Alltid för er. Jag måste helt klart säga att det är nog längesen jag har varit så arg på hur någon människa beter sig. De små sakerna, som att säga upp hyreskontraktet utan att diskutera det med Gunilla, som att resonera "Om jag inte tror på mig själv kan jag lika gärna hoppa från en bro." (sid 46) när Gunilla ifrågasatte flytt till Sverige med en baby utan att veta om det finns jobb där. Vägran att inse att det kanske är något fel på deras barn. Jag kan förstå att ingen förälder vill att deras barn ska ha något fel, men hans förmåga att verkligen ignorera det samt vägran att överhuvudtaget dela sin frus oro. Att bara kunna stiga upp mitt under en diskussion och gå iväg.

Gunilla träffade Friedrich i München, där de båda jobbade. Han var rolig, charmig och otroligt uppvaktande. Till slut bestämde han sig för att göra slut med sin flickvän och bli tillsammans med Gunilla. Att han gjorde slut med sin flickvän kom för henne och hans föräldrar som en blixt från en klar himmel, men han hade bestämt sig. Gunilla var hans allt.

När sedan Oscar föddes var de lyckliga, Friedrich visste redan att han son skulle gå på Harvard. Han var så stolt.

Redan tidigt kände Gunilla att något inte stod rätt till med Oscar. Han gjorde inte sådana saker som andra babysar i hans ålder gjorde. Hon var med honom till rådgivningen, men fick endast veta att han är sen, det är inget att oroa sig över, han ligger innanför skalan för normal utveckling. Oron fortsatte att gnaga i henne, men hon fick ingen respons hos Friedrich. Gunilla får veta att hon är gravid igen, det blir en pojke, Ludwig. Ganska snart får Gunilla samma känsla av att någonting inte står rätt till med Ludwig heller. När hon sedan får veta att hon är gravid med Ebba är hon redan orolig för att barnet hon väntar ska visa samma förseningar som bröderna. Hon är ändå hoppfull och glad över sin graviditet.

Gunilla drabbas av flera tragedier på en kort tid. Hennes mamma går bort i canser. Hon får veta att inte bara ett av hennes barn har en diagnos, utan alla tre. Hennes man lämnar henne för ett nytt liv i Tyskland. Hon får veta att hennes pappa är sjuk.

Utanpå det ska hon dessutom strida för vårdnaden med sin ex man som knappt känner barnen, han kommer och går i deras genamsamma hem som om han aldrig hade flyttat ut.

Hur Gunilla orkar helt mentalt kan jag inte förstå. Eller, en del av mig förstår att när en människa ställs inför tragedier och det krävs att man ska vara stark eller gå under, då är man stark! Man hittar styrkan. Även om man inte själv förstår varifrån den styrkan kommer. För alternativet att ge upp finns inte.

Att läsa Alltid för er gör mig förbannad, vilket jag redan sagt. Hur mycket motgångar får en människa ha? Inte bara för att livet har bestämt att hon ska föda tre barn med en mycket ovanlig genmutation, endast 3 kända fall finns, ja, med hennes barn så finns det 6 kända fall.Hon måste dessutom strida med sin man medan de är tillsammans för att han ska inse att något inte är som det ska, sedan med sin ex man efter att de skillt sig, för att han bestämmer sig för att göra livet surt för henne. Strida mot systemet som vill ta ifrån henne timmar som hon har rätt till stödpersoner. Det är som att systemet inte förstår att hon vill göra saker TILLSAMMANS med sina barn, hon vill inte välja att ha barnen på fritids även om hon har rätt att ha dem där. För att göra saker tillsammans med barnen behöver hon hjälp av en till vuxen.

Jag är stolt över mina barn. Jag kommer aldrig att sluta kämpa för att de ska lära sig nya färdigheter och bli så självständiga som möjligt. Varje litet steg är en stor seger. Jag kommer heller aldrig att sluta kämpa för att de ska få synas, höras och respekteras. Leva bra liv. Så länge jag finns är det min viktigaste uppgift och min högsta önskan. (sid. 296)

Kvinnorna på 10:e våningen

Helt ärligt har jag haft denna bok på bordet i vardagsrummet en bra stund. Jag har tittat på den och bestämt att jag nog ska läsa den snart.... Så tog jag tag i det, jag tog upp den och började läsa. Blev förvånad hur bra det flöt på. Hur lätt det var att fastna i texten och läsa vidare. Det var också lätt att komma in i handlingen, även om det finns en massa gåtor som kommer att lösas en efter en.

Bland annat en karaktär, Soldaten, är en sådan som bjuder på hemligheter. Egentligen, det är flera som bjuder på hemligheter, en gammal gatuförsäljare bland annat.

Karaktärer som är lätta att tycka om, svåra att lära känna.

Boken handlar om kvinnornas ställning i Vietnam. Det "betyder inte att Vietnam är speciellt kvinnofientligt land. Tvärtom, bland jämförbara länder ligger Vietnam bra till. (efterord)

I boken får vi ta del av uttryck som visar kvinnans betydelse jämfört med mannen. Vi får följa med tankarna hos en Vetnames jämfört med en svensk. Speciellt i slutet av boken finns en mycket påtaglig jämförelse, men jag tänker inte skriva den här, ni får läsa den själva!

Boken handlar också om trafficking och nyfödda barn som försvinner.

Ellen Elg är i Vietnam som biståndsarberate och jobbar tillsammans med lokalbefolkningen på ett sjukhus. Hon är där tillsammans med sin man Björn och adoptiv dottern Nadja. Sjukhusjobbet är krävande på fler än ett sätt. Långa arbetsdagar, opålitlig elektrisitet, bristande hygien (i alla fall enligt Ellens svenska mått mätt, men man får väl anpassa sig), för lite personal.... detta påverkar också hennes privatliv. Ellen är dessutom förbannad på systemet där, som nekar en patient omvårnad om de saknar identiteshandlingar och pengar.

Ellen kommer att komma prostitutionen närmare än hon trott, hon kommer att behöva ompröva vad som är moraliskt riktigt när hon hamnar i en oväntad situation.

Det är en djungel där gamla traditioner väger tungt.

En väldigt välskriven bok!Även om innehållet verkar tungt och avskräckande, är det en lättläst bok. Visst finns det stunder när blodtrycket stiger och härtat pumpar, men den balanseras upp bra av familjekaos och vardagligheter, som en fem årings trotsiga beteende vid läggdags.

Jag kommr definitivt att läsa hennes uppföljare Klockan 21:37. Jag kommer också att läsa

80° från Varmvattnet

Hon har flera böcker också, men man ska väl börja nånstans! 

Alfahannen

Boken är i vanlig ordning bra skriven. Inklusive karaktärer som skäms för diverse saker som jag anser att är något man inte ens borde fundera på att skämmas över. Nåja, det är något alla tre Wennstam böckerna jag har läst har gemensamt, så jag tänker inte haka upp mig på det.

Alfahannen handlar om fimstjärnan Jack Rappe, hans mordförsök, samt förhållande med Emma Wahl.

Jack Rappe är äldre än Emma, han är i ålder med hennes pappa, men det är någo med Jack som gör att Emma inte kan säga nej.

Fast det går rykten om Jack inom finlmbranchen så är det ingen som vet något, det är bara lösa rykten.

Jag kan egentligen inte säga så mycket om den här boken tycker jag. Den är uppbyggd på ett sådant sätt att det ska komma oväntade vändningar, känner jag.

Men eftersom det är sista delen på trilogin om kvinnovåld, så kan jag i alla fall säga att det handlar om det.

Jag känner igen Emmas tankar om att Jack var som en slags drog för henne. Att det inte egentligen handlade om kärlek. Jag har själv ett sånt exempel  i bakfickan. Det blev aldrig ett förhållande för mig, för tack och lov var det en annan som visade vad kärlek var för något, då var det lätt att bara glömma det som jag inte ens vet vad var. Aldrig så att de var våld med i bilden, men i alla fall känslan av att personen i fråga fungerade som en drog. Något jag måste ha, men ville vara utan.

En bra bok! Också sidopersonerna är roliga att följa, eftersom det är nu tredje boken med samma tema, så är det också tredje boken med samma personer som figurerar. Alltid i olika skeden i livet, alltid en annan som huvudperson, men det är samma bekanta namn och karaktärer. 

Skymningsbarn

Skymningsbarn är en gripande berättelse som förenar fackbokens kvaliteter med deckarens spänning. (baksidan)

Som tidigare böcker jag har läst av Torey Hayden är denna bra skriven. Jag funderade i ett skede hur det kan komma sig att dialogen är så bra i beskrivningen av terapisessionerna. Sedan började jag fundera på hur riktigt det är att återge direkt ett arbete med barn. Visserligen fanns ju videoinspelningar av sessionerna... så tja. Enligt vikipedia är ju böckerna inte fiktiva.

I denna bok får vi möta Cassandra. En flicka som hade blivit bortrövad av sin far när hon var 5, hittades när hon var 7 och kunde konstateras vara flickan som var försvunnen. Nu är Cassandra 9 år och intagen på sjukhus för "märkligt beteende", otaliga lögner och aggressivt beteende. Man har ännu ingen aning om vad Cassandra har råkat ut för under de åt hon var försvunnen, men de har tydligen satt sina spår. Torey jobbar med Cassandra, till en början till synes utan framgång, hennes beteende skiftar från gång till gång utan att det verkar finnas något mönster.

Samtidigt får hon en annan patient på halsen. En Mr Mason Sloane har läst on Torey Haydens framgångar med selektiv mutism i en tidiningsartikel. Han har bestämt sig för att hon kan bota hans barnbarn. Han har också bestämt att pojken lider av selektiv mutism eftersom han inte pratar utanför hemmet, bara i hemmet.  Torey förstår redan att fallet kommer att vara problematiskt, eftersom det redan finns höga förväntningar, orealistiska förväntningar.

Torey får träffa Drake, en mycket charmig pojke på 4 år. Mycket villig att ta kontak, mycket populär på förskolan, ständigt i sällskap med sin mjukis-tiger som är nästan lika stor som honom själv. Mot Toreys vilja skrivs Drake in på sjukhuset. Torey har inget emot att jobba med Drake, men sjukhuset hon jobbar på ligger långt från Drakes hem, det betyder att han kommer att skiljas från sina föräldrar under behandlingens gång, och Torey är orolig över vad den separationen kan beyda för pojken. Att jobba med Drake är inte lätt. Han är envist tyst, säger inte ett ljud. Torey förstår inte hur en 4 åring kan vara så envis! Vad kan ha hänt för att en fyra årig pojke, som är så charmig och social, totalt vägrar att prata utanför hemmets väggar?

Det tredje fallet som Torey har på samma gång är en tjänst som hon gör för en kollega. Kollegan har hand om en äldre dam, Gerda 82 år. Hon har råkat ut för en stroke, tydligt deprimerad, och vägrar prata. Det är svårt för Torey på många olika sätt. Hon är inte van att jobba med äldre människor än 16 år, vad skulle hon göra? Det är inte som att hon kunde plocka fram sin låda med kritor....

Det är alltid intressant att följa hur Torey jobbar, hur hon kommer framåt med barn som verkar totalvägra att samarbeta. Hurdanna metoder hon använder sig av. För att inte tala om vilka hemskheter som döljer sig bakom vissa barns agerande. Speciellt i den här boken tyckte jag om hennes sätt att förklara hur man skulle kunna bli av med det "skadade stället" inne i en. 

Som vanligt, en mycket läsväd bok! Intressant, samtidigt som den är en kvalitativt bra fackbok (baksidan)